Alessandro Volpi, lektor i samtidshistoria, arbetarrörelsens och fackföreningsrörelsens historia samt socialhistoria vid institutionen för statsvetenskap vid Pisas universitetet, resonerar i Il Fatto Quotidiano om den amerikansk statsskulden och risken för en ny stor kracsh på finansmarknaderna.
Det finns en kolossal siffra som de många italienska TV- och medieberättelserna tycks bortse från helt och hållet, och därmed bidrar de till en ”okunnighet” som delas av de politiska krafterna.
USA:s skuldklocka ovan tickar i realtid.
Jag ska försöka förtydliga detta, i hopp om att siffrans enorma omfattning kan bli mer begriplig.
USA:s federala (offentliga) skuld närmar sig nu 40 biljoner (tolv nollor!) dollar, en enorm siffra som har vissa särdrag.
USA:s skuldklocka ovan tickar i realtid.
Jag ska försöka förtydliga detta, i hopp om att siffrans enorma omfattning kan bli mer begriplig.
USA:s federala (offentliga) skuld närmar sig nu 40 biljoner (tolv nollor!) dollar, en enorm siffra som har vissa särdrag.
Till att börja med är det en skuld som växer eftersom man betalar allt högre räntor för att hitta köpare: räntan på 10-åriga obligationer har nu överskridit 4,5 % och den på 30-åriga ligger långt över 5 %. Det handlar dessutom om en skuld som, trots dessa räntor, hittar allt färre utländska köpare: andelen av den federala skulden som innehas av utländska investerare, både offentliga och privata, är nu lägre än 21 %, vilket är ett historiskt minimum för USA. Med andra ord litar inga utländska köpare längre på den amerikanska statsskulden, vilket bevisas av att de så kallade Credit Default Swaps, försäkringarna mot utebliven återbetalning av den amerikanska skulden, idag är bland de högsta i världen, till och med högre än de för den italienska skulden, och framför allt har de fyrdubblats sedan 2021.
En annan uppseendeväckande faktor spelar in i detta sammanhang: USA:s statsskuld uppgår nu till nära hälften av hela världens offentliga skuld: 40 biljoner av 92 biljoner, och med den nuvarande ränteutvecklingen förväntas USA:s statsskuld inom tre år utgöra mer än hälften av den globala skulden.
I praktiken är en enda stat, som inte är världens största makt, ensam skuldsatt för hälften av världens offentliga skuld: om vi ser tillbaka förstår vi allvaret i frågan, eftersom USA:s skuld 1975 utgjorde 25 % av den globala skulden och ännu 2020 inte nådde 35 %.
Trenden verkar nu oundviklig: det är onödigt att betona vad det innebär för USA att hitta resurser för att täcka ett så högt skuldberg och, samtidigt, vad en så imponerande skuldmassa innebär för obligationsmarknaderna, och därmed för andra länders statsobligationer, som krossas av den amerikanska skulden och tvingas konkurrera med alltmer ohållbara räntor eftersom de dikteras av en sjuk jätte som den amerikanska skulden.
Dessutom tvingas Federal Reserve under den nye ordföranden Kevin Walsh att inte röra räntorna, med mycket allvarliga sociala konsekvenser för ett skuldsatt folk som det amerikanska.
Men, skulle de som hävdar att USA är oförstörbart kunna invända, skuldkvoten i USA håller sig stabil och skulden är därför hållbar.
Trenden verkar nu oundviklig: det är onödigt att betona vad det innebär för USA att hitta resurser för att täcka ett så högt skuldberg och, samtidigt, vad en så imponerande skuldmassa innebär för obligationsmarknaderna, och därmed för andra länders statsobligationer, som krossas av den amerikanska skulden och tvingas konkurrera med alltmer ohållbara räntor eftersom de dikteras av en sjuk jätte som den amerikanska skulden.
Dessutom tvingas Federal Reserve under den nye ordföranden Kevin Walsh att inte röra räntorna, med mycket allvarliga sociala konsekvenser för ett skuldsatt folk som det amerikanska.
Men, skulle de som hävdar att USA är oförstörbart kunna invända, skuldkvoten i USA håller sig stabil och skulden är därför hållbar.
I själva verket är det inte längre så: idag ligger skuldkvoten i USA på nästan 137 %, medan den låg strax över 100 % så sent som 2018. Så även på denna punkt är hållbarheten ytterst bristfällig.
Det som gör situationen ännu allvarligare är den i stort sett obefintliga likviditet som skulle kunna täcka skulden, kanske genom extraordinära skatteuttag, eftersom sparandegraden i USA är 4 %, vilket är mycket lågt jämfört med den europeiska på 15 %, för att inte tala om den kinesiska på 45 %. Visst, i ett dramatiskt ögonblick med risk för insolvens (statsbankrutt...) skulle den enorma mängd likviditet som är bunden i de hypertrofiska amerikanska börserna kunna konverteras mot skuldpapper, men detta skulle innebära ett krasch för finansbubblan av gigantiska proportioner, vilket skulle svepa över hela den globala finanskapitalismen för att ”rädda” den amerikanska skulden.
För att förstå fenomenets omfattning ur just detta perspektiv måste man slutligen undersöka vem som idag äger den amerikanska statsskulden, framför allt de 32 biljoner dollar som finns på marknaden. De stora amerikanska kapitalförvaltarna, storbankerna och de stora fonderna innehar för närvarande knappt hälften av den amerikanska statsskulden och utgör den grupp som har ökat sin ägarandel mest.
Det som gör situationen ännu allvarligare är den i stort sett obefintliga likviditet som skulle kunna täcka skulden, kanske genom extraordinära skatteuttag, eftersom sparandegraden i USA är 4 %, vilket är mycket lågt jämfört med den europeiska på 15 %, för att inte tala om den kinesiska på 45 %. Visst, i ett dramatiskt ögonblick med risk för insolvens (statsbankrutt...) skulle den enorma mängd likviditet som är bunden i de hypertrofiska amerikanska börserna kunna konverteras mot skuldpapper, men detta skulle innebära ett krasch för finansbubblan av gigantiska proportioner, vilket skulle svepa över hela den globala finanskapitalismen för att ”rädda” den amerikanska skulden.
För att förstå fenomenets omfattning ur just detta perspektiv måste man slutligen undersöka vem som idag äger den amerikanska statsskulden, framför allt de 32 biljoner dollar som finns på marknaden. De stora amerikanska kapitalförvaltarna, storbankerna och de stora fonderna innehar för närvarande knappt hälften av den amerikanska statsskulden och utgör den grupp som har ökat sin ägarandel mest.
Med andra ord har BlackRock, State Street, Fidelity och liknande fonder en stor del av den amerikanska skulden i sina händer, till vilken de drar en betydande del av sin likviditet, men samtidigt måste de ”garantera” stabiliteten hos de aktier där de är huvudägare, med början hos Big Tech (främst Nvidia).
Då blir täcket verkligen för kort: den amerikanska skulden exploderar, kostar enormt mycket, devalveras och hittar inga köpare förutom de stora fonderna, som dock också måste hålla finansbubblan uppe. Faran för finanskapitalismen är att de globala besparingar som de stora förvaltarna har lagt beslag på inte längre räcker för att undvika en kollaps av den amerikanska skulden och för att garantera finansbubblan.
Kraschen är inte långt borta, inte minst eftersom tanken på att trycka dollar för att täcka skulden – den ekonomiska maktens heliga graal – nu är förbi och avdollariseringen är ett pågående fenomen.
Alessandro Volpi
Kraschen är inte långt borta, inte minst eftersom tanken på att trycka dollar för att täcka skulden – den ekonomiska maktens heliga graal – nu är förbi och avdollariseringen är ett pågående fenomen.
Alessandro Volpi
Översättning: Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.