Men hennes belägg för att det alls skulle finnas en sådan kampanj är så efemära, att jag utan vidare – med samma låga källkrav – kan påstå att Ingrid Carlberg, MBS, FOI, Försvarsstaben, UI, chefspersoner i SVT och SR och varför inte Svenska akademien och en stor del av vår Nato-hyllande offentlighet bedriver en utländskt initierad påverkanskampanj för att få oss medborgare att gilla stödet till Ukraina-kriget och att en järnridå, i vissa avseenden tätare än den förra, har sänkts runt vårt största grannland Ryssland.
Jag påstår inte det. Jag utgår istället från att Carlberg varit fullt kapabel att på egen hand orientera sig fram till sina felaktiga uppfattningar.
Låt mig börja med det uppenbara. Om Ryssland vill påverka valet - i vilken riktning? Vem vill man få folk att rösta på? Samtliga deltagande partier stöder ju att Sverige skickar vapen till den nynazistiska kuppregimen i Kiev. Man skräms för något som inte finns.
Sen måste man inse att just det här talet om påverkanskampanjer i grunden är riktat mot demokratin. Det berövar oss i viss mån ansvaret för vad vi säger, tycker, tänker och gör. I själva verket diskrediteras demokratin om varje form av oliktänkande stämplas som styrt utifrån. Vad mer än tystnad kan i så fall tolereras i en demokrati?
Och om den svenska eliten, till vilket Ingrid Carlberg får sägas tillhöra som DN-skribent och akademiledamot, verkligen fruktar utländska konspirationer mot Sverige, varför använder mani så fall inte lagen mot tagande av utländskt understöd (kap 19, § 13) för att nita mullvadar?
Svaret är väl givet. Världen fungerar inte längre så som på hattarnas och mössornas tid då subsidier kunde köpa opinioner.
Den socialdemokratiska minoritet som ville avskaffa paragrafen 1981 hade nog rätt när den skrev att "det kraftigast avhållande momentet mot utlandsstödd propagandaverksamhet är risken för att understödet kommer till allmän kännedom, och härvidlag är det viktigaste remediet upplysning och offentlig diskussion.
Möjligheterna att genom information och upplysning motverka eller undanröja de skadeverkningar eller de risker för skadeverkningar som en utländsk propaganda här i landet kan leda till måste enligt utskottets mening anses vara mycket goda. En bidragande orsak härtill är inte bara den genomslagskraft som massmedierna har utan också det breda politiska engagemanget bland allmänheten.
Redan av det nu sagda följer att det starkt kan ifrågasättas, om det över huvud taget finns något praktiskt behov av en straffbestämmelse mot tagande av utländskt understöd. Mot att det skulle föreligga något sådant behov talar f. ö. det förhållandet att tidigare bestämmelser i ämnet bara har tillämpats någon enstaka gång i modern tid."
När Ingrid Carlberg gör sken av att här pågår mycket seriös undergrävande verksamhet så talar hon mot den historiska erfarenheten.
Få eller inga av de exempel på ryska påverkansförsök som hon nämner bygger på hårda fakta utan bara på en hemsnickrad definition av vad som är "dåliga" åsikter som avsiktligt skulle tillverkas ("knådas") av ryska tjänstemän, släppas ut i Europa och underblåsas.
Det är naturligtvis fullt möjligt att enskilda ryssar (eller moldaver som i fallet med de franska judestjärnorna) eller grupper av ryssar eller ryska företag och institutioner uttryckt åsikter som X, Y och Z. Om dessa då samtidigt uttrycks av europeiska personer eller partier plingar det i Carlbergs sökprogram.
Det är ju den gamla kallakrigsmatrisen, guilt by association, som allvarligt skadade det politiska livet i USA. Att den nu kommer tillbaka på detta sätt är upprörande ohistoriskt. Fria medborgare måste få hysa vilka åsikter de vill utan att misstänkliggöras som utländska agenter.
I Carlbergs sökprogram plingar det för en rad opinionsyttringar som hon betecknar som uttryck för rysk propaganda:
- att sluta skicka vapen till Ukraina
- att bekämpa EU-byråkratin'
- att verka för suveränitet, både för Europa gentemot USA och för enskilda europeiskaländer
- att ha varit valövervakare vid folkomröstningen på Krim 2014
Jag kan tänka mig tusen och ett goda och dåliga skäl att uttrycka sådana uppfattningar, som inte har det bittersta med ryska påverkansförsök att göra.
Nu kryddar Carlberg sin beskrivning påståenden om olika ekonomiska transaktioner som skulle knyta ryska statsintressen till extrema högergrupper. Obestridligen finns det vissa band mellan rysk extremhöger och europeisk extremhöger, men kommer man åt det genom att stämpla vissa åsikter?
Har EU betalat ut mångmiljonbelopp till extremistgrupperingar, vilket inte alls förvånar mig, måste väl ansvaret i första hand utkrävas av dem som betalt ut pengarna, inte av någon diffus tredje part som antas "ligga bakom".
När det gäller den påstådda ryska påverkan har EU valt en linje som är den sämsta tänkbara, nämligen att försöka släcka ryska etermedia och göra det så svårt som möjligt för medborgarna att informera sig om vad man anser i Ryssland för att kunna bilda sig en egen uppfattning på ett bredare underlag.
I min egen skrivargärning kan jag inte tänka mig att vara utan tillgång till ryska, tyska, franska eller amerikanska media. Varför skulle inte alla medborgare ha den rätten?
I Sverige strider EU:s censuråtgärder mot grundlagen, men tjänstvilliga mediaföretag har själva infört censur av ryska media och får i utbyte en klapp på axeln av Post- och telestyrelsen.
Gudskelov finns det internetleverantörer som inte gillar EU-censuren och håller kanalerna till Russia Today och liknande öppna.
Men det är i sanning märkligt att ingen av alla dessa fanbärare för demokratin mot illegitim påverkan verkar störas av EU-kommissionens censur, som bokstavligen utgör en illegitim (grundlagsstridig) påverkan och förflyttar oss tillbaka till tiden före upplysningen.
Och varför följs aldrig de dagliga nåderopen för Dawit Isaak för motsvarande krav för Julian Assange, den människa som är det yttersta lackmustestet på västerländsk mediafrihet?
Stefan Lindgren
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.