Ryssland ändrar inte postadress

Ett Europa som vill behålla sin säkerhet måste förhandla med Ryssland. Antagandena som den hittillsvarande politiken grundats på motsvarar inte verkligheten.

Det skriver Reinhard Krumm i Frankfurter Allgemeine Zeitung, ett exempel på hur en viss klarsyn smyger sig in i EU efter snart åtta års försök att isolera Ryssland. Men ännu när man förhoppningar om att kunna använda Ukraina som trumf mot Ryssland.

Ryssland ändrar inte sin postadress. Således kommer Tyskland och Europeiska unionen i framtiden inte att ha något annat val än att ha en relation med det största landet på jorden - som en partner, som en konkurrent eller till och med som en motståndare.

När det gäller europeisk säkerhet har de hittills haft liten framgång. Med tanke på de nuvarande spänningarna måste det vara tillåtet att fråga sig om den tidigare politiken verkligen byggt på korrekta förutsättningar nämligen 1) Att det nuvarande tillståndet för europeisk säkerhet och förhållandet med Ryssland inte är optimalt, men i stort sett stabilt. 2) Att Ryssland är en stat i politisk och ekonomisk nedgång och 3) Att de medelfristiga och långfristiga säkerhetsriskerna i EU:s och USA:s politik är små.

Inget av de tre antagandena motsvarar verkligheten. För det första är tillståndet för europeisk säkerhet oroande. Nedrustningsavtalen har upplösts, grannskapet mellan EU och Ryssland är varken säkert eller stabilt eller välmående. Vi kanske inte ens har nått botten ännu. Det är också tveksamt om och när den ryska ekonomin kraschar, så som väst har förutsagt i flera år. Och det kastar i sin tur tvivel över antagandet att sanktioner är ett effektivt sätt att få Kreml att ändra kurs.

Även om sanktionerna har ökat trycket på den ryska ekonomin är den faktiskt ganska stabil, åtföljd av stigande oljepriser och solid makroekonomisk politik. Moskva är villigt att ta risker och väst är förvirrat.

Samtidigt har säkerhetsriskerna ökat. Ryssland agerar också och använder sin militära styrka för att utmana väst. Moskvas vilja att ta risker är hög, liksom medvetandet om riskerna. Och vetorätten i FN:s säkerhetsråd är obruten. Risken för allvarliga kriser på grund av felberäkningar och därmed sammanhängande misstag har ökat betydligt de senaste åren. Denna utveckling motsvarar inte Tysklands och EU:s intressen. Paneuropeisk säkerhet kan inte uppnås med att fortsätta den förda politiken. Önskan att Ryssland ska gå på knä på grund av politiska och ekonomiska svårigheter och underkasta sig väst igen kommer inte att förverkligas. Även om missnöjet med korruption och en stat i Ryssland som vänder sig alltmer mot civilsamhället växer.

Den inhemska och utrikespolitiska utvecklingen i Ryssland, så känslomässigt synad av EU och USA, har lett till ett fruset sinne i både öst och väst - det råder förvirring.

Det första steg som måste tas är klart: det krävs en tydlig formulering Europas egna säkerhetspolitiska intressen. Tanken på europeisk suveränitet är nära kopplad till vårt grannskap [med Ryssland]. EU måste se till att kunna projicera sin vision om ett stabilt, säkrare och välmående Europa där. Ett annat intresse är förhandlingar om konventionell men också kärnvapennedrustning. Den saken borde inte överlämnas till USA och Ryssland. Instrumentet för implementering kallas förhandling. Under nuvarande förhållanden är dialog och diskussion bara meningsfull i den mån de bereder väg för förhandlingar. Det var vad som hände vid toppmötet Biden-Putin i Genève, det hände inte genom EU, eftersom några förhandlingarna om gemensamma intressen ännu inte har ägt rum. Förhandlingar är resultatorienterade, men resultatet är öppet; de behöver inte ge ett resultat första gången. Det är viktigt att åtminstone försöka och inte utesluta ett resultat från början.

Skulle det vara omöjligt att förhandla öppet? Onödigt? Har inte de grundläggande reglerna för ett säkert Europa funnits sedan Parisstadgan undertecknades i november 1990 vid konferensen för säkerhet och samarbete i Europa (CSCE)? Vilket bekräftades 20 år senare, även med Ryska federationens signatur? Alla måste hålla fast vid det.

Det osäkra tillståndet för europeisk säkerhet gör det absolut nödvändigt för EU att inleda förhandlingar med Ryssland för att trappa ned hoten i Europa och initiera en stabiliseringsprocess. Förutom EU och Ryssland måste de stater vars intressen hotats de senaste åren, särskilt Ukraina, delta. Först då är det möjligt att prata om de frågor som EU identifierade i sin senaste gemensamma förklaring om Ryssland - hälsa, klimat, miljö och civilsamhället roll.

Det är hög tid att Tyskland och EU äntligen agerar i utrikespolitiken igen, inte bara reagerar. Ju tydligare formuleringen av intressen, som naturligtvis är otänkbar utan värderingar, desto lättare är det att löpande kontrollera och justera processen. Kremls passivitet när det gäller att finna en väg bör motverkas av en gemensam politik baserad på intressen och styrka. Svårt? Ja. Omöjligt? Nej.

Reinhard Krumm är chef för Friedrich-Ebert-Stiftungs kontor i Wien.


https://www.faz.net/aktuell/politik/ausland/europa-muss-mit-russland-ergebnisoffen-verhandeln-17434124.html