15 juli 2021

Klass i Sverige: En kritisk läsning

En reklamaffisch för amerikanska Industrial Workers of the World
(IWW) från 1911. En enkel framställning av klassamhällets uppbyggnad.
Då som nu?

Klass i Sverige är ett ambitiöst projekt som det fackliga idéinstitutet Katalys har drivit och som har resulterat i en bok med ca 640 sidor text med titeln Klass i Sverige. Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet.

Redaktörer för boken är Daniel Suhonen, Göran Therborn och Jesper Weithz. Här recenseras boken av Kenneth Lundgren.

Det är en välkommen och i många stycken imponerande skrift då den från en rad utgångspunkter analyserar och beskriver det svenska klassamhället.

Den är inte minst välkommen för att den sätter frågan om klass och klassernas kamp i fokus, vilken har varit frånvarande i den officiella debatten i flera decennier. Då har identitetspolitiska frågor istället varit i centrum.

Boken består av 24 kapitel som är inordnade 9 temadelar. Artiklarna är - vad jag förstår – i huvudsak skrivna av akademiska forskare. Men än om det inte är någon bladvändare så är de förvånade lättlästa för sådana som inte är obekanta  med statistik i tabell-diagramform.

Intressant är Sigurd Allerns artikel "Mediakapitalet" där han föga överraskande kan visa på att koncentrationen inom svenska tidningsvärlden ständigt pågår så att den nu domineras av endast 2 ägare, Bonnier och Schibsted. De liberala (både höger och vänsterliberala ) tankelagarna har en förödande hegemoni i våra massmedier där den nyliberala politiken beskrivs som om den är huggen i sten och Kinas och Rysslands uselhet är ett axiom.

I kapitel 4, "Klassidentitet och politisk mobilisering. Klassmedvetande i det 21:a århundradet" skriver Niels Stöber, Daniel Suhonen och Göran Therborn NS, DS och GT) på sidan 120:

Socialdemokraternas sympatisörer ser i hög utsträckning samhället som ett klassamhälle, de ser sig i ganska stor utsträckning som arbetare eller lägre tjänstemän och de är mycket stolta över sin klasstillhörighet. För Sverigedemokraternas sympatisörer är klassidentiteten i arbetarklassen ännu starkare; fler SD-sympatisörer ser sig som arbetare och nästan lika stolta över det som socialdemokraternas sympatisörer är.... Den stora skillnaden ligger dock i synen på klassamhället. Medan 94 procent av S-sympatisörer ser Sverige som ett klassamhälle i stor eller ganska stor utsträckning är det betydligt färre av SD- sympatisörerna ser över huvud taget Sverige som gör det – 74 procent av SD- sympatisörerna ser över huvud taget  Sverige som ett klassamhälle och enbart var tredje tycker absolut att det land de bor i är ett klassamhälle.”

Men statistikexercisen som NS, DS och GT genomför är ibland förvirrande.

Samtidigt som de säger nederst sidan 113 att ...enbart 33 procent av SD-sympatisörerna anser...” att Sverige är absolut är ett klassamhälle. Men utifrån deras figur 2 på sidan 112 ser man att cirka 40 procent av SD- sympatisörerna tycker att Sverige är absolut är ett klassamhälle (medan i första citatet ovan är var tredje likaså i det sista, 33 procent). Vilken av siffrorna som är den riktiga vet inte jag.

Lika förvirrande är påståendena på sidan 113 att 53 procent av S- och 63 procent av V- sympatisörerna anser att Sverige är ett klassamhälle medan det i figur 2 visas att de rödgröna sympatisörerna bara till cirka 40 procent anser Sverige är absolut är ett klassamhälle.

Det blir konstigt, ty om enligt Novus mars 2017 V har 7,1 procent, S har 26,7 procent och MP  4,6 procent partisympatisörer så skulle det - om ingen av MP:s sympatisörer anser att Sverige är absolut är ett klassamhälle - ändå enligt mina beräkningar på grundval av siffrorna ovan cirka 50 procent av de rödgröna anse att Sverige är absolut är ett klassamhälle. Detta bör rättas till vid nästa utgåva.

Dessutom anser jag att författarna övertolkar sina siffror gällande skillnaden mellan de 74 procent av SD-sympatisörerna och de 94 procent S-sympatisörerna som anser att på något sätt anser att vi lever i ett klassamhälle. Det skulle behövas en ordentlig undersökning av klasståndpunkten, det vill säga i vilken utsträckning arbetarklassen har en utvecklad klassolidaritet och kampvilja för att ta itu med orättvisorna i vårt rike.

Och det är ju sant att arbetarklassen förlorade mycket på när klasskompromissen, fordismen, med  en välfärdsstat sades  upp av monopolkapitalen i Västvärlden. Men varför var och är motkrafterna mot detta så svaga? Detta svarar inte boken på.

Det var socialdemokratisk regering som 1985 tog initiativet till att börja avskaffa valutaregleringen för att helt avskaffa den 1989. Liksom att de försökte strama åt finanserna, införa lönestopp och strejkförbud 1990 för att för att bland annat komma åt underskottet i betalningsbalansen, en ekonomisk kris som till en del hade att göra med den avskaffade valutaregleringen.

Den socialdemokratiska ledningen hjälpte också den moderatledda regeringen att nedmontera ned stora delar välfärden vid den ekonomiska krisen 1993-94. Den krisen hade också delvis sin grund i frånvaron av reglering av valutan. Och så har det fortsatt.

Och fackföreningarna då, vad har deras ledningar gjort? Inte mycket utom att manövrera för att komma överens arbetsköparna och några fatala skott i foten.

På Göran Perssons order utarbetades under mitten av 90-talet ”europanormen” för lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Den togs fram av en grupp chefsekonomer från arbetsmarknadens centrala organisationer och de tre största fackförbunden under ledning av LO-ekonomen Per-Olof Edin. Den lade fram rapporten I takt med Europa. Normen klavbinder facken och stipulerar att lönehöjningarna inte får vara mer än 3,5 procent per år – inklusive allt – vilket är mindre än produktivitetsökningarna plus inflationen. Detta innebär att vinsterna ökar på lönernas bekostnad.

Bland annat för att komma åt Hamnarbetarförbundets krav på ett eget avtal gick facken med på att så fort ett kollektivavtal slutits så kan inget annat fack ta till stridsåtgärder även om detta fack är avtalslöst. Det bäddar för gula fackföreningar och vad förre LO-juristen Kurt Junesjö kallar ”avtalsshopping”.

Och då IF Metall, Unionen och Kommunal gick med på att försämra turordningsreglerna i LAS.

Vad jag vet har aldrig fackens toppar allvarligt övervägt att ta till politiska strejker för att stoppa försämringarna av lönearbetarnas villkor och rättigheter.

Europeiska Unionen
I boken finns ingen analys av vad det svenska medlemskapet i EU haft för inverkan för att försvaga arbetarklassens inflytande och rättigheter.

Ingenstans i boken står det om att fackföreningarna i och med EU-inträdet förlorade rätten att med stridsåtgärder försöka uppnå att svenskt kollektivavtal ska gälla när ett bolag från ett annat EU-land utför arbeten i Sverige. (Vaxholm-Laval-fallet och EU:s utstationeringsdirektiv) Inte heller analyseras det faktum att Sverige inte själv kan bestämma hur stort budgetunderskottet får vara eller hur mycket den statliga upplåningen ska vara.

Vilka har makten?
Men framför allt är svagheten  i Klass i Sverige frånvaron av svar på frågan om vilken klass eller klassfraktion som har den politiska och ekonomiska makten i Sverige, detta trots att bokens undertitel är ”Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet”.

Då det gäller makten i samhället är verkar det som att boken menar att arbetarklassen förlorade makten i och med att kapitalet (monopolkapitalet) ansåg att det inte längre gick ernå tillräckliga vinster för att välfärdssamhället skulle kunna upprätthållas. Storkapitalet ville dessutom att den skattefinansierade välfärd - som finns kvar efter nedskärningarna - i ökad omfattning skall  tillhandahållas av det privata kapitalet, det vill säga att kapitalet skulle få ytterligare ett område där man kunde göra profiter. Men det finns även ett annat skäl, nämligen det som kallas profitens fallande tendens. Bland andra har den marxistiske ekonomen Michael Roberts har visat att vinstnivån i USA har haft en fallande utveckling efter den höga nivån efter andra världskriget.

Likadant har det varit för de andra utvecklade kapitalistiska länderna. Detta i
enlighet med den av Marx upptäckta ekonomiska lagen om ”profitkvotens fallande tendens”. Att vinstkvoten faller beror på att kapitalisterna för att upprätthålla vinsterna måste satsa mer på fasta kapitalet – maskiner, byggnader mm – för att minska arbetskraftskostnaderna som i sin tur minskar nettoförädlingskvoten. ((De årliga arbetskraftskostnaderna + den årliga nettovinsten)/det i produktionen bundna kapitalet)  Detta är en del av förklaringen varför storkapitalet ville privatisera offentlig sektor. Ty den är väldig personalintensiv. Det skulle bidra till att upprätthålla vinstkvoten genom att den genomsnittliga kapitalintensiteten på det sättet minskar.

Visst fick - som jag skrivit ovan - arbetarklassen ett minskat inflytande och  en minskad politisk makt efter den nyliberala omvälvningen. Men inte heller innan dess hade proletariatet  den avgörande ekonomiska och politiska makten, detta hade storkapitalet.

En fråga som inte ställs i Klass i Sverige är - vilka maktmedel har borgarklassen för att den kan upprätthålla ordningen med att den kan tillskansa sig delar av den produktion (profiten) som lönearbetarna skapat.

Frånsett mina kritiska synpunkter - läs och studera Klass i Sverige! Den är lärorik men läs den kritiskt.

Kenneth Lundgren, Örnsköldsvik

 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.