Vännen som svek

För nästan exakt trettio år sedan skakade Israels premiärminister Rabin och PLO-ledaren Arafat hand på Vita husets gräsmatta med president Clinton som värd. Handslaget blev en bekräftelse på att Osloavtalet mellan Israel och PLO var i hamn.

Vi var många som då trodde och hoppades på att Palestinafrågan skulle lösas och att fred i området skulle skapas. 

Om hur och varför dessa förhoppningar grusades har Mathias Mossberg skrivit boken Vännen som svek. Sverige och Palestinafrågan från Erlander till Kristersson. (2023 Karneval).

I den nyligen utkomna Vännen som svek. Sverige och Palestinafrågan från Erlander till Kristersson redogör den tidigare ambassadören Mathias Mossberg för den avgörande roll som Sverige och senare Norge spelade för att uppnå Osloavtalet.

Några år efter avtalet kom dock Sverige att byta inriktning i Palestinafrågan. Det var den socialdemokratiska regeringen under statsminister Göran Persson som senare på 1990-talet helt lade om kursen och ”… styrde in i Israels kölvatten”.

Mossberg skräder inte orden och skriver: ”Han [Göran Persson] tonade ned den svenska dittills tämligen kritiska hållningen gentemot Israel, och sökte balansera den med kritik av den palestinska sidan. För honom var det ingen svårighet att ge sig på den svagare parten.”

Bakgrunden till konflikten mellan Israel och palestinierna är väl känd. Efter Förintelsen lämnade många judar i diasporan sina hemländer för att söka trygghet och säkerhet i Palestina, eftersom de betraktade området som sitt hemland. Men hur skulle relationen mellan ”ett folk utan land” och det folk som redan bodde i Palestina regleras?

Det nyskapade FN lade 1947 fram en delningsplan för området. Planen var tredelad: en del av landet skulle tillfalla den judiska befolkningen och den andra delen skulle tillfalla palestinierna. Jerusalem och Betlehem skulle stå under FN:s förvaltarskap som internationella zoner. 

Spänningarna mellan judar och palestinier ökade dock, och motsättningarna ledde till krig mellan Israel och dess arabiska grannländer. I maj 1948 utropades ensidigt den självständiga staten Israel på ruinerna av palestiniernas katastrof, al-Nakba. Israel hade då fördrivit 750 000 palestinier från deras hem och jordbruksmark. Världen hade fått ett flyktingproblem som än idag inte är löst. Kommer de fördrivna att någonsin få rätt att återvända?

Mathias Mossberg låter läsaren följa utvecklingen i Palestina från slutet av 1940-talet till idag i ett svenskt perspektiv. Under den långa Erlanderepoken var bilden av Israel positiv. Åtskilliga svenskar tjänstgjorde i regionen i FN:s olika fredsbevarande uppdrag, men palestiniernas situation förekom knappast i den svenska debatten. Under Olof Palmes tid som statsminister förändrades vårt lands politiska kurs till att spela en mer aktiv roll i Palestinafrågan.

Under Palmeeran hördes den svenska rösten ofta i internationella sammanhang. Den förda neutralitetspolitiken innebar inte åsiktsneutralitet. Den svenska statsledningen skulle utifrån folkrätten ta ställning för alla nationers rätt att leva i suveränitet, i fred och i frihet. Denna uppfattning kom tydligt fram under Vietnamkriget, apartheidåren i Sydafrika och i samband med Pragvåren 1968. Sverige skulle slå vakt om och försvara mänskliga rättigheter och skarpt fördöma de länder som trampade på dem. Mänskliga rättigheter gällde även förtryckta folk som palestinierna. Den svenska freds- och nedrustningsrösten skulle höras i FN. Det var den utstakade vägen.

Olof Palme blev en brobyggare mellan parterna i Palestinafrågan. År 1974 efter Oktoberkriget träffade vår statsminister PLO:s ordförande Yassir Arafat i Tunis. PLO sågs som det palestinska folkets företrädare. År 1984 besökte Arafat Stockholm på Palmes inbjudan. Besöket väckte stark kritik i framför allt borgerliga kretsar. Men statsministern stod på sig och framhöll att precis som Israel har rätt att existera hade också palestinierna rätt till en egen stat.

Att åstadkomma en lösning av Palestinafrågan utan stöd från USA var givetvis omöjligt, och här fick svensk diplomati stor betydelse. En viktig del i Mossbergs bok är redogörelsen för hur utrikesminister Sten Andersson och hans närmaste medarbetare på 1980-talet lyckades övertala PLO-ledaren Yassir Arafat att acceptera USA:s och Israels krav för samtal mellan parterna. PLO skulle erkänna Israels existens, godkänna säkerhetsrådets resolutioner 242 och 338 och inte minst ta avstånd från terrorism. I denna mödosamma process spelade svenska diplomater skickligt, och med okonventionella metoder lyckades man förmå Yassir Arafat att godta villkoren.

I december 1988 kröntes de svenska ansträngningarna med framgång genom att PLO och Yassir Arafat accepterade de amerikanska villkoren. Nu låg vägen öppen för Osloavtalet och Norge tog över stafettpinnen från Sverige. Det är mycket spännande läsning (nästan thrillerartad) att ta del av spelet i kulisserna.

I år firade Israel 75 år som självständig stat men Palestinafrågan har ännu inte fått sin lösning. Sedan Sexdagarskriget 1967 har Israel ockuperat palestinsk mark. I mitten av 1970-talet fördömde Sverige den israeliska bosättningspolitiken som då redan hade pågått i tio år. De allt fler israeliska bosättningarna har försvårat fredsprocessen och utgör ett stort hinder för en tvåstatslösning. Ordet bosättningspolitiken är enligt Mossberg en förskönande beskrivning. ”Bosättningar … är ren kolonisation med våld”, skriver han.

Mossbergs beskrivning av den israeliska maktstrukturen är intressant. Enligt hans analys sönderfaller den i tre maktcentra. En järntriangel! Regeringen och Knesset utgör den första, och de två andra är försvarsmakten med armén och säkerhetstjänsterna samt "… den transatlantiska länken med den amerikanska judenheten och dess organisationer och resurser…". Det har visat sig att det har varit och är svårt för en utomstående fredsmäklare att förmå de tre krafterna att dra åt samma håll i fredsprocessen. 

I USA finns välorganiserade israeliska lobbygrupper som påverkar politikerna i Washington för att stärka Israels sak. Mossberg visar att det även i Sverige finns stark lobbyverksamhet för Israels ståndpunkter. Här spelar den israeliska ambassaden en central roll. När Mossberg under 1980-talet arbetade på UD:s Mellanösternenhet märkte han hur israelisk ambassadpersonal aktivt agerade. Han blev vittne till hur Israels ambassadör under en viktig riksdagsdebatt om Palestinafrågan delade ut lappar med texter om vad riksdagsledamöterna skulle säga, texter som de sedan läste upp i plenisalen. Det vore en intressant forskningsuppgift att analysera och kartlägga israeliska påverkanskampanjer i Sverige under de 75 år som gått. 

Mathias Mossberg ägnar varje utrikesminister ett eget kapitel, från Lena Hjelm-Walléns till Ann Lindes tid i Arvfurstens palats. Här tecknar Mossberg de olika utrikesministrarnas dilemma utifrån de utrikespolitiska ramar som de gavs att agera inom. I dessa korta kapitel visar han hur socialdemokratiska och även borgerliga regeringar steg för steg har övergivit ståndpunkten att hävda det palestinska folkets fri- och rättigheter och att kraftfullt fördöma den israeliska militärens övergrepp på palestinierna. En ockupationsmakt kan knappast vara demokratisk och de ockuperade palestinierna lever inte i en demokrati.

Det är en personligt skriven bok där författaren initierat redogör för vad som hänt under hans år i UD:s tjänst. Läsaren får ta del av spännande situationer i vilka huvudpersonerna Olof Palme, Pierre Schori, Yassir Arafat och framför allt Sten Andersson agerat. Det är med stor besvikelse som Mossberg konstaterar att den svenska fredsrösten i Palestinafrågan tystnat. Sverige blev Vännen som svek palestiniernas sak.

Kanske har vi även övergivit vårt engagemang för fred och nedrustning, liksom vår solidaritet med de fattiga i tredje världen. Nu verkar vi helst vilja samstämt sjunga med i EU-kören. När (eller om) Sverige blir medlem i Nato kommer säkert vår egen kurs på den internationella arenan att inskränkas ytterligare. 

Mossbergs bok är utmärkt för den som vill sätta sig in i Palestinafrågans sammansatta historia.

Kaj Odelstål

Ambassadör Mathias Mossberg har arbetat  som diplomat i Moskva under kalla kriget och  på UD som Sovjet­specia­list, Mellanöstern­chef och chef för UD:s analysgrupp. Han har tjänstgjort i bl.a. Genève, New York, London, Amman och Rabat samt arbetat med utrikesminister Sten Andersson i freds­processen i Mellanöstern. Han var huvud­sekre­terare i  2001 års ubåtsutredning och i 2002 års säkerhetspolitiska utredning. Mathias Mossberg har också varit vice ­ordförande för tankesmedjan EastWest Institute i New York och gästforskare vid Lunds univer­­sitets Centrum för Mellanösternstudier samt publice­rat böckerna I mörka vatten: Hur svenska folket för­des bakom ljuset i ­ubåts­frågan (2009, 2016) och One Land, Two States: Israel and ­Palestine as Parallel States (tillsammans med Mark LeVine, 2014).