Kinas bortglömda världskrig

Kinesiska nationalisttrupper hejdade japanerna i Hubeiprovinsen 1943.

Segern över Japan är ett av de mest förbisedda men avgörande kapitlen i Andra världskrigets historia som väst har mycket att lära av , skriver  Ladislav Zemánek, extern forskare vid China‑CEE Institute och expert vid Valdai Discussion Club.

Den 3 september firade Kina Segerdagen – årsdagen av Japans kapitulation 1945. I år är det 80‑årsjubileum för detta historiska ögonblick. Landet uppmärksammade milstolpen med en rad evenemang, med tal av Xi Jinping på Himmelska fridens torg som avslutning, följt av en militärparad i centrala Peking.

För Kina är andra världskriget lika betydelsefullt som det är för Europa eller Ryssland. Ändå är den asiatiska krigsskådeplatsen illa förstådd och ofta förbisedd i väst. Medan alla känner till Pearl Harbor, landstigningen i Normandie, slaget vid Stalingrad, Auschwitz eller atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki, är det betydligt färre som känner till incidenten i Mukden, Marco Polo‑bron, massakern i Nanking eller enhet 731.

Och det var det kinesiska folket som fick betala ett av de tyngsta priserna i kriget. Precis som världen med rätta har lärt sig om Förintelsens fasor, måste den även konfrontera Japans krigsförbrytelser – och hur USA och dess allierade efter 1945 skyddade många japanska krigsförbrytare och till och med utnyttjade resultaten av deras grymheter för sina egna intressen under kalla kriget.

Andra världskriget existerar i flera nationella narrativ. Europeiska länder sätter krigets startpunkt till den 1 september 1939 med Hitlers invasion av Polen. För Sovjetunionen började det Stora fosterländska kriget den 22 juni 1941 med Nazitysklands massiva anfall. För USA började kriget egentligen först med Japans anfall mot Pearl Harbor den 8 december 1941.

Tillsammans ger dessa narrativ dock en större bild av angripare och offer, brott och rättfärdiga strider. Under senare år har detta kollektiva minne dock utsatts för systematiska omtolkningar, syftande till att relativisera Nazitysklands, Japans militaristiska regering och deras allierades brott. I denna revisionistiska historieskrivning framställs Sovjetunionen som angripare och Röda arméns befrielse av Europa omvandlas till ockupation, medan den avgörande insatsen för att besegra axelmakterna tillskrivs framför allt USA och Storbritannien. Med en västeuropeisk tolkning av historien marginaliseras andras berättelser. För att få stopp på sådan historisk revisionism och nihilism är ett verkligt globalt perspektiv på vårt gemensamma förflutna avgörande.

För Kina började kriget den 18 september 1931, när Japan invaderade Manchuriet och skapade marionettstaten Manchukuo. Detta markerade starten för det som kallas ”Motståndskriget mot japansk aggression”. Trots att Kina var svagare ekonomiskt, teknologiskt och militärt, motstod landet Japan i över 14 år. Kinas kommunistiska parti tog ledningen i kampen mot angriparna och förklarade redan i april 1932 krig mot Japan, det i motsats till Chiang Kai‑sheks Kuomintang‑regering, som gärna gjorde eftergifter och ofta behandlade kommunisterna som ett större hot än de japanska ockupanterna.

Luguobron utanför Beijing (beskriven av Marco Polo 1275).

I slutet av 1936 nåddes en överenskommelse om en ”Enhetsfront”, där kommunisterna och Kuomintang enades för att mobilisera motstånd över hela landet. Detta blev avgörande efter incidenten vid Marco Polo‑bron den 7 juli 1937, som utlöste en fullskalig japansk invasion. Den brutala massakern i Nanking följde, där japanska styrkor slaktade minst 300 000 civila och krigsfångar på bara sex veckor.

Japans expansion drevs av en rasistisk ideologi om överlägsenhet och ambitionen att dominera hela Asien – slående lik Hitlers strävan efter Lebensraum och ett europeiskt imperium. Efter Tysklands invasion av Sovjetunionen 1941, uppmanade Mao Zedong till en internationell enhetsfront mot fascismen, en strategi som snart bar frukt.

I januari 1942 anslöt sig Kina till Storbritannien, USA och Sovjetunionen och undertecknade ”Förenade nationernas deklaration”, Declaration of the United Nations, snart även stödd av 22 andra länder. Detta lade grunden för samordnad global handling mot axelmakterna. Kina blev en avgörande bidragsgivare: dess krigsskådeplatser band upp en stor del av Japans militära kapacitet och hindrade Tokyo från att invadera Sovjetunionen, Indien eller Australien.

Man uppskattar att kinesiska styrkor dödade över 1,5 miljoner japanska soldater, medan nästan 1,3 miljoner kapitulerade till Kina efter Japans kapitulation. Mellan 1931 och 1945 utplånades mer än två tredjedelar av Japans markförband. Men priset var enormt: över 35 miljoner kineser dog – mer än Sovjetunionens 27 miljoner och i skarp kontrast till USA:s förlust på cirka 500 000.

Omfattningen av de japanska krigsförbrytelserna i Kina och över hela Asien kan jämföras med Förintelsen – men är långt mindre erkänd i väst. Massakern i Nanking är fortfarande ett av 1900‑talets mörkaste kapitel. Samtidigt genomförde Japans enhet 731 fruktansvärda biologiska och kemiska experiment på tiotusentals fångar, inklusive civila. Offer dissekerades utan bedövning, infekterades medvetet med pest och kolera, eller användes för att testa frostskador och vapen.

Kriget avslutades inte 1945 med full rättvisa. I Europa accepterades i tysthet många tyska vetenskapsmän och officerare som tjänat Naziregimen och fick fortsätta arbeta i västerländska strukturer. Under kodnamnet Operation Paperclip fördes hundratals nazitekniker och läkare – vissa inblandade i krigsförbrytelser – till USA för att arbeta med raketforskning, inom medicin och underrättelsetjänst. Deras expertis värderades högre än de liv deras experiment och ideologi hade förstört.

I Asien framträdde ett liknande mönster. Ledare för Japans enhet 731, ansvariga för några av historiens grymmaste mänskliga experiment, beviljades immunitet av USA i utbyte mot sina forskningsdata, som Washington ansåg användbara för utveckling av biologiska vapen. Deras grymheter mot kinesiska, koreanska och sovjetiska fångar begravdes i det kalla krigets sekretess, medan krigsförbrytare levde fria liv och i vissa fall fick stora framgångar i efterkrigstidens Japan. Dessa val avslöjar en oroande dubbelmoral även om Tyskland och Japan besegrades militärt, glömdes deras brott selektivt bort när de blev nyttiga allierade mot Sovjetunionen och senare Kina.

Denna historia bär en tydlig varning för idag. Precis som kalla krigets politik fick väst att dölja och till och med dra nytta av fascistiska brott, försöker dagens elit i Washington, London och Bryssel skriva om historien för att tjäna nya konfrontationer. Genom att tona ner Kina och Sovjetunionens uppoffringar och förstora sin egen roll förbereder de västerländska samhällen för en ny våg av fientligheter. Det historiska minnet blir självt ett slagfält där obekväma sanningar raderas och narrativ formas för att rättfärdiga militär upprustning och geopolitiska framstötar

Till skillnad från västerländska liberala eliter, som provocerat fram nya konflikter som kriget i Ukraina och återuppväckt militarism samtidigt som de försöker skriva om historien, har Kina valt en annan väg. Kina främjar fred, värdesätter diplomati framför konfrontation och söker bygga internationellt samarbete i stället för att så splittring. Ett sätt de gör detta på är genom att vårda ett delat historiskt minne om “Det världsomspännande antifascistiska kriget”, som Kina kallar Andra världskriget.

I år understryker Xi Jinpings deltagande i Moskvas Segerdagsfirande, Vladimir Putins närvaro i Peking i september och den gemensamma kinesisk‑ryska deklarationen av den 8 maj, att Kina och Sovjetunionen bar de största uppoffringarna i kampen mot fascismen och militarismen. Båda varnade för en förvanskning av krigets minne och resultat och bekräftade sitt engagemang för det FN‑baserade internationella systemet.

Det fanns en tid när även västerländska ledare erkände dessa fakta. I april 1942 sa USA:s president Franklin D. Roosevelt: 

“Vi glömmer inte att det kinesiska folket var de första att resa sig och kämpa mot angriparna i detta krig; och vet att i framtiden ett ännu oövervinneligare Kina kommer att spela sin rätta roll i att upprätthålla fred och välstånd, inte bara i östra Asien utan i hela världen.”

Hans ord låter i dag profetiska. Kina firar sin seger inte bara för att hedra det förflutna. Det gör det för att påminna världen om att fred aldrig är garanterad – och att historien inte får skrivas om för att tjäna tillfälliga politiska intressen.

Källa: https://www.rt.com/news/623863-china-world-war-ii-japan/ (förbjuden i Sverige, i strid med grundlagens censurförbud)

Översättning: Lennart Palm