Édouard Louis nya roman "Att förändras: en metod" (Wahlström & Widstrand, Översättare: Marianne Tufvesson) skildrar en mobbad homosexuell från fattig bakgrund som ger igen och kommer sig upp. Men en dag "tog det bara slut".
Gunnel Engström recenserar.
Boken handlar om hur den mobbade homosexuelle Eddy Bellegueule med bakgrund i usla förhållanden i en sliten nordfransk by blir den framgångsrike och internationellt kände författaren Édouard Louis. Trots titeln är inte detta en självhjälpsbok. Den handlar om att fly, att ge igen, att bli något mer och bättre, att lämna allt och alla bakom sig. Han skriver: ”förödmjukelsen skulle tvinga mig att bli fri”.
Förändringen börjar på högstadiet. Eddy får vara med i skolans teatergrupp och upptäcker att han är bra på att framträda: han får applåder, beundran och uppskattning för första gången. Att spela teater blir sedan hans flyktväg: ut, upp och bort. Han börjar på teaterlinjen på gymnasiet i närmsta större stad, Amiens. Där blir han vän med Elena och blir en del av hennes borgerligt intellektuella familj. Här upptäcker han en helt annan värld som han vill göra till sin. Han härmar Elena i allt och tränar på att ändra sitt sätt att tala, att röra sig, att läsa, att studera, att skratta, att äta. Han säger att han ”spelade en roll baserad på henne, jag spelade att jag var hon”. Familjens smak, politiska (vänster)åsikter och kulturella vanor blir också hans. Det är Elenas mamma som ger honom hans nya förnamn, Édouard, eftersom det har mera stil.
Nu tar han också avstånd från allt som tidigare varit hans liv. ”Jag stod plötsligt inte ut med sådant som jag älskat innan jag började på gymnasiet”. Han avskyr föräldrarnas eviga tevetittande och deras högerpopulistiska fraser, och samtidigt är han rätt nöjd över att det faktiskt uppstått en klyfta mellan honom och hans föräldrar. Den bevisar ju att han faktiskt blivit en annan. Eller så har han inte det. Han tycker att han faller tillbaka i gamla mönster när han åker tillbaka till byn. Det ”skrämmer honom att tänka att han bara har lärt sig att spela en roll men i grund och botten fortfarande är densamme där någonstans under hudens ytskikt”.
Efter gymnasiet börjar han på universitetet i Amiens, där han engagerar sig i allt möjligt – klubbar, läsecirklar, politisk aktivism - för att befästa sin nya roll som en betydelsefull och framstående person. Det handlar fortfarande om ett slags teater: ”… om han ville bli något annat eller någon annan, oavsett vad, måste han låtsas vara det tills han blev det, han har insett att det enda som finns är olika roller.” Här vågar han också för första gången leva ut sin homosexualitet, något som ger honom en känsla av frihet, av att ta avstånd från sin bakgrund. ”Genom att älska med en man förkastade jag min uppväxtmiljös hela värdesystem och blev en borgare.”
Elena tipsar Édouard om föreläsningar av en lärare på universitetet, Didier Eribon som har samma erfarenheter och bakgrund som Édouard (skildrat i hans bok Tillbaka till Reims). Nu hittar han en ny förebild, någon att härma, en ny roll och han tänker: ”Varför hade jag aldrig gjort som han? Varför var jag inte som han?” Efter föreläsningen tar Édouard kontakt med Eribon och de träffas privat. Deras samtal får honom att otåligt tänka: ”Jag måste ta mig till Paris precis som Didier och åstadkomma detsamma som han, skriva böcker och bli erkänd i hela världen”. Det han klarat av hittills räcker inte. Nu måste han ta nästa steg. Han drömmer om att bli känd och att se sitt namn på affischer, precis som Eribons. Metoden, vägen, skall då bli böckerna och skrivandet. De ska bevisa att han är speciell, någon att räkna med. (En ovanlig bekännelse av en känd författare: att skriva är bara ett sätt att bli berömd.) Han går på alla Eribons lektioner, läser alla de böcker denne nämner och försöker efterlikna honom i allt.”Jag härmade Didier, lade mig till med samma tonfall som han, samma sätt att tala och le.”
Nästa trappsteg blir alltså att ta sig till Paris och målet sätts högt: det gäller att visa att han inte är som andra. När han hör talas om École Normale Supérieure, en av Frankrikes mest ansedda högskolor med en oerhörd konkurrens om platserna, bestämmer han sig för att söka. Ett helt år sliter han obönhörligt på att förbereda sig för intagningsproven. Han läser mängder av böcker och får stor hjälp av Didier som tränar, uppmuntrar och sporrar honom. Återigen är det själva framgångsdrömmen som driver honom till utmattningens gräns. “Det var inte studierna i sig eller det jag kunde lära mig … som intresserade mig, utan vissheten om att det inte skulle finnas någon återvändo när jag väl hade tagit mig innanför dess portar.” Han ser fram emot en helt ny roll.
Édouard kommer faktiskt in på ENS, men när den segern är vunnen är den inte längre intressant eller viktig. Däremot känner han att den status han tillskansat sig i Amiens inte gäller i Paris. Nu är han ”ingen” igen och måste “börja om förvandlingen från noll”. Han gör det med hjälp av förhållanden med en rad män – han söker sig till rika och inflytelserika personer: politiker, företagsledare, multimiljonärer - som tar sig an honom, bjuder flott, introducerar honom i högstatuskretsar och ser till att han klarar sig ekonomiskt. Ibland fungerar det, ibland inte, och då försörjer han sig genom ströjobb eller prostitution.
Men en dag “tog det bara slut”, skriver Édouard Louis. Kanske hade han tröttnat på, och rent av börjat äcklas av, det liv han levt med överklassen. Kanske hade han insett att han aldrig skulle passa in där. Oavsett skälet återupptar han kontakten med Didier och inleder en ny tillvaro som intellektuell. Han bestämmer sig för att skriva en bok, men han kommer ingen vart. Allt han skriver känns bara som efterapningar. Det lossnar inte förrän han börjar skriva om sina föräldrar, om sin barndom och om “det jag i alla år bemödat mig om att dölja.” Han inser själv att han varit som besatt av det förflutna och av sin framtid men glömt sitt nu. Åter är det dags att gå vidare.
Trots att Eddy/Édouard säger sig framträda helt utan förklädnad i boken, undrar man ändå som läsare över vem han verkligen är. Han beskriver sig själv både som självupptagen klättrare och som förtvivlat offer (och så kanske vi alla gör: spelar olika roller beroende på var och med vem vi befinner oss). Han bekänner ofta att han burit sig illa åt men hittar alltid något slags förklaring eller ursäkt. Vad människor i hans närhet tänker och känner ägnar han inte stort utrymme åt (utom vad de eventuellt tycker om honom). En fråga man ställer sig är varför det är så många människor som är beredda att ta sig an honom, hjälpa honom och uppmuntra honom. Vem är det de ser och tycker om?
När det är dags att ta nästa steg uppåt och framåt lämnar han vännerna bakom sig. Inte minst gäller det Elena och hennes familj som behandlat honom som en familjemedlem. När han bryter med dem, anklagar Elenas mor honom för att ha utnyttjat dem och allt de gett honom. Något dåligt samvete tycks han inte ha utan skriver: ”Vad menas med utnyttja? Hade inte Elena också utnyttjat sin mor och allt hon fått av henne? Sin uppväxtmiljö?” Han är medveten om att omgivningen betraktar honom som en egoistisk streber som utnyttjar andra för sin egen skull men hans reaktion är ”jag måste bort”. Det är nödvändigt för honom att svika för att komma vidare, eftersom han har förändrats och inte de. Så vill han också förklara att han övergav Elena.
Hon kommer faktiskt själv till tals i ett avsnitt där hon riktar en fiktiv monolog till Édouard (med den betecknande parentesen: till minne av Jean-Luc Lagarce[1]). Hon sörjer över att han försvann utan förklaring trots deras gemensamma framtidsplaner och säger att det var hans egoism som fick honom att försvinna: “för dig var jag bara en anhalt på vägen.” Men, skriver Édouard Louis i en kort kommentar efteråt, egentligen är det nog ”mitt eget lidande jag lägger in i orden jag tillskriver henne”.
Boken där Édouard Louis skriver om sin barndom (på svenska heter den Göra sig kvitt Eddy Bellegueule) refuserades flera gånger med motiveringen att den var alldeles för osannolik; så mycket fattigdom och våld kunde inte finnas i Frankrike. Nu vet vi att den faktiskt gavs ut och att den rönte en enorm framgång. Hans tredje bok, Vem dödade min far?”, har arbetats om till en självbiografisk monolog som Édouard Louis själv framförde på Dramaten i höstas. Efter all möda och all förändring har han framgångsrikt återvänt till sin bakgrund och sin familj. Kanske har han till slut funnit sin drömroll.
Gunnel Engström
Andra romaner av Louis:
En kvinnas frigörelse
Vem dödade min far
Våldets historia
Göra sig kvitt Eddy Bellegueule
[1] Jean-Luc Lagarce var en fransk dramatiker och skådespelare som dog av aids 1995 och fick det största erkännandet först efter sin död.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.