16 sep. 2019

Någon behöver en historielektion

Hitler åker in i Prag 15 mars 1939.
Den 23 augusti gjorde Kanadas premiärminister ett uttalande för att påminna om den s.k. “black ribbon day”, en egendomlig helgdag som infördes 2008-2009 av Europaparlamentet till minne av offren för fascistisk och kommunistisk “totalitarism” och undertecknande av Molotov-Ribbentrops icke-angreppspakt 1939.

Olika mitten-högergrupper i Europaparlamentet stödde, tillsammans med NATOs (läs USAs) parlamentarikerförsamling idén. 2009 antog också OSSE vid ett möte I Litauen en resolution som “likställde Sovjets och Nazitysklands ansvar för att starta Andra världskriget”.
Den kanadensiske premiärministern Justin Trudeau uttalande följer samma linjer. Här ett utdrag:


“'Black Ribbon Day' markerar den dystra årsdagen för den ökända Molotov-Ribbentrop-pakten som slöts mellan Sovjet och Nazityskland 1939 för att dela upp Central- och Östeuropa och som blev inledningen för de oerhörda illdåd som dessa regimer skulle komma att utföra. I spåren av avtalet berövades länder sitt oberoende, tvingades familjer fly sina hem, splittrades samhällen, både judiska och romska och andra. Sovjets och Nazitysklands regimer orsakade gränslöst lidande på folken över hela Europa när miljontals människor iskallt mördades och berövades sina rättigheter, sin frihet och värdighet” (författarens kursiv).

Som en summering av Andra världskrigets bakgrund och utveckling är uttalandet en parodi på vad som verkligen hände under 1930-talet och under krigsåren. Uttalandet är politisk “fake history”; det är en hel väv av lögner.

Låt oss starta från början. I slutet av januari 1933 utnämnde Tysklands president Paul von Hindenburg Adolf Hitler till tysk rikskanaler. Inom ett par månader hade Hitler-regeringen förbjudit det tyska kommunistpartiet och socialdemokraternas SPD och börjat bygga upp en nazistisk enpartistat.

Sovjet hade dittills upprätthållit acceptabla och korrekta förbindelser med den tyska Weimarrepubliken genom Rapalloavtalet 1922. Naziregeringen övergav emellertid denna politik och startade en propagandakampanj mot Sovjet, dess diplomater, handelsföreträdare som fanns i Tyskland. Nazistiska huliganer slog sönder både sovjetiska handelskontor och deras personal.

Varningsklockor började ringa I Moskva. Sovjets diplomater, inte minst dess folkkommissarie för utrikesaffärer, Maksim M. Litvinov, hade läst Hitlers Mein Kampf, hans skiss för hur Tyskland skulle härska över Europa, publicerad i mitten av 20-talet. Boken blev en bestseller i Tyskland och fick en nödvändig hedersplats i varje tyskt hems bokhylla. För den läsare som kanske inte vet det, beskrev boken judar och slaver som Untermenschen, som bara dög till att bli slavar eller dö. Judarna var inte de enda målen för det nazistiska folkmordet, de sovjetiska områdena ända bort till Uralbergen skulle bli tyska. Även Frankrike utnämndes till en arvfiende som måste elimineras.

“Men Hitlers bok då?” frågade ofta Litvinov de tyska diplomaterna i Moskva. Å, den, svarade de, bekymra er inte om den. Hitler menar inte det han skrev. Litvinov log artigt vid dessa svar, men trodde inte för en minut på vad han fick höra från sina tyska samtalspartners.

I december 1933 lade Sovjet officiellt fast en ny politik som siktade på kollektiv säkerhet och ömsesidig hjälp mot Nazityskland. Vad innebar då denna politik mera exakt? Sovjet ville återupprätta den antityska ententen från Första världskriget bestående av Frankrike, Storbritannien, USA och, jo, t.o.m. det fascistiska Italien. Även om det inte sas offentligt var det en politik för att hålla tillbaks Nazityskland och förbereda sig för krig om tillbakahållandet skulle misslyckas.

I oktober 1933 åkte Litvinov till Washington för att diskutera USAs upprättande av diplomatiska förbindelser med Sovjet. Han hade samtal med den nye USA-presidenten Franklin D. Roosevelt, om kollektiv säkerhet mot både det japanska imperiet och Nazityskland. Josef Stalin, Litvinovs chef i Moskva godkände dessa diskussioner. De sovjetisk-amerikanska förbindelserna såg ut att få en god start, men 1934 saboterade State Department - lett av nästan bara anti-kommunister - det närmande som Roosevelt och Litvinov försökt få igång.

Samtidigt diskuterade sovjetiska diplomater i Paris kollektiv säkerhet med den franske utrikesministern, Joseph Paul-Boncour. Under 1933 och 1934 stärkte Paul-Boncour och hans efterträdare Louis Barthou banden till Sovjet. Orsaken var enkel: båda regeringarna kände sig hotade av Hitler-Tyskland. Också här saboterades de lovande fransk-sovjetiska förbindelserna av Pierre Laval, som efterträtt Barthou sedan denne dödats i Marseilles i samband med mordet på den jugoslaviske kungen Alexander i oktober 1934.

Laval var en anti-kommunist som hellre ville se ett närmande till Nazityskland än kollektiv säkerhet tillsammans med Sovjet. Han undertecknade visserligen till slut ett fransk-sovjetiskt avtal om ömsesidig hjälp I maj 1935 bara för att sedan skjuta upp dess ratificering i franska nationalförsamlingen. Jag kallar detta avtal en coquille vide, ett tomt skal. Laval förlorade makten i januari 1936 men skadan var redan skedd. Efter Frankrikes fall 1940 blev Laval nazikollaboratör och sköts för sitt förräderi efter kriget hösten 1945.

Också i Storbritannien var Sovjets diplomater aktiva och försökte få till stånd ett anglo-sovjetiskt närmande. Målet var att skapa en grund för kollektiv säkerhet mot Nazityskland. Också här saboterades politiken, först genom det anglo-tyska flottavtalet I juni 1935. Den var ett tvåpartsavtal om tysk flottupprustning. Sovjetiska och franska regeringarna stod som slagna av blixten och såg det brittiska avtalet som förräderi. Tidigt 1936 stoppade den nye brittiske utrikesministern Anthony Eden slutgiltigt närmandet till Sovjet med hänvisning till den kommunistiska “propagandan”. De sovjetiska diplomaterna hade betrktat Eden som en “vän”. Men det var han inte, långt därifrån.

Väst avbröt förhandlingar med Sovjet
Hur som helst – USA, Frankrike, Storbritannien avbröt lovande diskussioner med Sovjet. Hur kunde dessa regeringar agera så obegripligt om man betänker vd som sedan hände? Jo, skälet var att antikommunismen och sovjetofobi var starkare motiv för USAs, Frankrikes och Storbritanniens härskande eliter än deras rädsla för Nazityskland.

Tvärtom, dessa eliter sympatiserade i hög utsträckning med Hitler. Fascismen var en skyddsvall för att försvara kapitalismen, mot spridningen av kommunismen och mot ett utvidgat sovjetiskt inflytande i Europa. 1930-talets fråga var ”vem är fiende nr 1”, Nazityskland eller Sovjet?

Alltför ofta missförstod dessa eliter, inte alla men majoriteten av dem, denna fråga. De föredrog ett närmande till Nazityskland framför kollektiv säkerhet och ömsesidig hjälp med Sovjet. Fascismen representerade styrka, makt och manlighet för de europeiska eliterna som ofta led av dåligt självförtroende och fruktade kommunismen. Läderuniformer, svettlukt från tiotusentals marscherande fascister med sina trummor, banér och facklor var som Viagra för eliter osäkra över sin virilitet och över sin säkerhet inför ett växande so0vjetiskt inflytande. Det spanska inbördeskriget, som bröt ut I juli 1936, polariserade den europeiska politiken mellan höger och vänster och omöjliggjorde ömsesidig hjälp mot Tyskland.

Italien var ett specialfall. Sovjetunionen upprätthöll acceptabla relationer med Rom trots att Italien var en fascistisk stat och Sovjet en kommunistisk. Italien hade slagits på Ententens sida under Första världskriget och Litvinov önskade behålla landet på sin sida i den nya koalition han försökte skapa. Men Benito Mussolini hade koloniala ambitioner i Östafrika och angrep Abessinien, den sista delen av Afrika som ännu inte koloniserats av de europeiska makterna. För att göra en lång historia kort, blev Abessinienkrisen början på slutet för Litvinovs hopp att få över Italien på sin sida.

Även I Rumänien hade de sovjetiska diplomaterna en del framgångar i början. Rumäniens utrikesminister, Nicolae Titulescu, var positiv till kollektiv säkerhet och samarbetade nära med Litvinov för att förbättra de sovjetisk.-rumänska förbindelserna. Det var Titulescu som stödde Litvinovs försök att få ett avtal med Frankrike1935 om en pakt för ömsesidig hjälp trots Lavals konspirationer och misstro. Titulescu och Litvinov diskuterade ömsesidigt bistånd, men det ledde ingenvart. Rumänien dominerades av en starkt högerinriktad elit som var emot bättre relationer med Sovjet. I augusti 1936 hade Titulescu helt isolerats politiskt och tvingades avgå. Han reste utomlands av fruktan att bli mördad i Bukarest.

Ingen säkerhet för Tjeckoslovakien
I Tjeckoslovakien förordade Eduard Beneš, liksom Titulescu, en kollektiv säkerhet inför det nazistiska hotet. I maj 1935 undertecknade Beneš, Tjeckoslovakiens president, tett avtal om ömsesidigt bistånd med Sovjet, men han vattnade ur det för att inte gå längre än den franska pakten, saboterad av Laval. Tjeckoslovakerna fruktade, med rätta, Nazityskland, men vågade inte alliera sig alltför nära med Sovjet utan stöd från Storbritannien och Frankrike, och något sådant stöd fick de aldrig.

Tjeckoslovakien och Rumänien hoppades på ett starkt Frankrike och ville inte lova Sovjet mer än vad Frankrike lovat. Frankrike hoppades på Storbritannien. Britterna var nyckeln, om de var beredda att marschera, beredda att alliera sig med Sovjet, skulle alla ställa upp. Utan britterna – som vägrade marschera -, föll alltsammans sönder.

Sovjet försökte också förbättra relationerna med Polen, Också här misslyckades de sovjetiska diplomaterna när Polen slöt en ickeangreppspakt med Nazityskland i januari 1934. Polens styrande kretsar dolde aldrig att de föredrog ett närmande till Tyskland hellre än till Sovjet. Polackerna blev de som omintetgjorde en kollektiv säkerhet när de saboterade Sovjets försök att skapa en anti-tysk entent.

De visade sin sämsta sida när de 1938 deltog i nazisternas krossande av Tjeckoslovakien innan de själva blev offer för nazisternas aggression 1939. Sovjetiska diplomater varnade gång på gång sina polska motparter att Polen gick mot sin undergång om de inte lade om sin politik. Tyskland skulle vända sig mot dem och krossa dem när tiden var den rätta. Polackerna skrattade åt dessa varningar och avfärdade dem direkt. Ryssarna var ”barbarer” men tyskarna ”civiliserade” var deras svar. Valet mellan dem båda var enkelt.

Här vill jag vara mycket tydlig. Dokumenten i arkiven lämnar inga tvivel, Sovjetregeringen erbjöd kollektiv säkerhet och ömsesidig hjälp till Frankrike, Storbritannien, Polen, Rumänien och Tjeckoslovakien, till och med det fascistiska Italien, och överallt blev svaret nej, för polackernas del till och med i föraktfulla former, Polen var den stora sabotören av en kollektiv säkerhet under förspelet till kriget 1939. Det amerikanska utrikesdepartementet vägrade också förbättra relationerna till Sovjet. Hösten 1936 hade alla Sovjets ansträngningar att få fram avtal om ömsesidig hjälp misslyckats och Sovjet stod isolerat.
Ingen ville förena sig med Moskva mot Nazityskland, alla de nämnda europeiska makterna förde förhandlingar med Berlin för att lura bort vargen från dörren. Ja, till och med tjeckoslovakerna. Tanken var, både uttalat och outtalat, att få Hitler att vända sina ambitioner österut, mot Sovjet.
Sedan kom förräderiet i München i september 1938. Storbritannien och Frankrike sålde ut tjeckoslovakerna till Tyskland. ”Fred I vår tid” förklarade Neville Chamberlain, den brittiske premiärministern. Tjeckoslovakien slogs sönder för att köpa “fred” åt Frankrike och Storbritannien. Polen fick en liten bit av bytet från det smutsiga avtalet. ”Schakaler” kallade ” Winston Churchill polackerna. I februari 1939 kallade Manchester Guardian Münchenöverenskommelsen för att "sälja sina vänner för att muta sina fiender". Beskrivningen är på pricken.

1939 återstod en sista chans att skapa en anglo-fransk-sovjetisk pakt om ömsesidig hjälp mot Nazityskland. Jag kallar den ”alliansen som aldrig blev av”. I april 1939 erbjöd Sovjet Frankrike och Storbritannien en politisk och militär allians mot Nazityskland. Alliansens tänkta innehåll sändes på papper till Paris och London. Våren 1939 tycktes krig oundvikligt. Rest-Tjeckoslovakien hade försvunnit i mars, uppslukat av Wehrmacht utan att ett enda skott avlossats. Senare samma månad krävde Tyskland få ta den tyskbefolkade litauiska staden Memel. I april visade en opinionsundersökning i Storbritannien ett massivt folkligt stöd för en sovjetallians. Churchill, dittills en relativt inflytelselös konservativ parlamentsledamot, förklarade i underhuset att utan Sovjet kunde det aldrig bli något framgångsrikt motstånd mot naziaggressionen.

Logiskt sett, skulle man tro att de franska och brittiska regeringarna skulle ta emot de sovjetiska erbjudandena med öppna armar. Så blev det inte. Brittiska utrikesdepartementet tackade nej, följt av de motvilligt mumlande fransmännen. Litvinov avkskedades som folkkommissarie er ersatts av Vjatcheslav M. Molotv, Stalins högra hand. En tid fortsatte Sovjet den dittillsvarande politiken. I maj meddelade Molotov till Warszawa att Sovjet skulle hjälpa Polen mot tysk aggression om så önskades. Så underligt det än kan tyckas, direkt följande dag avböjde polackerna Molotovs utsträckte hand.
Trots det första avvisandet av Sovjets förslag, fortsatte de anglo-fransk-sovjetiska förhandlingarna under sommarmånaderna 1939.

I 13 knop mot Leningrad
Samtidigt avslöjades att brittiska tjänstemän satt i förhandlingar med tyskarna för att i sista stund nå avspänning med Hitler. Det hela publicerades i engelska tidningar i slutet av juli samtidigt som britter och fransmän förberedde att skicka en militärdelegation till Moskva för att ingå en allians. Nyheten blev en skandal i London och väckte naturligtvis sovjetiska tvivel om man kunde lita på Englands och Frankrikes goda vilja. Det var nu Molotov började visa intresse för tyska framstötar om ett avtal. Mer skandal skulle det bli.

Den anglo-franska militärkommissionen reste till Moskva med ett långsamt chartrat handelsfartyg med topphastigheten 13 knop. En tjänsteman på brittiska utrikesdepartementet hade föreslagit att delegationen skulle resa i en armada av snabba brittiska kryssare för att visa att man menade allvar. Men utrikesministern, Edward Lord Halifax, fann idén alltför provokativ. Så de franska och brittiska militärerna åkte med handelsfartyget och det tog fem dagar att komma fram till Sovjet. Fem bortslösade dagar när krig kunde bryta ut när som helst.
Kunde situationen vara mer tragisk, mer farsartad? Jodå, det kunde den. Den brittiske chefsförhandlaren, amiralen Sir Reginald Drax, hade ingen skriftlig fullmakt att underteckna något avtal med Sovjet. Hans franska kollega general Joseph Doumenc hade en vagt formulerad fullmakt från den franske konseljpresidenten. Han fick förhandla fram ett avtal, men inte underteckna det. Doumenc och Drax var andraplansfigurer.

Å andra sidan representerades Sovjet av krigskommissarien med obegränsad fullmakt. ”Alla tecken hittills”, skrev den brittiske Moskvaambassadören, ”visar att de sovjetiska militära förhandlarna verkligen vill få till ett avtal” De brittiska instruktionerna däremot var att ”gå mycket försiktigt fram”. När Drax mötte utrikesminister Halifax innan avfärden till Moskva, frågade han om ”ett eventuellt misslyckande” i förhandlingarna. ”En kort men ödesmättad tystnad följde”, enligt Drax, ”varpå utrikesministern anmärkte att det på det hela taget vore bäst om förhandlingarna drog ut på tiden så långt som möjligt” Doumenc klagade att han sänts till Moskva med ”tomma händer”.

De hade inget att erbjuda sina sovjetiska samtalspartner. Britterna skulle kunna sända två divisioner till Frankrike vid ett europeiskt krigsutbrott. Röda armén kunde omedelbart mobilisera hundra divisioner och sovjetiska styrkor hade nyligen krossat japanska trupper i hårda strider vid den Manchuriska gränsen. Hur i helvete? ”De är inte seriösa”, slog Stalin fast. Och han hade rätt. Franska och brittiska regeringarna trodde att Stalin var en lättlurad idiot. Det var ett misstag.

Efter detta misstroende - vad skulle du ha gjort i Stalins, eller någon annan rysk ledares stövlar? Ta till exempel polackerna, de motarbetade den sovjetiska diplomatin i London, Paris, Bukarest, Berlin, till och med i Tokyo ... var som helst där de kunde sätta en käpp i det sovjetiska hjulet. De delade bytet från det krossade Tjeckoslovakien med Hitler. Ännu 1939 försökte de i sista stund hindra en anti-nazistisk allians där Sovjetunionen var en av undertecknarna. Jag vet, det låter alldeles för otroligt, som en otrolig berättelse i en dålig roman, men det var sant. Och sedan hade polackerna fräckheten att beskylla den sovjetiska sidan för att ha stuckit kniven i deras rygg. Det var Satan som tog avstånd från synden.

Den polska regeringseliten drog förödelse över sig själv och sina landsmän. Till och med idag är det samma gamla Polen. Den polska regeringen markerar minnet av Andra världskrigets utbrott genom att bjuda in de tidigare axelmakterna till Warszawa, men inte Ryssland, trots att det var Röda armén som befriade Polen till priset av höga förluster i döda och sårade. Detta är ett historiskt faktum som polska chauvinister helt enkelt inte tål höra och som de försöker radera från våra minnen.

Efter nästan sex års försök att skapa en bred anti-tysk entente i Europa, särskilt med Storbritannien och Frankrike, hade sovjetregeringens ansträngningar inte lett till någonting. Ingenting. I slutet av 1936 isolerades Sovjetunionen effektivt, men sovjetiska diplomater försökte ändå fortfarande få till avtal med Frankrike och Storbritannien. Britterna, fransmännen och rumänerna, till och med tjeckoslovakerna, men särskilt polackerna saboterade, förkastade eller undvek alla sovjetiska erbjudanden, urvattnade sina avtal med Moskva och försökte själva förhandla sig till villkor med Berlin för att rädda sina egna skinn.

Det var som om de gjorde Moskva en tjänst genom att skämta bort, med artiga och förstående leenden sovjetiska diplomater som pratade om Mein Kampf och som varnade för den nazistiska faran. Den sovjetiska regeringen fruktade att bli kvar ensamma att bekämpa Wehrmacht medan fransmännen och britterna satt passiva och tittade på i väster. Det är ju också exakt vad fransmännen och britterna gjorde när i början av september Polen på några dagar kollapsade inför det invaderande Wehrmacht. Om Frankrike och Storbritannien inte hjälpte Polen, skulle de då ha gjort mer för Sovjetunionen? Det är en fråga som Stalin och hans kollegor säkert ställde sig.

Rädde sig den som kan
Molotov-Ribbentrop-pakten var resultatet av misslyckandet för nästan sex års sovjetiska ansträngningar för att bilda en anti-nazistisk allians med de västmakterna. Pakten var inte vacker. Det var ett sovjetisk ”rädde sig den som kan” och den innehöll ett hemligt tillägg som förutsåg skapandet av "inflytelsesfärer" i Östeuropa "i händelse av ... territoriell(-a) och politisk(-a) omorganisering (-ar). Men det var inte fulare än vad fransmännen och britterna hade gjort i München. ”C’est la réponse du berger à la bergère, påpekade den franska ambassadören i Moskva, samma för alla. Tjeckoslovakiens förstörelse var föregångaren för vad som sedan följde. Som den framlidne brittiske historikern A.J.P. Taylor så klart uttryckte saken för länge sedan: de våldsamma västerländska anklagelserna mot Sovjetunionen ”var besvärande för de statsmän som åkt till München… Ryssarna gjorde faktiskt bara det som de västliga statsmännen hoppats kunna göra själva; och den västerländska bitterheten var besvikelsens bitterhet, blandad med ilska över att kommunister inte var mer uppriktiga än demokrater [när de hanterade Hitler].”

Så följde en period av sovjetiskt appeasement mot Hitler-Tyskland, lika frånstötande som det anglo-franska appeasement som föregick det. Och Stalin gjorde en enorm felberäkning. Han ignorerade sin egen militära underrättelsetjänsts varning för en nazistisk invasion av Sovjetunionen. Han trodde att Hitler inte skulle vara så dum att han invaderade Sovjetunionen medan Storbritannien fortfarande var en krigförande makt. Så fel han hade. Den 22 juni 1941 invaderade axelmakterna Sovjetunionen med en enorm militär styrka längs en front från Östersjön till Svarta havet.

Det var början på det Stora patriotiska kriget, 1 418 dagar av det mest fruktansvärda, intensiva våld. Sovjetunionen allierade sig slutligen med Storbritannien och USA mot Hitler-Tyskland. Den blev kallad The Grand Alliance. Frankrike hade naturligtvis försvunnit, krossat av den tyska armén i en militär katastrof i maj 1940. Under de första tre åren från juni 1941 till juni 1944 kämpade Röda armén nästan ensam mot nazisternas Wehrmacht. Så ironiskt. Stalin hade gjort allt han kunde för att slippa möta Hitler-Tyskland ensam, och ändå, där var han med Röda armén som kämpade nästan ensam mot Wehrmacht och axelmakterna. Stridernas tidvatten vände vid Stalingrad, sexton månader innan de västerländska allierade landsteg i Normandie.

Roosevelt gratulerar
Så här skrev president Roosevelt till Stalin den 4 februari 1943, dagen efter att de sista tyska styrkorna kapitulerat i Stalingrad.

”Som överbefälhavare för Förenta staternas försvarsmakt gratulerar jag er för den lysande segern vid Stalingrad som vunnits av arméerna under ert högsta kommando. De 162 dagarna av episk strid för staden som för evigt har hedrats med ert namn och det avgörande resultatet som alla amerikaner firar idag kommer att förbli ett av de stoltaste kapitlen i detta krig för folken som förenats mot nazismen och dess marionetter. Befälhavarna och kämparna för era frontarméer och de män och kvinnor som har stött dem i fabriker och på åkrarna, har kämpat gemensamt för att, inte bara täcka landets vapen med ära, utan också för att med sina exempel inspirera en ny beslutsamhet bland alla de förenade nationerna att lägga all sin energi på att åstadkomma den gemensamma fiendens slutliga nederlag och villkorslösa kapitulation.”

Eller som Churchill uttryckte det för Roosevelt ungefär samtidigt: ”Lyssna, vem är det som verkligen kämpar idag? Stalin ensam! Och se hur han kämpar ...” Ja, vi bör inte ens idag glömma hur Röda armén kämpade.

Från juni 1941 till september 1943 fanns det inte en enda amerikansk, brittisk eller kanadensisk division som kämpade på marken i det kontinentala Europa, inte en enda. Striderna i Nordafrika var en sidoshow där angloamerikanska styrkor mötte två tyska divisioner medan mer än två hundra tyska divisioner trängdes på Sovjetfronten. Det italienska fälttåget som inleddes i september 1943 var ett fiasko som band fler allierade divisioner än tyska. När de västerländska allierade äntligen anlände till Frankrike, var Wehrmacht en tilltufsad skugga av vad det varit när tyska soldater gick över sovjetgränserna i juni 1941. Normandie var ett antiklimax, möjliggjort av Röda armén, och på intet vis den Andra världskrigets "avgörande" strid som våra Mainstream-media det till.

I Sovjetunionen plundrade, brände, mördade obevekligt i ett försökt folkmord på sovjetfolket, lika mycket på slaver som på judar. Uppskattningsvis 17 miljoner civila dog i händerna på de nazistiska arméerna och deras ukrainska och baltiska kollaboratörer. Tio miljoner soldater från Röda armén stupade i kriget för att befria Sovjetunionen och Östeuropa och för att driva tillbaks det nazistiska odjuret ner i Berlins lera. Stora områden i Sovjetunionen från Stalingrad i öster till Kaukasus och Sevastopol i söder till de rumänska, polska och baltiska gränserna i väst och norr ödelades. Vi känner till nazisternas massakrer på civila i franska Ouradour-sur-Glân och i tjeckiska Lidice, men i Sovjetunionen ägde hundratals sådana massakrer rum, i Vitryssland och Ukraina, på platser som vi inte vet namnen på eller som är kända bara i fortfarande outforskade eller opublicerade sovjetiska arkiv. Oavsett vilka synder, dumheter och misstag den sovjetiska regeringen begick mellan september 1939 och juni 1941, har detta sonats till fullo genom de kolossala offren och sovjetvapnens seger över Hitler-Tyskland.

Mot bakgrund av dessa fakta framstår Trudeaus uttalande den 23 augusti som politiskt motiverad anti-rysk propaganda, helt utan något kanadensiskt nationellt intresse. Trudeau förolämpade inte bara Ryska federationens regering, utan också alla ryssar vars föräldrar och morföräldrar kämpade i det stora patriotiska kriget. Han försöker förneka befrielsekaraktären hos Sovjetunionens krig mot de hitleristiska inkräktarna och förtalar därmed den sovjetiska krigsinsatsen.

Trudeaus uttalande gläder bara hans ukrainska minister för utrikesfrågor i Ottawa, Chrystia Freeland, en ökänd rysshatare som hyllar sin avdöde farfar, en ukrainsk nazistisk kollaboratör i det ockuperade Polen. Hon stöder en regim i Kiev som skapades genom den våldsamma så kallade Maidan-kuppen mot den valda ukrainske presidenten med hjälp av fascistiska miliser, Europeiska unionen och USA.

Hur orimligt det än kan låta hyllar denna ukrainska regim Andra världskrigets nazistiska kollaboratörer som nationella hjältar. Den kanadensiska premiärministern behöver tvivelsutan desperat en lektion i historia innan han återigen förolämpar det ryska folket och, faktiskt, också de kanadensiska soldater och sjömän som var allierade med Sovjetunionen mot den gemensamma fienden.

Michael Jabara Carley


Voltaire Network 1 september 2019

9 kommentarer:

  1. Siffor vi bör pränta in i minnet! Hämtat ur professor Brian Easleas`bok: Fathering the Unthinkable,1983:
    The Nazis destroyed completely or partially: 15 large cities,1710 towns and 70.000 villages.60 million Buildings were destroyed and 25 million people were made homeless.Nearly 32.000 industrial enterprises were demolished.10.000 Power stations,3000 oilwells, over 1000 coalmines were destroye. 65.000 km of Railway tracks and 86.000 miles of highways were destroyd.The Nazis transported to Germany 14.000 steam bilers,1400 turbines and 1.300 Electric generators. Nearly 100.000 collective farms were sacked. The Nazis either slaughtered and consumed the meat or brought the animals to Germany: 7 million horses,17 million cattle,20 million hogs,27 million sheep and goats,110 million poultry. Some 40.000 hospitals and Medical centres were destroyed,64.000 schools and colleges,43.000 public libraries with over 100 million books, were burned,44.000 theatres, nearly 3000 churches and over 400 museums. In the first population cencus after the war there were over the age of 18:31 million men compared with 53 million women.

    SvaraRadera
  2. Erik Göthe:
    De uppgifter som lämnas i boken "Thunder on the Dnjepr" (Fugate & Dvoretsky, Presidio 1997) visar att det var klokt och väl övervägt att Stalin inte reagerade spontant på underrättelseuppgifterna om ett förestående tyskt angrepp den 22 juni 1941. Att ett tyskt angrepp skulle komma stod klart för den sovjetiska statsledningen. Författarna till boken uppger dock att meningarna var delade bland militära experter i Sovjetunionen angående om angreppet skulle mötas defensivt eller offensivt. Under hösten 1940 förbereddes kring årsskiftet genomfördes flera krigsspel i vilka generalerna med sina handlingsalternativ gav det svar som övertygade även Stalin om det defensiva försvarets fördel.

    Generalen Pavlov ledde ännu i juni 1941 en armé vid gränsen mot Polen. Han var anhängare offensivt försvar, var det känt, och trodde att det tyska folket skulle resa sig i revolution mot Hitler-regeringen om bara Röda armén gick in i Tyskland. Man får räkna med att Pavlov inte var ensam bland makthavare i partiet och staten, och kanske också planerade för det. Om de fått mer spelrum hade eftermälet för Sovjetunionen blivit ett annat. Värre ändå var att stödet från den egna befolkningen och från antifascister i andra länder skulle ha blivit svagare och Hitler kanske segrat - för en tid.

    Stalin blev så den enda av Europas statsledare som förberedde och ställde sig i spetsen för det egna landets folks kamp för att försvara sitt nationella oberoende mot Hitlers angrepp.

    Erik Göthe

    SvaraRadera
  3. Uppgifterna att Sovjet övervägde att anfall Nazityskland kommer från Vladimir Rezun alias Viktor Suvorov i boken "Ledokol" (Isbrytaren). Hans uppgifter har dock inte motstått elementär kritisk granskning. Det är klart att alla krigsmakter har olika planer i skrivbordslådan, t ex hade den svenska Försvarsstaben planer på att inta Murmansk. Eller ska vi säga "våta drömmar"? Något belägg för att Sovjet någonsin ska ha övervägt ett anfall på Tyskland 1939-41 finns inte och faller på sin orimlighet. Tyskland var vid krigsutbrottet så mycket militärt starkare, att varje preventivslag skulle ha blivit ett självmord.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Faller på sin orimlighet? Varför hade Stalin byggt upp enorma förråd med vapen och bränsle precis vid gränsen? Varför fanns där flera miljoner soldater? Varför fanns det inga planer på försvar? De kuvert som skulle öppnas efter order från Moskva innehöll bara anfallsplaner, de ryska officerarna i ren desperation öppnade dessa kuvert trots att de riskerade dödsstraff och fann där anfallsplaner. Varför avrättades inte generalstaben för kaoset som uppstod? De arbetade dygnet runt med planering av en invasion...en sovjetisk invasion. Varför förstärkte man broar och byggde vägar intill gränsen? Dessa utnyttjades av tyska stridsvagnar. Hade Stalin byggt upp försvarslinjer 100 kilometer från gränsen så hade man bromsat upp den tyska invasionen, istället lät Stalin riva befintlig försvarslinje eftersom kriget skulle utspela sig på motståndarnas territorium.

      Radera
  4. Jan Nybondas:
    Jabara Carley nämner inte Finland i sin artikel vilket ger mig anledning att infoga att Finland bedrev en politik som precis passar in i mönstret. Finland, med tidningsmagnaten och utrikesministern Erkko som pådrivare, vägrade att lyssna till de sovjetiska varningarna och avvisade de intensiva försöken från sovjetisk sida att skapa en gemensam front mot ett tyskt angrepp. Den båtfärd i snigelfart till Moskva som den brittiska förhandlingsdelegationen ägnade sig åt har sin direkta parallell i de resultatlösa förhandlingarna under hösten 1939 då Finland sände delegationer till Moskva utan fullmakter med uppmaningen att glömma att Sovjetunionen är en stormakt. Förhandlingarna gick på tomgång tills Finland lät dem avstanna helt.
    Historierevisionismen har åttio år efter krigsutbrottet även tagit Finland i sitt fulla grepp, helt enligt polskt mönster. Men medan det i Polen trots allt finns en viss opposition, saknas denna helt i Finland. Regeringsmakt, media, kulturkretsar, alla skyltar med sin russofobi som är obligatorisk för utnämning till de mest oansenliga uppdrag, för att inte tala om ledaruppdrag. När den radikala vänstern abdikerade på 80-talet började revisionismen spira. Och den aktivaste kraften stod att finna i socialdemokratin - helt logiskt eftersom socialdemokratins stöd till Finlands allians med Hitler 1941 var oundgänglig. De gamla vapenbröderna har funnit varandra runtom i Europa. Angela Merkel har i östra Europa funnit samma fiender och allierade som Nazityskland. Finlands president Niinistö hyllade förra veckan de ukrainska kuppmakarnas historietolkning i Kiev.

    Hälsningar,

    Jan

    SvaraRadera
  5. Erik Göthe har rätt i att Michael Jabara Carley har fel när han skriver att Stalin ”...ignorerade sin egen militära underrättelsetjänsts varning för en nazistisk invasion av Sovjetunionen. Han trodde att Hitler inte skulle vara så dum att han invaderade Sovjetunionen medan Storbritannien fortfarande var en krigförande makt. Så fel han hade.”. 
    Georgij Zjukov argumenterar i sin självbiografi att Röda armén i själva verket var bra förberedd för krig och väsentligen mobiliserad vid tiden för den tyska attacken. Han tillbakavisar även Chrusjtjovs saga om att Stalin blev helt psykiskt knäckt vid det tyska anfallet och var borta från ledningen i flera veckor. Stalin var i selen från första stund men Zhukov hade aldrig sett Stalin så nedstämd som då. Det är väl inte att undra på då han visste - liksom många i den sovjetiska medborgare - att nazisterna skulle föra ett fruktansvärd terroristiskt förintelsekrig. Enligt Zhukov tog Stalin miste på huvudriktningen för den tyska attacken. Stalin uppfattning var att den ha sin koncentration mot södra Sovjetunionen, genom Ukraina mot Kaukasus med oljan råmaterialrikedomarna. Det visade sig att den tyska huvudstöten riktades mot Moskva och Leningrad.
    Jan Myrdal skriver i senaste Folket i Bild/Kulturfront om den sovjetiska försvaret av Moskva och vikten av att inte sätta in de strategiska reserverna för tidigt. I det sammanhanget bör det påpekas att vikten av att den japanska krigshären stoppades sommaren 1939 vid gränsen Mongoliet - Manchuriet. Röda armén – under Zhukovs ledning krossade Japans 6. armé i gränsstrider vid Mongoliet. Detta nederlag för Japan var nog huvudorsaken att de skrev på ett femårigt neutralitetsfördrag med Sovjet i Moskva den 13 april 1941 alltså bara 38 dagar innan det tyska anfallet. Sovjet behövde inte utkämpa ett förödande tvåfrontskrig och kunde på så sätt behålla stora reserver långt i öster. Det blev avgörande för andra världskrigets förlopp.

    SvaraRadera
  6. Sven-Eric Holmström16 september 2019 20:05

    Bra skrivet, Jan. Ren nyfikenhet, hur ser du på vinterkriget överlag?

    SvaraRadera
  7. nybondas:
    Sovjetunionen angrep Finland illegalt, det är klart. Skulle man när väl kriget kommit igång ha tagit mer landområden om motståndet varit svagare har jag ingen bestämd uppfattning om. Det är även möjligt att flyktingar i Moskva från inbördeskriget 1918, som Kuusinen, förmedlat en falsk bild om stämningarna i landet och att motståndets styrka underskattats. Att Sovjet anföll på bred front har tagits till intäkt för erövringsplaner men kan även ses som en stormakts naturliga strategi att tvinga försvararen att sprida sina trupper. Det kan spekuleras hit och dit och meningarna fortsätter att gå isär.
    Viktigare är att understryka att både Mannerheim och Paasikivi ansåg att en kompromiss om de sovjetiska kraven hade varit nödvändig och möjlig och att ett krig därmed kunde ha undvikits. Sovjetunionen lade ned oändlig möda för att få förståelse för rimligheten i sina krav och hade de tillgodosetts finns inget som tyder på att denna lösning inte hade kunnat bli bestående. Viborg skulle 2019 vara fortsatt finskt och Ladoga en sjö med delad äganderätt, finsk och rysk. Stalins underrättelsetjänst hade snappat upp ett meddelande från Mannerheim till London där den sistnämnde trodde på ett förestående avtal. Stalin trodde felaktigt att Mannerheim hade sista ordet och vilseleddes. Ännu de första skotten avfyrades på ett trevande sätt för att ge Finland en möjlighet att backa.

    Sedan visade det sig att Sovjetunionen knappast fick den nytta av krigsresultatet som man hade räknat med för försvaret mot Hitlers angrepp, samtidigt som den internationella opinionen vände sig emot dem och gav Hitler möjligheten att vinna en effektiv allierad för sitt utplåningskrig 1941. Genom att gå med i denna allians försvann för Finland slutgiltigt möjligheten att återfå de områden som avträtts. Churchill sade tvärtom att Stalin visat generositet i fredsavtalet.

    Jan

    SvaraRadera
  8. Sven-Eric Holmström19 september 2019 21:54

    I allt väsentligt håller jag med dig, Jan. Det här är en fråga som jag anser är i behov av mer forskning, både i ryska och finska arkiv.

    Om man tittar på Stalins tal i mitten av april 1940 på den konferens i Moskva som ägnades åt utvärdering av vinterkriget så framgår tydligt att han var rätt nöjd med det militära utfallet ändå. En sak som förbryllar mig lite är att han i praktiken hävdade att Kuusinen användes som nån form av utpressning mot finnarna; att man meddelat finnarna att om de inte gick med på de sovjetiska kraven så skulle de få Kuusinen i Helsingfors. Det är något helt nytt och frågan är om det alls är sant? I så fall borde det ju finnas nämnt nånstans i skildringarna av det här kriget.

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.