Utvecklingens pris - i Kina och i väst

Kina-bild på Atlantic Councils websida.

Närhelst Kina lyckas med något, är den första reflexen i västerländska medier inte att fråga vad Kina gjorde rätt. Utan bara: Vem fick betala priset? Vem offrades för Kinas uppgång?

Den "vresige kinesen (Grumpy Chinese) Neil Zhu på Substack skickar tillbaka frågan. Västliga medier anklagar Kina, men kollar aldrig den egna räkningen.

Det kan låta som om västmedia försöker visa viss omtanke när de ställer frågan om priset för Kinas utveckling. Men det är alltid en fälla. Frågan förutsätter att när ett land blir starkare, så måste någon där under, någon som är på knä, ha krossats.

Så låt mig skicka tillbaks frågan. När USA byggde sitt interstate motorvägsnät, industrialiserade allt och placerade sin militär på alla kontinenter – var det någon som dag efter dag frågade vem som betalade för Amerika?

När USA byggde sitt interstate motorvägsnät, industrialiserade allt och placerade sin militär på alla kontinenter – var det någon som dag efter dag frågade vem som betalade för Amerika?

Det är egentligen inte så komplicerat. En människa kan bara förklara det okända med hjälp av den värld hon redan känner till.

Varför letar Västvärlden automatiskt efter dolda offer varje gång någon annan reser sig? Jo, för att det är precis så det västerländska samhället kom till. Inhägnadsrörelsen¹ – som drev bönderna från deras mark. Slavhandeln – som växlade människoliv mot vinst. Kolonialismen – århundraden av kolonialism. Den västerländska rikedomen byggdes genom att stå på andra människor.

Så enligt det västerländska tänkesättet blir man inte snabbt rik om inte någon offras. Varje anklagelse är en bekännelse. När du anklagar någon annan för något, är det oftast det du själv har gjort, det du känner till, det du innerst inne tror måste vara sant. När Väst anklagar Kina för att låta någon betala priset, är det egentligen en spegelbild av Västs egen historia.

Självklart säger jag inte att Kinas utveckling inte kostat något. Det finns en kostnad. Inget land moderniseras utan en sådan. Sedan 1949 har Kina gått från ett jordbrukssamhälle till ett industrisamhälle. Hundratals miljoner migrantarbetare lämnade sina byar för städerna. Familjer splittrades i åratal. Vi talar alla om hukou-systemet som delade in stadsborna i två kategorier. Det var allvarlig luft- och vattenförorening. Än i dag är lokala myndigheter skuldsatta. Allt detta är kostnader. Här finns Inget att dölja.

Men man måste också titta på vad som hände sedan. När föroreningarna väl uppstod och blev riktigt allvarliga, samlade staten pengar och resurser till förnybar energi, solenergi, elbilar och sanering. Trycket på migrantarbetarna lättades, långsamt, genom sociala trygghets- och fattigdomsprogram och infrastrukturutveckling. Kostnaderna försvann inte. Men det mesta bars och hanterades av staten i stället för att dumpas på den enskilde att bära ensam.

Titta nu på USA. USA har också utvecklats och gått framåt under dessa decennier. Globalisering, finansialisering, utflyttning av fabriker. Till slut tjänade man mycket pengar. Men vem stoppade dem i fickan? Och vem fick betala alla räkningar?

Alla vinster genom åren hamnade högst upp. En liten grupp människor, några få kapital och donatorer. Och kostnaden skickades vidare, räkning för räkning, till vanliga arbetare.

Titta på de små sakerna. Enligt Federal Reserves egna undersökningar skulle mer än en tredjedel av amerikanerna inte klara en oväntad utgift på 400 dollar. En bilkrasch, ett motorhaveri, ett barn som behöver akutvård – och du är pank. Amerika är inte fattigt. Det är det rikaste landet på jorden.

Nästan hälften av USA:s hyresgäster spenderar mer än 30 % av sin inkomst på boende och el. Mer än 12 miljoner av dem lämnar över hälften av sin lön bara för att ha tak över huvudet.  Därtill kommer studieskulder och sjukvårdsskulder. Sjukvårdsskulder är en av de främsta orsakerna till att människor går i konkurs i USA. Industritillverkningen har flyttats utomlands. Stora delar av ”rostbältet” har avfolkats och förfallit. Jobben är borta, men människor bor kvar där jobben en gång fanns.

Det är så "den som betalar" ser ut när man faktiskt pekar på rätt måltavla. Det handlar inte om land mot land, Kina mot USA. Det handlar om människorna på toppen som bestämmer hur räkningen ska skickas vidare.

Det som skrämmer den västerländska eliten är att Kinas existens bevisar en sak: att kostnadsfördelningen är ett val. Och det valet görs av dem som har makten. I årtionden har amerikanska eliter sagt till sitt eget folk att det inte finns något vi kan göra. Det är som det är. Det är marknaden. Kostnaden kommer att hamna på dig, och du måste lära dig att leva med det.

De fortsätter att säga att kapitalismen är det perfekta systemet för samhället, och att det inte finns något alternativ. De vill att arbetarna ska böja sig. Men så fort ett annat sätt att fördela räkningen dyker upp någon annanstans i världen, avslöjas "inga alternativ"-talet  som en lögn. Anledningen till att västerländska eliter ständigt kastar propaganda mot Kina är det de kämpar med näbbar och klor för att behålla makten att definiera vad som ska räknas som ett gott samhälle. Den som får definiera den rätta riktningen får också säga åt dig att vara tyst och acceptera din plats.

För att vara rättvis – vart tog kostnaderna för Amerikas uppgång vägen? Nödreserven på 400 dollar. Halva lönen för hyran. Sjukvårdsskulderna. Det är kostnaden för amerikansk utveckling. Systemet dumpar helt enkelt den kostnaden på sin egen arbetarklass.

Varje lands utveckling har en kostnad. Men den verkliga frågan är vem som bär kostnaden och vem som går i väg med vinsterna. Fördelades rikedomen från utvecklingen tillbaks till vanliga människor? Gjorde landet faktiskt något för sitt eget folk medan det växte? Jag tror att det är det enda sättet att pröva – eller bedöma – om ett land är bra.

Det handlar aldrig om land mot land. Det handlar alltid om arbetarna, vanliga människor på ena sidan, och den härskande klassen, en liten handfull på toppen, på den andra. Och regeringen är den härskande klassens instrument. Den klasskampen har aldrig någonsin upphört. Oavsett om du talar om demokrati mot auktoritarism, eller frihet gentemot tyranni – så är det bara etiketter. Den verkliga kampen är alltid folket mot den härskande klassen.

Neil Zhu

3 augusti 2026

Neils Substack-sida Grumpy Chinese Guy är en läsarstödd publikation. För att få nya inlägg och stödja dess arbete, överväg att bli en gratis eller betald prenumerant.

Översättning: Lennart Palm

Nyhetsbankens not: ¹ Inhägnadsrörelsen: En utveckling i England där fattigfolk drevs bort från allmänningarna som privatiserades åt de stora jordägarna. I Sverige fick skiftena en delvis liknande funktion.