De ortodoxa ekonomerna träffar inte rätt en enda gång

Bild: Economist

I Corriere della Sera den 2 augusti förklarar Lucrezia Reichlin, dotter till den Alfredo som var en av de skarpaste hjärnorna inom den italienska vänstern (sic transit gloria patris), (Så förgår världens härlighet”) med en viss högdragenhet att det inte är någon akademisk övning att förstå uppgången i de amerikanska räntorna.

Ty USA:s statsobligationer skulle vara ledstjärnan för den globala finansvärlden och deras avkastning skulle avgöra kapitalkostnaden överallt: för stater, för företag och till och med för hushållen.

Det är det klassiska västcentrerade resonemanget som förs med västcentrerade kategorier. Och det ger anledning att ställa den fråga som den officiella ekonomin noggrant undviker: varför misslyckas dess prognoser så regelbundet?

Vi talar inte om marginella fel, utan om historiska tabbar.

* Internationella valutafonden – ortodoxins tempel – förutsåg inte kraschen 2008.

* Under två decennier varnade man för Kinas förestående ”hårda landning”, samtidigt som landet utvecklades till världens största tillverkningsnation. 

 

*År 2022 förutspådde man att den ryska ekonomin skulle kollapsa till följd av sanktionerna: en nedgång på 8,5 procent. Ryssland tappade knappt en procentenhet och året därpå växte ekonomin snabbare än Europas. 

* Och det var IMF:s egen chefsekonom, Olivier Blanchard, som 2013 undertecknade det mest uppseendeväckande erkännandet: de finanspolitiska multiplikatorer som använts för att påtvinga Grekland åtstramningar var felaktiga. 

Och det spelar ingen större roll vid det här laget att fråga sig hur slumpmässigt misstaget var. För det handlar i själva verket inte om ett beräkningsfel. Det är ett kartproblem. Dessa ekonomer mäter med allt mindre precision ett centrum som inte längre är centrum. De tolkar världen genom västcentrerade kategorier – avkastningen på amerikanska statsobligationer som ”referenspunkt för den globala finansvärlden”, Fed:s protokoll som globala orakel – och inser inte att tyngdpunkten i världsekonomin har förskjutits till Fjärran Östern, till det inre Asien, och har förändrat sin karaktär.

Det handlar inte längre om finans. Det har återgått till det konkreta. Fabriker, infrastruktur, energi, teknik. Asien står numera för nästan hälften av världens bruttonationalprodukt; enbart Kina står för ungefär en tredjedel av världens tillverkningsindustri, mer än USA, Japan och Tyskland tillsammans.

Och den inre handeln i Östasien överstiger handeln med hela västvärlden. De utvidgade BRICS-länderna väger numera, mätt i köpkraft, tyngre än G7. Dessa siffror är välkända för alla, och ändå fortsätter den dominerande ekonomiska debatten att resonera som om vi befann oss år 1995: när avkastningen på amerikanska värdepapper stiger, stiger kapitalkostnaden ”överallt”. Överallt var? I den skuldsatta västvärlden, förvisso. Men inte på den kontinent som finansierar sin egen tillväxt med sina egna besparingar.

Kina är det levande beviset på att en annan struktur redan är på plats: världens största tillverkningsindustri, stödd av en centralbank som fattar beslut utifrån den reala ekonomins tillväxtplaner, inte enligt svängningarna på Shanghai-börsen eller Wall Street. Medan Fed mellan 2022 och 2023 höjde räntorna till de högsta nivåerna på tjugo år, sänkte Folkets bank dem lugnt och stilla, eftersom den inhemska ekonomin krävde det: en otänkbar kätteri för den som tror att hela världen måste röra sig i takt med Washington.

En kontrollerad kapitalbalans, skulder finansierade genom inhemska sparmedel, kreditgivning styrd av planering: allt det som handböckerna inom den nyliberala ideologin stämplar som ”finansiell repression” har i praktiken visat sig vara det mest formidabla skyddet mot andras spekulationscykler.

Och det inre Asien har gott minne. Man minns det skämt som Wall Street utsatte dem för i juli 1997, när den spekulativa attacken mot den thailändska bahten inom några månader svepte över Indonesien, Korea och Malaysia.

I de trakterna kallar man det inte för ”den asiatiska krisen”: man kallar den för ”IMF-krisen”, eftersom det var fondens botemedel – den vanliga brutala åtstramningen, räntor på 30 procent, utförsäljning av nationella tillgångar till västerländska fordringsägare – som sänkte i grunden sunda ekonomier. Mahathirs Malaysia, som trotsade den ortodoxa linjen genom att införa kapitalkontroller, tog sig ur krisen först och bäst av alla.

Lärdomen tog man till sig en gång för alla. Asien har ackumulerat enorma reserver, byggt upp sitt eget monetära skyddsnät genom Chiang Mai-initiativet och mångdubblat handeln i egna valutor. Och man har antagit en oskriven men strikt regel: aldrig mer till Washington med hatten i handen. Det är ingen slump att fonden sedan ett kvarts sekel nästan uteslutande lånar ut till dem som inte har kunnat frigöra sig från den.

Min lärare Giovanni Arrighi hade förklarat detta långt i förväg: varje hegemoni på nedgång genomgår en fas av finansiell expansion där finansvärlden i centrum lyser som starkast just när den reala ekonomin flyttar någon annanstans. Det hände i Genua, i Amsterdam, i London. Det händer idag i New York. Räntorna på statsobligationer är inte världens termometer: de är svanesången för en hegemoni som misstar sin egen feber för planetens puls.

De ortodoxa ekonomerna kommer att fortsätta att göra felaktiga prognoser, inte för att de räknar fel på decimalerna, utan för att de missar målet. De förutspår framtiden för en värld som håller på att försvinna från scenen, med verktyg som är skapade för att mäta just den. Så länge de betraktar världsekonomin från Wall Street kommer de bara att se Wall Street. Världen har under tiden flyttat någon annanstans. Och den har inte lämnat sin adress till Internationella valutafonden.

Pino Arlacchi 

il Fatto Quotidiano 27.08.26

Övers. Palmino Pieretti