När imperier faller

Målning av amerikanen Thomas Cole (1836): The Course of Empire: Destruction

Förenta staterna överger sitt ansvar för Europa, enligt den säkerhetsstrategi som nyss har lanserats i Washington. Vad betyder detta? undrar Sven Hofman.

I praktiken: de europeiska ländernas frigörelse från en kolonial status som de iråkade efter andra världskriget. De forna kolonialmakterna tvangs då att, motvilligt, avveckla sina imperier. Dessa blev för kostnadstunga och de förslavade folken för bråkiga. Det nya imperiet, USA, ställde resurser till de förras förfogande.

Nu är detta imperium på nedgång. Dess åtaganden i tredje världen, de före detta kolonierna, har inte varit framgångsrika och även de tidigare kolonialmakterna har blivit en ekonomisk börda för en alltmer skuldtyngd ledarnation. De europeiska kompradorklasserna ojar sig nu. De garantier dessa utlovats visar sig i praktiken ohållbara, och deras egna befolkningar tycks missnöjda över sakernas läge när de ställs inför utsikten av krigsoperationer som de själva tvingas bekosta och skuldsätta sig för.

Men egentligen är denna påtvungna emancipation ett friskhetstecken. Man behöver inte gå i ledband, krigen är inte naturnödvändiga, stormaktspolitiken ingenting som man är tvungen att ansluta sig till. En valsituation har uppstått. Europas länder kan erövra självbestämmande. Ingenting säger att allt blir frid och fröjd med det. De europeiska koloniernas frigörelse ledde inte överallt till harmoni och välstånd; inte sällan gick allt över styr och ledde till blodiga mellanstatliga och interna konflikter.

Europas frigörelse från den amerikanska imperiella dominansen kommer knappast att få sådana konsekvenser. De europeiska länderna har en lång tradition av statlighet och medborgerlighet som många länder i Afrika, Asien, Latinamerika saknar. Det är en given ”konkurrensfördel”. I det europeiska minnet ingår också katastrofscenarier som bör verka återhållande. Man har nonchalant sagt att EU har tillkommit som en fredsunion; att den blir en krigsunion är idag en primär politisk uppgift att förhindra.

Det amerikanska tillbakadragandet – ännu blott ett löfte, mer än ett hot – ger oanade möjligheter. Det är påtvunget utifrån ett försvagat imperiums egen självförståelse. Europeiska statsmän borde kunna hälsa detta tillstånd med tillfredsställelse. Vad som sedan händer med Amerika, vilka allianser i världspolitiken det kommer att ingå, är i hög grad ovisst – men denna ovisshet ger samtidigt ett manöverutrymme. Någon fiendskap mellan forna vasaller och deras hegemon bör inte förväntas per automatik. Så blev det inte heller i förhållandet mellan europeiska kolonialmakter och de av dem underkuvande folken.

Alla imperier går förr eller senare under. Detta är historisk erfarenhet och visdom. Men det är inte oundvikligt att undergången ska ta krigiska eller allmänt kaotiska former. Med massförstörelsevapnens tillkomst finns det en spärr för att så sker. Det handlar här om politiskt omdöme, inte om ett ödesmättat undergångsscenario som drabbar alla urskillningslöst. Krigshysterin i dagens Europa är emellertid i hög grad problem, ett akut sådant. Här ses våldet som en lösningsmekanism. Ett mer pragmatiskt tänkesätt på högsta nivåer är efterfrågat.

Att ett unionellt Europa skulle kunna uppträda monolitiskt gentemot grannar av olika slag är orealistiskt. En sådan tvångsmässighet torde i sig vara konfliktskapande. Inte heller den antikoloniala rörelsen i tredje världen var en monolit. Den styrdes inte av gemensamma värderingar – Bandung var en mix av värderingar – och om intressen sammanföll var det oftast av tillfälligt slag. Bindande folkrätt och överenskommelser om fredlig samlevnad som bärande politiska instrument är vad man kan hoppas på framöver

Europas frigörande från USA-imperiet bör således inte tolkas i nederlagstermer, och professionella gråterskor är minst av allt vad ett land som Sverige behöver. Chanserna för ett litet land att stå utanför militära stormaktskonfrontationer bör öka om den amerikanska geopolitiska strategin antas och fullföljs. Det gäller, allt annat lika, även övriga europeiska stater. Det utesluter inte ett solidariskt uppträdande i svåra situationer.

Amerikanska utrikespolitiska överväganden har fått influera svenska i alltför hög grad under senare år. Det har visat sig i vårt öppna deltagande i operationer i exempelvis Afghanistan och Libyen. Denna lydmentalitet kommer nu förhoppningsvis att luckras upp, och detta vore någonting att oreserverat glädja sig över. Den obetänksamma Nato-anslutningen kan också hamna i ett annat offentligt ljus. Vi står antagligen på tröskeln till en revisionsperiod, med säkert smärtsamma omprövningar för atlantister.

Det ska inte betyda att vi lämnar en intressesfär för att råka i en annan. Vårt land och dess styrande bör motverka intressesfärstänkande och främja ett samförståndstänkande. Inte en för alla och alla för en, utan en för var och en. Det är dags för rådslag om sådana ting nu, inte för uppskärrande profetior.

Ett memento dock: Med tanke på Trump-regimens generella lynnighet är det inte alldeles säkert att detta, som har skrivits i mitten av december 2025, i allo har bärighet i mitten av januari 2026. 

Sven Hofman