EU:s stimulansplan mest politisk teater

 Sebastian Kurz, Österrikes kansler; Mette Frederiksen, Danmarks premiärminister;  Mark Rutte, pNederländernas premiärminister och Stefan Löfven, Sverigesstatsminister.

"De sparsamma fyra" - Österrike, Danmark., Holland och Sverige -  försöker vinna tid och kan mycket väl försöka blockera en överenskommelse vid nästa veckas EU-toppmöte och skjuta fram samtalen till hösten.

Det skriver Ambrose Evans-Pritchard 8 juli i Daily Telegraphs nyhetsbrev Economic Intelligence.

EU:s återhämtningsfond har fått en närmast helig karaktär som kraftigt överdriver dess makroekonomiska betydelse. Helgens möte med EU-eliter på Frankrikes Cercle des Economistes var ett enda långt hyllande av detta pandemipaket.

Jag hörde inte en enda deltagare som allvarligt ifrågasatte om detta mischmasch av åtgärder - som påstås vara värt 750 miljarder euro, tunt utspridda över åren fram till 2025 - kommer att göra någon väsentlig skillnad med tanke på omfattningen av covid-chocken, eller om paketets struktur kommer att kunna hindra euroområdets nord-syd-spricka att dramatiskt vidgas när en asymmetrisk återhämtning väl börjar.

Den chocken är enorm. IMF har ännu en gång sänkt sin prognos för 2020 till -12,2 procent för Frankrike, och -12,5 för Italien och Spanien. Och detta till och med baserat på ett optimistiskt scenario där ingen andra våg kommer, vilket är långt ifrån säkert. De räknar bara med att vinna tillbaka hälften av den förlorade marken fram till 2021. De politiska effekterna kommer att märkas med en försening när alla jobbsubventioner avslutas.

Gita Gopinath, IMF:s indiska chefsekonom, tog fram dessa siffror när konturerna i EU:s återhämtningsplan för nästa generation redan var kända, så hon tror helt klart inte på att EU-topparnas retorik ska kunna ändra förutsättningarna i grunden.

Återhämtningsfonden är egentligen en institutionell kupp av Europeiska kommissionen. Kommissionen kommer plötsligt att kunna låna stora summor på obligationsmarknaderna och bestämma hur pengarna skall spenderas. Men var försiktig: det är bara en engångsgrej. Det är inte fråga om en skatteunion eller om euro-obligationer, och bör bäst förstås som en tysk manöver för att avvärja en sådan författningsrevolution. Det är inte fråga om att i ett slag göra EU till en politisk union.

Men ändå kommer projektet ge den permanenta byråkratin i Bryssel nya politiska maktmedel. Detta är viktigt i EU:s religiösa eskatologi. Men på kort sikt rör det sig varken om en New Deal eller en äkta ekonomisk återfödelse.

Bakom tingeltanglet utgör den rena skattekomponenten (gåvor) 100 miljarder euro per år för hela EU, eller 0,6 procent av unionens BNP. Detta kommer att delas efter mycket hästhandel och med politiska villkor, och kommer nästan inte ha någonting med pandemin att göra den dag pengarna faktiskt kommer att betalats ut.

De detaljer som hittills kommit fram antyder att Polen, Ungern och Östblocket kommer att vara de största mottagarna per capita – syftet är att köpa dem. En del av pengarna kommer att gå till franska och tyska regioner.

Italien kommer att få en blygsam nettoöverföring under fyra år men det kommer knappt att märkas när det ställs mot landets dramatiska skulddynamik, skulderna överstiger 160 procent av BNP även om allt går bra.

Därav det växande pratet om en skuldomstruktureringskonferens när krisen väl är över – något liknande som London-avtalet efter kriget 1953 - för att minska det italienska och turistbranschens skuldberg. Varning – hur kommer fordringsägarna att ställa sig?

Inga medel kommer att komma fram före nästa vår. Under tiden måste Italien täcka ett budgetunderskott för 14 procent av BNP i år. Det italienska finansministeriet måste få fram 120–150 miljarder euro extra för att täcka underskottet fram till december. Inte ens Europeiska centralbanken kan sopa upp så mycket skuld så snabbt utan att grovt avvika från sin "kapitalnyckel" och provocera fram nya klagomål till den tyska författningsdomstolen. "Vem kommer att köpa papperet?" frågar sig finansanalytikern Lorenzo Codogno från LC Macro.

Åtminstone kommer inte återhämtningsfonden att vilja köpa. "De sparsamma fyra" försöker vinna tid. De kan mycket väl blockera en överenskommelse vid nästa veckas EU-toppmöte och försöka skjuta fram samtalen till hösten, i hopp om att en V-formad ekonomisk återhämtning då har förändrat den politiska stämningen. "Jag tror inte vi behöver denna galna brådska”, sa Mark Rutte, den ytterst hökaktige holländske premiärministern.

Det kan mycket väl finnas tecken på just en sådan återhämtning då, men huruvida det är en illusion eller verkligheten beror på om man tror på monetaristerna (super-hausse) eller det nykeynesianska etablissemanget (alls inte så optimistiskt). Detta är en avgörande teoretisk debatt.

"Jag är orolig för att människor kommer att se siffrorna kortsiktigt och tycka att saker och ting fixat till sig och att regeringarna slår sig till ro", säger Olivier Blanchard, före detta chefsekonom vid IMF och ledande figur bland världens keynesianer.

Han varnar för ene recession i Europa när man återvunnit två tredjedelar av den förlorade produktionen, följt av en förrädisk paus innan ett vaccin anländer.

Det finns tecken på detta redan idag. Den tyska industriella orderingången rusade inte tillbaka som förväntat i maj. Den är fortfarande ner 31 procent från toppen före Covid och ner 52 procent för bilindustrin. De 15 000 arbetstillfällen som Airbus tillkännagett på grund av den minskade efterfrågan på nya flygplan är en försmak på vad som kan komma att hända.

Svaga industribeställningar betyder mer än en stark detaljhandel som indikator vid dagens skiljeväg. Ökad efterfrågan har blåst upp folks konsumtionsköp. Kommer detta köptryck att hålla i sig när de statliga stöden minskar och arbetslösheten slår till på allvar? Jag tvivlar på det.

"Att upprätthålla återhämtningstakten blir allt svårare med tiden", säger Neil Shearing från analysföretaget Capital Economics. "De enkla ekonomiska vinsterna av att lyfta pandemirestriktionerna har redan hänt."

Vad gäller Hollands Rutte är hans förhandlingskrav drakoniska. Det skall inte finnas några skatteöverföringar, bara lån, och dessa måste kontrolleras noggrant. Allt stöd till Italien och Spanien - eller till östeuropéerna - måste ske med villkoret att ”djupa reformer av pensioner, arbetsmarknader, rättssystem och beskattning” genomförs.

Hans ton har utöst ett förutsägbart raseri i Rom. Han verkar inte kommit längre än den diskrediterade moralberättelsen 2011-2015, när eurozonens bankkris felaktigt skyldes på en för Medelhavseuropa typisk skuldsättningskris och Italien utsattes för en extrem åtstramningspolitik av EU-kommissionärer som stödde sig på falsk ekonomisk vetenskap.

Kansler Angela Merkel försöker nu övertyga Italiens Giuseppe Conte att acceptera en "trojka-lajt"-regim i form av en formell begäran om hjälp från EU:s räddningsfond (ESM) kombinerat med några pensionsreformer för att de ”sparsamma” ska bli nöjda.

Detta har försatt Conte i en olidlig position. Hans femstjärniga beskyddare - fortfarande den största gruppen i det italienska parlamentet, om än i oordning - vet att de kommer att förintas om de accepterar sådana villkor.

Om EU inte är försiktigt kommer dess pandemiplan att leda till en italiensk politisk kris och därmed en skuldkris, som sätter igång de händelser EU fruktar mest.

För all del, köp dessa högriskpapper som en satsning på global monetär inflation (själv väljer jag att vänta) - men låt dig inte förtrollas av det magiska förvandlingsnumret EU:s återhämtningsfond.

Economic Intelligence 8/7

Not. I orginalet används begreppet "sparsamma fem", då även Tyskland inräknas. De "sparsamma fyra" (frugal four) är ett mer adekvat begrepp, eftersom fyra länder anser att det föreslagna paketet är för frikostigt, medan Tyskland står bakom det.