USA:s verkliga mål har, i åtminstone ett par decennier, varit att förstöra den europeiska ekonomin och industrin. Låt oss ta några exempel.
År 1999 invigdes den gemensamma valutan på kontinenten genom Natos angrepp på f.d. Jugoslavien. Angreppet ägde rum på grundval av bevis för folkmord som vid den tidpunkten var ganska tvivelaktiga och som senare visade sig vara falska.
Resultatet: 400 miljarder dollar lämnade Europa för att hamna i USA och Hongkong (som nyligen återgått under kinesisk suveränitet). Den ”oavsiktliga” bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad gjorde resten och ledde till att även de kapital som hade hamnat i Kina återfördes till USA.
År 2003 var det Iraks tur, anklagat för att ha valt euron i oljetransaktionerna och för att ha släppt in europeiska företag i förvaltningen av oljetillgångarna. Vi skulle dessutom kunna nämna den grekiska skuldkrisen, som i hög grad drevs på av kreditvärderingsinstituten med säte på Wall Street, samt industrispionaget mot den tyska bilindustrin; eller attackerna mot Libyen (som förvandlats till ett svart hål i händerna på miliser och brottslingar av olika slag alldeles utanför våra kuster, med lika brottslig medverkan från Frankrike och Storbritannien); aggressionen mot Syrien (som tjänade till att skapa en båge av instabilitet vid våra gränser); eller ”mästerverket” i form av Euromajdan-kuppen (med den därmed sammanhängande konflikten i Ukraina) och förstörelsen av handelsförbindelserna mellan Ryssland och Europa (ytterligare förstärkt av den nyligen antagna Graham Act, som till och med applåderades av de förvirrade – om inte rentav kollaborerande – europeiska regeringscheferna).
Resultatet: 400 miljarder dollar lämnade Europa för att hamna i USA och Hongkong (som nyligen återgått under kinesisk suveränitet). Den ”oavsiktliga” bombningen av den kinesiska ambassaden i Belgrad gjorde resten och ledde till att även de kapital som hade hamnat i Kina återfördes till USA.
År 2003 var det Iraks tur, anklagat för att ha valt euron i oljetransaktionerna och för att ha släppt in europeiska företag i förvaltningen av oljetillgångarna. Vi skulle dessutom kunna nämna den grekiska skuldkrisen, som i hög grad drevs på av kreditvärderingsinstituten med säte på Wall Street, samt industrispionaget mot den tyska bilindustrin; eller attackerna mot Libyen (som förvandlats till ett svart hål i händerna på miliser och brottslingar av olika slag alldeles utanför våra kuster, med lika brottslig medverkan från Frankrike och Storbritannien); aggressionen mot Syrien (som tjänade till att skapa en båge av instabilitet vid våra gränser); eller ”mästerverket” i form av Euromajdan-kuppen (med den därmed sammanhängande konflikten i Ukraina) och förstörelsen av handelsförbindelserna mellan Ryssland och Europa (ytterligare förstärkt av den nyligen antagna Graham Act, som till och med applåderades av de förvirrade – om inte rentav kollaborerande – europeiska regeringscheferna).
Låt oss övergå till Iran. Europa, med sin skamliga ledarklass, hade redan lyckats omintetgöra programmet för att kringgå de amerikanska sanktionerna när den första Trump-administrationen valde att ensidigt dra sig ur JCPOA. I dag utgör stängningen av Hormuzsundet och USA:s tillbakadragande från Persiska viken (till vilket Ansarullahs kontroll över Bab el-Mandeb läggs) utan tvekan ett strategiskt misslyckande för USA och en allvarlig imageskada för en stormakt som redan befinner sig i kraftig nedgång (detta har diskuterats vid flera tillfällen).
Men, som Hegseth så riktigt påpekar, är Hormuzsundet (som USA:s president redan oförsiktigt hade döpt om till ”Trump-sundet”) viktigare för oss (européer) än för dem. Visst gör de det också för att försöka dölja sin uppenbara katastrof, men faktum är tydligt: USA:s krig riktar sig först och främst mot Europa och syftar till att lägga bördan av deras fruktansvärda systemkris på resten av världen.
De ”påstådda” allierade är bara medhjälpare; och saudierna (till vilka vi fortsätter att sälja de bomber som de har använt för att förstöra Jemen) borde vid det här laget (som de senaste i raden att ha blivit övergivna) ha förstått detta väl.
I allt detta är uttalandena från militära och politiska ledare som verkar efterlysa förebyggande attacker mot Ryssland, krigets nödvändighet/oundviklighet, Rysslands ”totala nederlag” (vilket är bokstavligen omöjligt) i Ukraina och liknande saker verkligen skrämmande.
Dessa personer verkar inte på något sätt i de europeiska folkens intresse. Att helt avsätta dem från deras ämbeten verkar vara den enda lösningen för att undvika en katastrof.
Och Europa, om det inte styrdes av den ovannämnda skamliga politiska klassen, borde så snart som möjligt agera självständigt för att lösa krisen genom förhandlingar.
Dessa personer verkar inte på något sätt i de europeiska folkens intresse. Att helt avsätta dem från deras ämbeten verkar vara den enda lösningen för att undvika en katastrof.
Och Europa, om det inte styrdes av den ovannämnda skamliga politiska klassen, borde så snart som möjligt agera självständigt för att lösa krisen genom förhandlingar.
Daniele Perra
översättning Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.