23 sep. 2021

Varför fungerade inte USA:s plan för Afghanistan?

Walden Bello, filippinsk sociolog och legendarisk antiimperialistisk aktivist.

Enligt vissa efterkloka analyser av USA:s nederlag i Afghanistan borde USA aldrig ha gett sig på "nationsbyggande", ett försök att omdana samhället efter USA:s förebild.

Walden Bello analyserar här varför den liberala omdaningen fungerade i Filippinerna och i Japan men inte i Vietnam, och inte i Irak och Afghanistan.


I en intervju innan talibanerna tog över Afghanistan, skyllde John Bolton, Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare, det amerikanska misslyckandet i Afghanistan på en förändring av Washingtons uppdrag från antiterrorism till "nationsbyggande". Enligt hans uppfattning kunde Washington bara ha behållit strategiska platser i landet för att hålla terroristerna på mattan och inte engagera sig i en ambitiös omdaning av det afghanska samhället.

Bolton är en av de hårdföra konservativa som tjänstgjorde på hög nivå inom George W. Bush-administrationen när Afghanistan invaderades som svar på 9/11. Han ägnade sig åt vad amerikanerna kallar "Monday morning  quarterbacking",  d.v.s. förklarade på ett allvetande sätt vad som ”borde” ha gjorts. Men allt var bara önsketänkande.

Liksom alla andra imperialistiska makter kunde USA inte nöja sig med att förstöra ett samhälle och delta i en rent militär ockupation av Afghanistan. Liksom alla andra imperialistiska stater måste man omdana samhället, om än bara för att minska kostnaderna för den militära ockupationen och ge det en legitimitet hos både afghaner och amerikaner. Och liksom alla andra kunde det inte låta bli att försöka skapa ett samhälle likt sitt eget, även om resultatet i verkligheten blev en vanställd eller förvrängd kopia.

I USA:s fall innebar försöket att omdana Afghanistan och senare Irak till sin egen avbild ett försök att skapa en avatar av amerikansk liberal demokrati. Termen för denna process uttrycks av amerikanska beslutsfattare som "nationsbyggande". En mer exakt term för att beskriva det amerikanska sättet att politiskt hantera erövrade samhällen är ”liberal demokratisk omdaning”.

Filippinerna som paradigm
Det amerikanska experimentet med liberal demokratisk omdaning sträcker sig längre tillbaka än till Vietnam i mitten av 1900-talet, nämligen  till USA:s erövring av Filippinerna under 1800-talets sista år. Som i fallet Afghanistan var det fråga om efterklokhet efter ett brutalt undertryckande av en nationalistisk rörelse, som i detta fall tog livet av uppskattningsvis 500 000 filippinare.

Liberal demokratisk omdaning hade två mål: 1) Att för människorna därhemma rättfärdiga en operation som hade genomförts för att utöka den amerikanska styrkan till havs och förvärva en strategisk skärgård utanför det asiatiska fastlandet för att hindra handeln med Kina. Och 2) att komma med en lösning för hur man hanterar ett erövrat folk.

Ironiskt nog, för att legitimera ett kolonialt erövringskrig, angav Washington en motivering som återspeglade USA:s ursprung i en antikolonial, pro-demokratisk revolution: "att förbereda filipinerna för demokratiskt självstyre". Motsättningen uppfattades av många amerikaner, inklusive författaren Mark Twain, men skapade en nationalistisk masshysteri som gladdes åt att USA sällade sig till kolonialmakterna.

USA lyckades med den liberala, demokratiska omdaningen av Filippinerna. Men framgången grundades på två nödvändiga förutsättningar. Total seger över motståndsrörelsen och samarbete med trovärdiga, lokala eliter i skapandet av den liberala demokratiska ordningen.

Transplantationen av formella politiska institutioner började strax efter erövringen. Amerikanska koloniala myndigheter och protestantiska missionärer fungerade som instruktörer och en inhemsk överklass blev lydiga elever. När landet beviljades formell självständighet 1946, var det filippinska politiska systemet en spegelbild av det amerikanska. En president vars makt balanserades av en oberoende kongress och ett rättsväsende. De närmaste åren därefter uppstod ett tvåpartisystem.

Verkligheten vederlade den demokratiska ideologin. Formella demokratiska institutioner dolde det fortsatta feodala förmynderiet i det mycket skiktade jordbrukssamhälle som amerikanerna ärvt från det spanska imperiet.

Rika markägare, de som USA hade avskilt från den nationella befrielsekampen och gjort till en härskande klass, omfamnade entusiastiskt valsystemet. Men det var knappast en tro på ett representativt styre som gjorde de lokala eliterna till ivriga påhejare. Anledningen till att de så lätt anpassade sig till det amerikanska systemet var att de kunde konkurrera om makten sinsemellan genom val, samtidigt som det förenade dem som en härskande kast över den oorganiserade landsbygden och de urbana lägre klasserna.

Omdaning av det besegrade Japan
Nästa amerikanska erfarenhet av liberal demokratisk omdaning ägde rum i Japan i efterdyningarna av dess totala nederlag under andra världskriget.

I beskrivningen av den amerikanska insatsen efter invasionen av Afghanistan och Irak jämförde tjänstemän vid George W. Bush-administrationen sitt politiska projekt med USA: s rekonstruktion efter andra världskriget under ledning av general Douglas MacArthur.

Framstående japanforskare som John Dower (amerikansk författare och historiker) och Chalmers Johnson (amerikansk statsvetare) var i och för sig oense, men påpekade att det fanns förhållanden i Japan som inte fanns i Afghanistan och Irak. Japan var faktiskt mer som Filippinerna när det gäller de två nödvändiga förutsättningarna för att lyckas med den liberala demokratiska omdaningen. Ett fullständigt besegrande av den ena staten i ett krig samt involvering och samarbete med den härskande eliten och ockupationsmakten.

En sammanfattning av ett viktigt föredrag av John Dower vid Massachusetts Institute of Technology 2005, två år efter invasionen av Irak, fastställde dessa och andra förutsättningar för den liberala demokratiska ”framgången” i Japan. Förutsättningar som inte fanns i Bagdad.

* "Ockupationens legitimitet. Ett formellt krig följdes av ett avgörande nederlag och ovillkorlig kapitulation. Amerikanska allierade såg också ockupationen som legitim. Seriös planering för ockupationen av Japan började 1942."

* "Konsistens. Japan hade en intakt regering. Kejsaren Hirohito förklarade krig, kapitulerade och fortsatte som statschef fram till 1971."

* "Sammanhållning. Japan var politiskt varierat men socialt sammanhållet, utan religiösa, etniska och kulturella konflikter. "

* "Säkerhet. Japan är en ö som inte stod inte inför några inhemska säkerhetsproblem. Svårigheterna var svindlande. Men det fanns ingen terror."

* "Utmattning. Japan var i krig 1931-1945 med 3 miljoner döda som följd, 10-15 miljoner människor hemlösa, omfattande arbetslöshet, undernäring och sjukdomar. Nederlaget medförde befrielse från döden. Plötsligt stannade luftattackerna upp. De kunde börja om. "

Från eftertanke till uppdrag i Vietnam
Framgångarna med liberal demokratisk omdaning i Filippinerna och Japan, i kombination med att blunda för vad som gjorde dem unika - motståndets totala nederlag och involvering av trovärdiga lokala eliter i det liberala demokratiska projektet - var förmodligen det som låg bakom när doktrinen utarbetades för att motverka kommunistiskt ledda nationella befrielserörelser under kalla kriget.

Konkurrensen med kommunismen ledde till en ödesdiger ändring av Thomas Jeffersons påstående om att "vår revolution och dess konsekvenser kommer att förbättra människans tillstånd i en stor del av världen." Jefferson tänkte på Amerika som ett exempel.

Men som Frances Fitzgerald (amerikansk journalist) påpekade i sin hyllade bok ”Fire in the Lake”, förvandlades Jeffersons övertygelse på 1950- och 1960-talen till trosbekännelsen att ”USA:s uppdrag var att bygga demokrati runt om i världen. Bland vissa kretsar var det mer eller mindre förutsatt att demokrati, det vill säga demokratiska val i kombination med privat ägande och medborgerliga friheter, var vad USA hade att erbjuda den tredje världen. Demokratin utgjorde inte bara grunden för motstånd mot kommunismen utan den praktiska metoden för att se till att oppositionen fungerade.”

Liberal demokratisk omdaning förvandlades från en eftertanke för att hantera en erövrad befolkning till en universell ideologi som försökte göra om utvecklingsländerna till Amerikas avbild.

Vietnam blev en smärtsam chock för USA:s ideologi om missionerande av demokrati. De amerikanska imperiebyggarna fick lära sig den hårda vägen vilka tre förhållanden som gjorde Vietnam annorlunda än Filippinerna och Japan. Det ena var en nationell befrielserörelse som inte kunde besegras politiskt eller militärt. Det andra var de lokala eliter som USA allierade sig med för att bygga upp liberal demokrati. I likhet med Bao Dai, som var Vietnams siste kejsare, var Ngo Dinh Diem varken liberal eller demokratisk. De hade diskrediterats bland massorna genom att de stött eller tolererat fransk kolonialism. För det tredje ansåg vietnameserna, som framgångsrikt hade kastat ut fransmännen, att USA övertog Frankrikes roll.

Republiken Vietnam var en konstgjord stat vars makt endast sträckte sig till stora städer som Saigon, medan landsbygden tillhörde kommunisterna. Det fanns ingen tvekan bland amerikanerna om att staten skulle kollapsa när USA lämnade. Det oskrivna målet med fredsavtalet i Paris 1973 var att ge USA ett hyggligt anstånd för ett "hedervärt uttåg" innan kommunisterna tog över hela landet. Nordvietnameserna var faktiskt generösa och gav amerikanerna över två år att återvända hem innan de genomförde sin sista offensiv i mitten av mars 1975.

Debaklet i Vietnam var så splittrande att liberalt demokratiskt nationsbyggande borde ha begravts där och då. Trots ansträngningar från några högerinriktade historiker såsom Max Boot att skriva om historien för att visa att den amerikanska modellen kunde ha lyckats om USA hade ägnat resurserna åt nationsbyggande är den allmänna meningen att förutsättningarna för ett framgångsrikt införande av den amerikanska modellen helt enkelt inte fanns.

En ny chans: Nationsbyggande i Irak och Afghanistan
Ideologin om liberal demokratisk omdaning hade bara skrinlagts, inte begravts. Den fick nytt liv i början av 2000-talet, efter invasionerna av Irak och Afghanistan. Det fanns ett antal faktorer som påverkade invasionerna i båda länderna, inklusive hämnd för 9/11, men båda länderna ansågs i huvudsak ge Washington möjligheter att omforma den globala politiska miljön efter det kalla kriget.

Förespråkarna för denna strategi var de så kallade ”neokonservativa” som tog över Washington i samband med George W. Bushs triumf i valet 2000. De främsta förespråkarna var vicepresident Dick Cheney, försvarsminister Donald Rumsfeld och Paul Wolfowitz, ställföreträdande försvarsminister. Osama bin Ladens närvaro i Afghanistan var ursäkten för invasionen av det landet, medan den arrogante Saddam Hussein, som Bush II var fast besluten att länka till den 11 september, blev den perfekta anledningen till att invadera Irak.

Afghanistan och Irak var tänkt att vara vad romarna kallade "exemplariska krig" i den neokonservativa instruktionsboken. De var det första steget av åtgärder som skulle eliminera så kallade "oseriösa stater", tvinga beroende regeringar till större lojalitet eller ersätta dem med mer tillförlitliga allierade och tala om för strategiska konkurrenter såsom Kina att de inte ens borde tänka på att tävla med USA. Viljan att använda våld i Irak och Afghanistan var utformad för att göra framtida våldsanvändning onödig på grund av rädslan att den skulle skapa både vänner och fiender. Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet gav de neokonservativa möjligheten att skapa en permanent unipolär värld och de var fast beslutna att ta den.

Debaklet i Vietnam glömdes bort och liberal demokratisk omdaning togs ner från hyllan och dammades av. Det blev det politiska projekt som omedelbart skulle följa invasionen. För den neokonservative Max Boot handlade USA: s ledarskap i den unipolära världen om att "införa rättsstatsprincipen, äganderätt, yttrandefrihet och andra garantier, med vapen om så krävdes." Militär makt skulle gå hand i hand med politisk omdaning för att uppnå "demokratisk transformation", säger en annan neokonservativ tänkare, Philip Bobbitt. "Eller, det kan kallas liberal imperialism. Vad är det för fel på den tanken?"

Trots upphetsningen kring liberal demokratisk omdaning kom den aldrig att förverkligas i Irak. Efter invasionen flög USA in irakiska landsflyktingar från väst för att leda ansträngningen, bara för att upptäcka att de varit borta så länge att dessa medlemmar av den politiska eliten inte hade någon bas inom landet. Därefter följde ett massivt uppror lett av tidigare medlemmar av Saddams armé som skingrade alla illusioner om att Irak var ett besegrat samhälle på vilken en liberal demokratisk regim kunde byggas från ruta ett. När amerikanernas avlägsnat Saddam utnyttjade den sedan länge marginaliserade shiitiska majoriteten de valprocesser som Washington främjade. De inrättade en ickeliberal sekterisk regering som gjorde de tidigare härskande sunniterna till andra klassens medborgare.

När de inte kunde stoppa upproret gjorde amerikanerna en överenskommelse med sunnitiska klanhövdingar på landsbygden för att de skulle få upproren under kontroll med hjälp av sina blodsband. Men syftet med detta arrangemang eller "antiuppror" som förknippats med generalen David Petraeus, var att låta amerikanska trupper återgå med fiktionen om att ha stabiliserat Irak. Drömmen om ett liberalt demokratiskt Irak var i spillror. Det kaos, den instabilitet och det maktvakuum som skapades av invasionen öppnade för Islamiska staten eller ISIS, som så småningom skulle ta över stora delar av landet.

Den liberala omdaningen i Afghanistan var mer än ett fuskverk. Talibanerna besegrades inte, en förutsättning för en lyckad återuppbyggnad. De gav helt enkelt upp städerna men behöll kontrollen på landsbygden. Det fanns inte heller några trovärdiga lokala eliter som kunde fungera som pålitliga partner i det liberala demokratiska projektet. Den regim som Washington utgav för att vara en demokrati var i realiteteten en överenskommelse mellan diskrediterade, narkotikahandlande krigsherrar baserade i befästa städer som inte hade någon dragningskraft bortom stadsportarna.

Enligt Richard Clarke, den högste tjänstemannen med ansvar för antiterrorism inom G.W. Bush-administrationen, sträckte sig Hamid Karzais makt, Washingtons handplockade statsöverhuvud, inte längre än utanför Kabul och två eller tre andra städer. Det slutade för USA:s del med ett oanvändbart arrangemang som förenade den svaga centralregeringen, som de hade inrättat i Kabul, med mäktiga, oberoende krigsherrar som ägnade sig åt utpressning och narkotikahandel. För de senare var ”osäkerhet”, som då FN:s dåvarande generalsekreterare Kofi Annan uttryckte det, en ”affärsverksamhet ”och utpressning ”ett sätt att leva”.

Trots USA-sponsrade val förutspådde Annan redan 2004 att "utan funktionella statliga institutioner som kan tillgodose de grundläggande behoven hos befolkningen i hela landet, kommer regeringens auktoritet och legitimitet att vara kortvarig." Med andra ord ersatte USA en talibanstat med alla dess problem och synder i västs ögon, men som hade fungerat, med en misslyckad stat.
 
Talibanerna erbjöd helt enkelt en parallell regim i stora delar av landet. En regim som fullgjorde grundläggande myndighetsfunktioner såsom att skipa rättvisa. En ledande kvinnorättsaktivist kontrasterade talibanstyrets effektivitet mot den USA-stödda regimen: ”I fall av stöld eller liknande smärre brott i de mer avlägsna provinserna kunde talibanernas rättssystem agera mer effektivt än den lokala polisen. Även om jag inte stödjer talibanernas metoder kunde deras så kallade domstolar, under ledning av deras äldste, hålla förhör för att hitta gärningsmannen och sedan tvinga tjuven att lämna tillbaka stöldgodset. Ett resultat som inte var möjligt med en korrupt lokal polisstyrka som var mottaglig för mutor på grund av fattigdom och andra problem.”

Livet för kvinnorna var verkligen bättre i städerna, men främjandet av kvinnors rättigheter led av samma problem som resten av det som hör till den liberala demokratin: För många afghaner var det stigmatiserande att vara associerad med invasionen. Som Rafia Zakaria (en pakistansk författare) påpekade, ”både inom och utanför den amerikanska regeringen, bestämde de vita feministerna att krig och ockupation var avgörande för att frigöra afghanska kvinnor ... Deras logik var att om de tyckte att militärt ingripande var bra, så skulle afghanska kvinnor också tycka det.” Problemet var att "afghanska feminister aldrig bad om Meryl Streeps hjälp - än mindre amerikanska luftangrepp."

För många människor representerade talibanerna, trots sin fientlighet mot liberala demokratiska rättigheter och praktik, hård rättvisa och säkerhet för liv, lem och egendom. Kabulregeringen stod däremot för hopplös korruption. Så på grund av sin prestige och eldkraft förstod talibanerna att det bara var att bida sin tid. De hade råd med ett utdraget krig medan Washington inte hade det eftersom de så kallade "eviga krigen" inte var så populära i USA. I likhet med fredsavtalet i Paris 1973 var uppgörelsen mellan trumpadministrationen och talibanerna om att dra tillbaka alla amerikanska trupper senast den 1 maj 2021 utformat för att ge en bild av ett anständigt återtåg för USA "med äran i behåll" innan talibanerna tog över landet.

Det som förmodligen överraskade även talibanerna var den snabbhet med vilken den konstgjorda staten gav upp när USA: s uttåg började på allvar. I motsats till västpressens bild av en "brutal offensiv" var talibanernas återtagande av storstäderna i stort sett en fredlig övergång med bara en handfull dödsoffer på båda sidor.

Den otroligt snabba kollapsen av den regim som Washington hade stöttat i 20 år skapade just den bild som Trump-Taliban-avtalet skulle undvika. Nämligen att amerikanerna flyr landet och lämnar hundratusentals av afghanska allierade och deras familjer efter sig. Det var inte talibanerna utan den USA-sponsrade, misslyckade staten som inte lät amerikanerna lämna landet med äran i behåll.

Slutet på historien?
Nationsbyggandet i Afghanistan och Irak innebar ett återuppväckande av en doktrin som hade diskrediterats i Vietnam.

Den borde ha förblivit begravd, men den grävdes upp för att motivera invasionen av Irak och Afghanistan och fungera som en instruktionsbok för att omdana en stat efter en militär seger. Allt i enlighet med Bush-administrationens strävan att omforma den globala politiska miljön i en unipolär riktning. Men utan de förutsättningar för framgång som fanns i exemplen Filippinerna och Japan kollapsade satsningen i Irak och Afghanistan på ungefär samma sätt som i Vietnam.

Den här gången kommer förhoppningsvis nationsbyggande eller liberal demokratisk återuppbyggnad att begravas en gång för alla.

översättning: Göran Bodin

Walden Bello, krönikör för Foreign Policy in Focus, är författare eller medförfattare till 19 böcker, av vilka de senaste är Capitalism´s Last Stand? (London: Zed, 2013) och State of Fragmentation: Philippines in Transition (Quezon City: Focus on the Global South and FES, 2014).

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.