Ryska riksförbundet har gjort en fantastisk sak. Bland alla ryskspråkiga invandrare i Sverige har de sökt upp ett antal veteraner från andra världskriget (Stora fosterländska kriget) som ännu är vid liv eller gått bort nyligen.
De har intervjuats och berättelserna finns nu översatta till svenska. Möt här Osser Portnoj, en vitryss med en hisnande historia.
Framstående personligheter uppstår inte genom vackert tal
utan genom det egna arbetet och dess resultat.
Albert Einstein
Vitebsk har sedan urminnes tider varit känt för alla de berömda personer som kommit från judiska byar i trakten. Där dök det ofta upp stora violinister, musiker och artister, men i de flesta fall drömde ingen i deras familjer om berömmelse. Alla försökte skaffa sig ett yrke som kunde försörja en framtida familj med tio barn. Visst, i skomakaren Chatsek Portnojs familj var barnen bara fem. De hade ett eget litet hus, men alla invånare i Vitebskförorten kände till adressen, eftersom de skor som Portnoj nåtlade eller reparerade höll mycket länge, varför kunderna alltid hade ett vänligt ord till övers för mästaren.
Osser föddes som fjärde barn 1925. Han var en frisk, livlig och flink liten pojke. Som alla pojkar gick han i en judisk skola men var inte särskilt flitig. Hans äldre bror Isaak, som fick högre utbildning, organiserade en amatördansstudio i klubben Promkooperatsija (Industrikooperation).
– Kom till oss, sa han till sin yngre bror, så får du åtminstone lära dig något värdefullt.
– Är jag en tjej kanske? svarade Osser ilsket.
– Kom och titta i alla fall, insisterade Isaak. Det finns pojkar som du.
– Låt gå, sa den yngre brodern som för att vara hygglig. – Jag kanske tittar in.
När han kom till studion satte han sig längst bort i ett hörn av den enorma salen och följde först utan särskilt intresse hur brodern lärde eleverna olika dansrörelser.
– Och nu, sa Isaak, – ska vi öva hela dansen.
Iförda vackra färgglada dräkter intog eleverna inrepeterade poser och började till musiken med inspiration i graciösa rörelser framställa vår, kärlek och lycka.
– Jag vill också vara med, sa Osser högt.
– I den här dansen finns det inga lediga platser, sa brodern och log. – Men jag har hittat på en särskild Charlie Chaplin-dans för dig. Låt oss prova den nu och tro inte att allt kommer att ordna sig första gången. Dans är hårt arbete och innan du får det som du vill kommer du att behöva svettas hundra gånger.
– Jag är med, sa den lilla pojken envist. – Jag gillar verkligen det här.
Hans framgångar fick verkligen både studions elever och brodern att häpna.
– Du är verkligen en naturbegåvning, sa brodern uppriktigt glad och hänförd. – Sådana har vi inte haft förut.
Året var 1939. Landet levde sitt eget dagliga liv. Ingenting vittnade ännu om olyckor och den fjorton år gamla dansaren från Vitryssland Osser Portnoj vann ett pris på en festival och belönades med en resa till Artek. Barnets talang gick inte obemärkt förbi ledningen för Vitebsks konst och teater och pojken upptogs i ett propagandateam som reste längs den polska gränsen. Artisterna uppträdde framför de sårade soldaterna och gjorde sitt bästa för att få upp deras humör. Portnojs prestation var särskilt framgångsrik, soldaterna skrattade hjärtligt och krävde att han skulle göra dacapo. Framgången hade en sådan effekt på pojken att han i andanom såg sig själv uppträda på berömda utländska teatrar.
– Jag kommer att bli en professionell dansare, bestämde pojken. – Jag kommer att ta min examen och börja studera vid danshögskolan.
Ödet bestämde emellertid något annat. Redan i början av augusti 1941 ockuperades Vitebsk av fascistiska trupper, och deras allra första åtgärd var att inrätta ett judiskt getto. En fjärdedel av staden, omgiven av taggtråd, inrymde alla judar som inte hade lyckats lämna Vitebsk. Bakom taggtråden hamnade Ossers far, han själv och hans moster. De enorma volymer av litteratur som skrivits av de överlevande fångarna i gettot berättar på ett naturalistiskt sätt, i minsta detalj, om den fasa dessa människor upplevde. Allt detta kom Osser till del. Ungdomar togs dagligen från gettot, som det sades för att arbete, men ingen av dem kom någonsin tillbaka. Särskilt de upproriska, liksom de som försökte fly, fördes bort bakom en tegelfabrik på gettots territorium, där de sköts.
– Min son, – sade Chatsek till honom, – det är helt klart för mig att vi alla kommer att förgås här. Du måste fly, Osser. Det är enda chansen att överleva.
– Men du såg ju, pappa, – motsatte sig sonen blygt, – om de tar mig skjuter de både mig och dig.
– Det betyder att dom inte får ta dig, sa fadern bestämt, – Jag vet att du är vän med Ziama och Mojsej. Ta med dig dem. Gå till Röda armén och hämnas oss.
– När vill du att vi ska gå?
– Ikväll. Jag vet var du kan smita ut obemärkt. Jag ska försöka skaffa dig lite bröd.
– Så får det bli, pappa, instämde Osser med tårar i rösten.
Till kvällen var alla förberedelser klara. Alla fyra rörde sig i korta språng, gömda bakom husväggar, försiktigt mot tegelfabriken, bakom vilken Chatsek märkt ett gap mellan stängslet och marken. Han lyfte stängseltrådarna så högt han kunde och breddade öppningen innan han nickade åt Osser.
– Kanske kommer du med oss? viskade pojken.
Fadern log sorgset och skakade på huvudet. Pojkarna dök in genom den trånga öppningen och försvann i mörkret. Chatsek gick hemåt, nästan utan att försöka gömma sig. Troligtvis ville han distrahera väktaren. Plötsligt fick en salva från ett maskingevär pojkarna att kasta sig till marken. Kanske väktaren sköt mot en ensam figur som gick omkring i gettot på natten, eller också var det varningsskott. Endast en sak är känd: ingen av Ossers släktingar överlevde. Inte heller hans äldre bröder, som stupade under de första krigsåren på den vitryska fronten, återvände.
Pojkarna sprang längs botten av en ravin mot skogen.
– Kan vi fråga någon var partisanerna är? – viskade Mojsej. – Låt oss gå till partisanerna så behöver vi inte kämpa oss fram till Röda armén.
– Vet du inte att min bror bad vår granne, en före detta kommunist, att ta honom till partisanerna, och han tog honom ut i skogen och sköt honom.
– Jo, bekräftade Ziama, – i gettot vet alla om det.
– Vad ska vi ta oss till? suckade Mojsej sorgset, – när man inte kan lita på närstående. Den ena människan skyr den andra. Överallt skymtar fiender.
I en glänta stötte de på flera tyska lik.
– Vi måste söka igenom dem, beordrade Osser, som omedelbart blivit ledare.
– Det är hemskt, mumlade Mojsej.
– Det är skrämmande att snubbla över levande. – sa Osser i vuxen ton. – På dom här kan vi hitta pistoler, granater och kanske mat.
Faktum är att de lyckades beväpna sig och hitta bröd packat i hermetiska behållare, som de inte sett förut, och där brödet lagrats sedan 1935. Pojkarna blev förvånade över att brödet var så mjukt som om det hade bakats igår. I de dödas fickor fanns tyska mark och i patronväskorna på några av dem romflaskor.
– Vi ska turas om att gå in i byarna som vi kommer till på vägen och köpa mat där eller byta till oss mot rom, sa Osser när de fortsatte.
– Det är farligt, invände Mojsej. – Dom kan ta oss.
– Det kan de, bekräftade Osser, – så om någon av oss åker fast bör han, oavsett vad det kostar, skjuta eller kasta en granat så att de andra kan hjälpa honom eller försvinna om det misslyckas. Låt oss svära på att göra precis så.
– Vi svär, upprepade vännerna som ett eko efter honom.
Dag efter dag i två månader gömde de sig i skogen och darrade vid varje prassel medan de rörde de sig längs västra Dvina, tills de äntligen hörde ett kanondån. Nu återstod det allra svåraste, att korsa frontlinjen. Det verkade som om marken och luften var mättade med kulor och granatskärvor. Från båda sidor mullrade artilleri, maskingevär och automatsalvor. Flygplan på låg nivå sköt på allt som rörde sig och släppte sin dödliga last på alla folksamlingar och all utrustning som syntes från luften. Det verkade som om jorden kokade och kastade upp eldfontäner i luften blandade med resterna av sönderrivna människokroppar.
– Vi kan inte komma igenom här, tvivlade Ziama, antingen dödar våra egna oss eller tyskarna. Vi har gått den långa vägen förgäves.
– Du kan gå tillbaka, sa Osser ilsket. – Där har dom väntat länge på dig. Vi måste alltså invänta natten och försöka komma över till vårt folk. Om någon såras, hjälper resten honom. Och om han dör ska han minnas i evighet.
Pojkarna nickade och var överens och lade sig och tittade uppmärksamt på terrängen som de skulle behöva klara sig igenom. Men på natten täckte ljusraketer från båda sidor hela landskapet med ett orörligt, likblekt ljus, som gjorde minsta rörelse i skuggan synlig.
– Vi räknar till tre och springer till närmaste skyttegrav, faller ned och trycker oss mot marken, befallde Osser.
Pojkarna ställde upp som inför en löptävling och dök på kommando ned i en skyttegrav medan några spårljus korsade himlen ovanför dem.
– Det gick bra, sa Osser glatt, varpå de förberedde sig för en ravin. Framåt!
Nu hade de redan en viss erfarenhet och kastade sig lågt hukande mot en ravin som rivits upp av explosioner. En granat landade alldeles intill dem och tryckvågen kastade ner dem i ravinen och täckte dem med en jordpelare. Osser, som blivit döv av explosionen, spottade sand och såg på vännerna.
Mojsej satt hopkrupen, andades tungt och spottade, medan Ziama låg på mage utan att röra sig.
– Ziama, vad gör du? viskade Mojsej av rädsla. – Vakna upp, min vän. Vi är nästan framme.
Osser tittade på sin följeslagares nerblodade rygg och började gråta.
– Han sprang sist och blev vår sköld, viskade Osser och svalde tårarna. – Ziama tog emot alla skärvor från den granaten.
– Vi måste gå, snyftade Mojsej. – Vi kan inte hjälpa honom med någonting.
De båda pojkarna rusade över det upplysta området som hade sopats rent av beskjutningen, föll då och då till marken, tills de hörde ett några vitryska ord som de kände så väl från barndomen:
– Var i helvete är ni på väg, ungar?
Med tanke på att de äntligen var hos sina egna föll pojkarna förstummade till marken och grät otröstligt som små barn.
– Oj, ni var visst riktigt utpumpade, – mumlade soldaten, – Res på er ska jag ta er till staben.
De kallades till Särskilda avdelningen flera gånger, deras vittnesmål verifierades och till sist beslutades att skicka dem längre in i landet.
– Jag kommer att rymma, varnade Osser genast. – Ni måste låta mig stanna i det här förbandet. Pappa har beordrat mig att hämnas dem alla. Ni får inte skicka mig till trossen.
– I så fall, skrattade regementschefen, får jag registrera dig som regementets son, men försök inte sticka upp och gå inte någonstans utan order. Uppfattat?
– Uppfattat, instämde menige Portnoj glatt. – Sätt mig på spaningstjänst. Mojsej och jag har gått den här vägen en gång och kommer att gå den igen.
– Ingen dum idé, instämde översten. – Vi skulle just skicka in en grupp i fiendens rygg. Du kan gå med dem och visa vägen.
Ossers lycka visste inga gränser. Han gick på spaning med vuxna soldater, och de lyssnade noga på vad han sa.
– Bra gjort grabben, berömde honom befälet som gick med honom. – Du har hjälpt oss mycket.
Alla kom tillbaka levande.
Tre år förflöt i det militära. Den minderårige menige soldaten Portnoj tilldelades många militära utmärkelser för sitt oöverträffade mod. Han var regementets favorit, som underhöll kämparna med amatörföreställningar och han var pojken som hoppade upp ur skyttegraven som en av de första vid ett anfall. Med ungdomens hänsynslöshet var han inte rädd för döden, hans ansikte kunde förvrängas av ilska när han hämnades de sina. Under ett annat anfall slet en fiendekula sönder hela hans högra underarm. I stridens hetta kände han inte ens av smärtan, och först när fienden var besegrad förlorade han medvetandet av blodförlusten. Kamraterna tog den unge mannen till sjukvårdsbataljonen, önskade honom snabbt tillfrisknande och återgång i tjänst. Regementschefen gav order om att han efter utskrivning skulle skickas till skolan för yngre befälhavare.
En gång på skolan för snabbutbildning av sergeanter deltog Osser aktivt i förberedelsen av en amatörkonsert. Hans dans gjorde ett stort intryck på en kommission som valde artister till en sång – och dansensemble i det vitryska militärområdet.
– Var har du gått i skola? frågade kommissionsordföranden honom.
– Jag har inte studerat någonstans, kamrat överste, – svarade Osser glatt. – Jag ville göra det men kriget kom emellan.
– Du är alltså en naturbegåvning, skrattade översten. – Jag tar med dig i ensemblen. Blir du nöjd då?
– Jag tjänar Sovjetunionen, replikerade den blivande dansaren som knappt kunde bärga sig av hänförelse.
Fram till krigsslutet turnerade den berömda ensemblen vid fronterna och gav flera konserter om dagen på en improviserad scen, i någon skogsglänta, vid frontlinjen under fiendens eld. Dessa konserters inflytande på soldaternas stridsanda var enormt, och artisterna sparade inte på krafterna. Några av dem svimmade av utmattning. Osser kände att hans kreativa och tekniska färdigheter växte från konsert till konsert. Det var då han insåg att om han återvände levande från kriget skulle han ägna hela sitt liv åt dans.
Toppen av hans kreativa verksamhet i Vitryska militärområdets ensemble var hans framträdanden på Berlins torg den 9 maj 1945. Publiken på många tusen uttryckte sin vilda beundran för den begåvade dansaren och för den efterlängtade segerdagen.
Efter att ha demobiliserats från armén, återvände han 1947 till sin raserade hemstad Vitebsk. Återuppbyggnaden av landet krävde den skapande intelligentians deltagande. Osser vände sig till Kulturhuset i Vitebsk med förslaget att organisera en danscirkel. Han fick deras samtycke och gick med hjärtat darrande av ångest och upphetsning in i den byggnad som föreslagits honom för dansstudion, där ghettot varit beläget under kriget och varifrån han som en av få hade lyckats fly. En förbannad plats där hans släktingar, vänner och bekanta hade mist livet. Vilken otrolig viljestyrka det krävdes av Osser för att på platsen för sin fars död organisera en danscirkel som skulle växa till en ensemble med ett livsbejakande program.
Ensemblen ”Kolos” började sitt triumftåg genom Vitrysslands städer. Efter att ha vunnit priser vid många festivaler fick de tillstånd att turnera i DDR och Polen på ”järnridåns” tid. När de kom till Warszawa skickades hela kollektivet i enlighet med kulturprogrammet till stadens konstmuseum. Guiden, som talade ryska, tog artisterna till hallen för abstrakt konst och började förklara dess kapitalistiska väsen och det skadliga, korrumperande inflytandet på unga människor. Den unga violinisten Michail Kazinik, som gillade avantgardekonst, började argumentera med honom. Den grälsjuka pojken visste naturligtvis inte att varje grupp kulturarbetare som skickades utomlands måste inkludera en ”tjallare” som övervakade sina skyddslingars moral och etik. Han var skyldig att efter hemkomsten lämna en detaljerad rapport om alla överträdelser till vederbörliga myndigheter. En sådan mindre incident ledde till mycket obehagliga konsekvenser. Naturligtvis blev ”det dåliga uppförandet som skadar sovjetmänniskans heder” ämnet för ett öppet allmänt komsomolmöte på musikskolan och frågan om att utesluta M. Kazinik ur Komsomol togs upp, och bara slumpen räddade honom från betydande problem. Men dansensemblen ”Kolos” kunde i fortsättningen inte resa utomlands.
Ensemblens turnéer i Vitryssland och andra sovjetrepubliker liksom de förstaplatser som den erövrade på olika festivaler gjorde det möjligt för dansarnas amatörkollektiv att omvandlas till en professionell dansensemble.
För sina enastående prestationer på kulturområdet tilldelades ensemblen 1962 för första gången i Vitryska socialistiska rådsrepubliken titeln ”Folkets dansensemble”, och i oktober 1967 tilldelades dess permanenta ledare, Osser Chatskelevitj Portnoj hedersbeteckningen Vitryska SSR:s hederskulturarbetare. Osser Portnoj satte upp hela dansföreställningar, men den härliga miniatyren ”Första ryttararmén”, i en serie scener i en mogen mästares stil, gjorde ett stort intryck inte bara på publiken utan också på mästaren i danskonst I. Mojsejev. I slutet av festivalen som var tillägnad Kievs 1500-årsjubileum föreslog I. Mojsejev en skål för det vitryska kollektivet och sa att dess ledare, som saknade särskild utbildning, var en naturbegåvning och att det var den enda ensemble som inte kopierade hans egna danser.
Förutom dansföreställningar och deltagande i festivaler erbjöds Osser Portnoj att göra dansföreställningar på republikens dramatiska teatrar. Och även den mest besökta teatern, Jakub Kolas ryska dramatiska teater under ledning chefsregissören Solomon S. Kazimirovskij, bjöd in honom att skapa början och slut i Goldonis pjäs ”Två herrars tjänare”. Solomon S. Kazimirovskij uppskattade högt koreografens talang.
– Dansen som skapats av Portnoj lyckades framkalla en känsla av italienskt temperament och fransk elegans.
Livet bjuder ofta på sådana överraskningar som en författare aldrig skulle kunna hitta på. För närvarande bor Osser Portnoj, Solomon Kazimirovskij och Michail Kazinik alla i Stockholm, är goda vänner och träffas då och då.
När Osser Portnoj 1990 hade arbetat i kollektivet som han skapat i 53 år, gick han i pension. En kreativ person kan dock inte sitta sysslolös hemma så han blev konstnärlig ledare för Pionjärpalatset, men 1993 flyttade hann och hans hustru Pasja, på brådskande begäran av deras döttrar Zinaida och Anna, till Stockholm. Nu samlas den stora familjen Portnoj, som fått tillskott av barnbarn och barnbarnsbarn, vid ett festdukat bord för att lyssna till farfars berättelser om det avlägsna och för dem okända Vitryssland. Både Osser Chatskelevitj och hans fru är, trots sin höga ålder, fortfarande glada och energiska. I maj 2009 kommer de att fira sitt ”diamantbröllop” – ett 60-årsjubileum för deras svåra och samtidigt lyckliga liv tillsammans.
text: Mikhail Chanin
översättning från ryskan: Stefan Lindgren
Här finns flera veteranberättelser:
Iosif Feldman, en av dem som var med och bröt belägringen av Leningrad http://rurik.se/ryssar-i-sverige/veteraner/20621
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.