Denna ansats vidgar analysen avsevärt, skriver Kaj Odelstål.
Bara någon dag efter Hamas’ attack på Israel i början av oktober 2023 uttalade premiärminister Netanyahu ett ohyggligt hot: ”Det vi kommer att göra mot våra fiender under de kommande dagarna kommer att eka bland dem i generationer.” I skrivande stund, ett och ett halvt år senare, har Israels bestraffning av människorna i Gaza övergått till etnisk rensning. Dokumenterade krigsbrott har begåtts av israeliska soldater. Israels regering anklagas för att begå folkmord och för att man använder svälten som vapen mot palestinierna. Uppemot 60.000 palestinier har dödats, långt fler än hälften av dem kvinnor och barn.
I sin bok – Världen efter Gaza – tar den indisk-brittiske författaren Pankaj Mishra upp Palestinakonflikten utifrån åtskilliga perspektiv. Självklart belyser han Förintelsen som för Förintelseöverlevarna och judarna i diasporan kom att bidra till drömmen om att skapa en egen nation att leva i för att aldrig mer riskera förföljelse. Efter al-Nakban, fördrivningen av palestinierna, i maj 1948 utropades staten Israel. Men drömmen om ett eget judiskt ”nationalhem” har inte sina egentliga rötter i andra världskrigets fasor. Den sionistiska rörelsen formades i Wien i slutet av 1800-talet: strävan efter att skapa en judisk stat för att undkomma antisemitism i de europeiska länderna. Denna ideologi omfattas dock inte av alla. Mishra lyfter fram åtskilliga judiska röster som är kritiska till sionismen. Drömmen om en egen nation har sammanfattats i begreppet etnonationalism.
Bokens författare visar på ett övertygande sätt hur tongivande debattörer av Palestinakonflikten medvetet drivit argumentet att araber, och i synnerhet palestinier, är ”de nya nazisterna”. Denna uppfattning har medfört att palestiniernas rättmätiga synpunkter har viftats bort som uttryck för antisemitism.
I västmedia kritiseras Västbankens israeliska ”bosättare” på ett mycket lamt sätt. Ordet bosättare är i själva verket en eufemism för marktjuvar som med våld stjäl eller förstör palestiniernas mark. Mishra ger exempel på hur dessa förövare skyddas av det israeliska rättsväsendet och även av polis och militär. Palestinierna är helt rättslösa, och det som sker är kolonisation med våld, konstaterar författaren.
Mishra lyfter fram åtskilliga mindre smickrande och för europeiska läsare kanske okända sanningar. År 1993 påpekade Nelson Mandela att sydafrikanerna aldrig glömmer att Israel stödde apartheidregimen ända fram till dess fall. Alldeles efter oktober 2023 hävdade Keir Starmer - Labourledare, premiärminister och med bakgrund som folkrättsjurist - att Israel har rätt att ”vägra el och vatten” åt palestinierna. (I mina öron låter Starmers ställningstagande som ett eko från 1850-talet när britterna lät en dryg miljon irländare svälta ihjäl under potatispestens år.*) Sedan Israel ensidigt bröt vapenvilan i mitten av mars i år har inga nödleveranser tillåtits att föras in till de svältande palestinierna i Gaza.
Den ansedda amerikanska tidskriften The Atlantic torgförde den hjärtlösa uppfattningen att ”det är möjligt att döda barn inom lagens ramar”. Sedan oktober 2023 är det flera tusen barns liv som släckts, för att inte tala om hur många som skadats, traumatiserats eller blivit föräldralösa. Bokens författare framhåller att västmedia använder sig av dubbla måttstockar när liv värderas i konflikter. Starka fördömanden uttalas när ryska missiler dödar civila och barn i Ukraina, men man är inte lika fördömande när barn i Gaza hamras till döds av israeliska bomber. Mishra ger flera exempel på att det är Israels uppfattningar som med stor genomslagskraft dominerar i västmedia.
Ett intressant och ögonöppnande avsnitt i boken är författarens redogörelse för Tysklands speciella förhållande till Israel efter andra världskriget. I samband med Suezkrisen 1956 kallade förbundskansler Adenauer Egyptens ledare Nasser för ”Lillhitler”. Tyskland har blivit ett land med starka stämningar av filosemitism där det är omöjligt att kritisera staten Israel, anser Mishra. Över huvud taget avfärdas ofta kritik mot Israels ockupation av stora delar av Palestina som ett uttryck för antisemitism med nazistisk klangbotten.
I författarens analys av USA:s agerande i Palestinakonflikten blottlägger han klara samband med landets egen rasism - på hemmaplan och i världen. Den har exempelvis tagit sig uttryck i folkmordet på indianerna, i slaveriet eller i katastrofala amerikanska krig i tredje världen.
Mishra ser och tolkar konflikten utifrån ett indiskt perspektiv. Han bedömer händelser och politiska ledares uttalanden ”med indiska ögon”, dvs. utifrån att vara ett folk som koloniserats av England med alla dess förtryckande metoder i skenet av europeisk överlägsenhet. Denna ansats vidgar analysen avsevärt.
Genom att använda sig av skönlitterära verk, debattböcker och tidningsartiklar lyckas författaren på ett utmärkt sätt fånga in konfliktens rådande tänkande över tid, belysa uppfattningar och resonemang för att klarlägga olika ställningstaganden. Man skulle kunna beteckna hans bok som en utmärkt tillämpning av mentalitetshistoria. Exempel på författare han hänvisar till är James Baldwin, Saul Bellow, Edward Said, Frantz Fanon, Gitta Sereny, Primo Levi, W.E.B. Du Bois och Hannah Arendt. Listan kan göras ännu längre.
I Mishras korta avslutningskapitel ger han hopp om att det finns en lite ljusare framtid för de plågade palestinierna. Han sätter sin tillit till dagens studenter som på många campus världen över för motståndskampen och ger humanismen en röst trots hot om repressalier och polisvåld. Jag önskar att han har rätt i sin förhoppning om framtiden.
Bokens titel är Världen efter Gaza – och ja, hur kommer den att se ut? Som svensk kommer jag, och förmodligen många med mig, att känna skam eftersom vi blev medskyldiga när vi lät ett folkmord eller en etnisk rensning ske framför våra ögon. Vi kan inte dölja vårt medlöperi med att påstå att vi inget visste. Eller skyla över vår tystnad med argumentet att Israel har rätt att försvara sig. Var finns fredens och humanismens röster?
Världen efter Gaza är en utmärkt bok för den som vill sätta sig in i den oerhört laddade Palestinakonflikten. Min enda invändning är att boken saknar personregister. Under läsningen vill man snabbt kontrollera vilken roll olika aktörer (t.ex. Churchill) spelade eller vilka ställningstaganden de gjorde i samband med någon händelse som har anknytning till Palestinakonflikten.
Kaj Odelstål
Mishra, Pankaj: Världen efter Gaza. En kort historik. (2025) Ordfront, Stockholm. s.217.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.