I morgon fredag 9 maj kl 16-18 inbjuder Svensk-ryska vänskapsföreningen till ett möte på Odenplan i Stockholm för att högtidlighålla den 80:e årsdagen av segern över Hitlertyskland.
Ann-Christin Kristiansson, präst i Svenska kyrkan, talar, liksom Mario Sousa, bussförare. Föreningens ordförande Barbro Kjekerud läser en dikt.
Segern över Hitlerfascismen tillhör mänskligheten, men Sovjetunionen gav det största bidraget. Det försöker man idag förneka i vissa kretsar i Europa och flera EU-länder till och med förbjuder ryska representanter att delta i 80-årsfirandet. Ett skamligt beteende som bara kan gynna de krafter som är inställda på ett nytt storkrig.
Sverige ska ha normala förbindelser med Ryssland, kräver Svensk-ryska vänskapsföreningen. Fira segern - men inte med en lögn! heter det på vänskapsföreningens hemsida.
h
Men varför fira 9 maj och inte den 8 maj som är "segerdagen" i väst, undrar kanske någon.
På Tysklands vägnar undertecknades dokumentet av chefen för den operativa staben vid den tyska arméns överbefäl, generalöverste Alfred Jodl. På Sovjetunionens vägnar accepterades kapitulationsakten av representanten för det högsta befälet vid det allierade kommandot, generalmajor Ivan Susloparov. På den angloamerikanska sidans vägnar undertecknades dokumentet av generallöjtnant i den amerikanska armén, stabschef för de allierade expeditionsstyrkorna, Walter Bedell Smith. På fransk sida försäkrades han av biträdande stabschefen för Frankrikes nationella försvar, brigadgeneral François Sevez, men som vittne.
Nazitysklands allmänna kapitulation föregicks av en serie lokala kapitulationer av de största enheterna som fanns kvar i Tredje riket. Den 29 april 1945 undertecknades kapitulationsavtalet till de allierade styrkorna i armégrupp C (i Italien) i Caserta av dess befälhavare, generalöverste Heinrich von Vietinghoff-Scheel (trädde i kraft den 6 maj 1945).
Den 2 maj 1945 kapitulerade Berlins garnison under befäl av Helmuth Weidling villkorslöst för Röda armén.
Den 4 maj undertecknade den nyutnämnda överbefälhavaren för den tyska flottan, flottamiral Hans-Georg Friedeburg, kapitulationsavtalet för alla tyska väpnade styrkor i Holland, Danmark, Schleswig-Holstein och nordvästra Tyskland med fältmarskalk Bernard Law Montgomerys 21:a armégrupp.
Den 5 maj kapitulerade infanterigeneral Friedrich Schultz, som ledde armégrupp G, för den amerikanske generalen Jacob Devers, "som opererade i Bayern och västra Österrike".
Den första allmänna akten om ovillkorlig kapitulation av de tyska väpnade styrkorna undertecknades dock den 7 maj klockan 02:41 i Reims, Frankrike. Dokumentet förpliktade kategoriskt all tysk militär personal att omedelbart upphöra med allt motstånd, överlämna sin personal och överföra vapen, ammunition och andra materiella delar av de väpnade styrkorna till de allierade, vilket i själva verket innebar Nazitysklands tillbakadragande från andra världskriget.
Den 7 maj klockan 14:27 tillkännagav tysk radio, som vid den tiden sände från Flensburg, officiellt undertecknandet av akten om villkorslös kapitulation. Tysklands nyutnämnde utrikesminister i Karl Dönitz regering, greve Schwerin von Krosigk, talade till det tyska folket.
Den högsta sovjetiska ledningen var kategoriskt missnöjd med undertecknandet i Reims av ett dokument vars text inte tidigare hade överenskommits med Sovjetunionen och som ställde det land som hade gjort det största bidraget till segern över Nazityskland i bakgrunden.
Den sovjetiska representanten, general Susloparov, undertecknade akten i Reims på egen risk, eftersom instruktionerna från Kreml ännu inte hade anlänt vid den utsatta tiden för undertecknandet. Men han gjorde det med förbehållet (artikel 4) att denna akt inte skulle utesluta möjligheten att underteckna en annan akt på begäran av ett av de allierade länderna.
Strax efter undertecknandet av lagen mottog Susloparov ett telegram från Josef Stalin med ett kategoriskt förbud att underteckna kapitulationen. Stalin konstaterade: ”Fördraget som undertecknades i Reims kan inte upphävas, men det kan inte heller erkännas. Kapitulationen måste genomföras som en ytterst viktig historisk handling och accepteras inte på segrarnas territorium, utan där den fascistiska aggressionen kom ifrån – i Berlin, och inte ensidigt, utan nödvändigtvis av den högsta befälhavaren för alla länder i anti-Hitler-koalitionen”.
Stalin ansåg att kapitulationsakten skulle undertecknas i Berlin som var den hitlertyska hydrans centrum.
På Stalins förslag enades de allierade om att betrakta förfarandet i Reims som en preliminär kapitulation. Trots att en grupp på 17 journalister deltog i undertecknandeceremonin, kom USA och Storbritannien överens om att skjuta upp det offentliga tillkännagivandet så att Sovjetunionen kunde förbereda sig för den andra – den viktigaste – kapitulationsceremonin i Berlin, som ägde rum den 8 maj.
På begäran av Sovjetunionens regering och överbefälhavaren, Stalin, undertecknades den 8 maj (9 maj Moskva-tid) Tysklands kapitulationsakt för andra gången, men denna gång i Berlin och med vissa ändringar. Ceremonin ägde rum den 8 maj klockan 22:43 centraleuropeisk tid (9 maj 00:43 Moskva-tid) i Berlinförorten Karlshorst i den tidigare militäringenjörsskolan.
På tysk sida undertecknades akten av: Fältmarskalk Wilhelm Keitel, stabschef för Wehrmachts överkommando, representant för Luftwaffe - generalöverste Stumpf och på uppdrag av Nazitysklands marinstyrkor - amiral von Friedeburg. Den ovillkorliga kapitulationen accepterades av Sovjetunionens marskalk Georgij Zjukov (på Sovjetunionens vägnar) och ställföreträdande överbefälhavare för de allierade expeditionsstyrkorna i Europa, marskalk Arthur Tedder (Storbritannien), general Carl Spaatz (USA) och general Jean Joseph Marie Gabriel de Lattre de Tassigny" (Frankrike) undertecknade som vittnen.
I den engelska texten ersattes uttrycket Soviet High Command med en mer korrekt översättning av den sovjetiska termen: Supreme High Command of the Red Army; en del av artikel 2, som kategoriskt tolkade den tyska sidans skyldigheter att överlämna vapen, ammunition, annan militär utrustning och annan egendom till de allierade i ett stycke, utökades och detaljerades avsevärt; listan över militärtekniska medel som inte fick förstöras eller skadas av den tyska sidan utökades.
Bestämmelsen i den första versionen av akten från den 7 maj hade tagits bort: "Endast denna text på engelska är auktoritativ" och artikel 6 hade införts, där det stod: "Denna lag är upprättad på ryska, engelska och tyska. Endast de ryska och engelska texterna är giltiga."
Genom överenskommelse mellan de högsta politiska ledarna i Sovjetunionen, USA och Storbritannien nåddes en överenskommelse om att förfarandet för undertecknandet av den första akten i Reims officiellt skulle betraktas som preliminärt.
Det är precis så det tolkades i Sovjetunionen, medan i väst betraktas denna akt som det faktiska undertecknandet av kapitulationen, och akten som undertecknades i Berlins förort – i Karlshorst – som dess ratificering. Redan då tvingades Sovjetunionen försvara sin ställning som den makt som gett det avgörande bidraget till segern.
Efter att ha accepterat kapitulationen undertecknade Sovjetunionen inte någon fred med Tyskland 1945, det vill säga att den förblev formellt i krigstillstånd med landet. Dekretet om att avsluta krigstillståndet antogs av presidiet för Sovjetunionens högsta sovjet först den 25 januari 1955.
red
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.