Är freden nära eller fjärran?

Ryssland filibustrar. Ryssland vill inte ha fred. Så är tongångarna i våra monopolmedia.

Å ena sidan skruvar man upp orimliga förväntningar om att Putin ska åka till Istanbul och möta Zelenskyj och Trump över en kopp kaffe - and that's it!

När det inte fungerar lägger man skulden på Ryssland och de tysk-brittisk-franska krigshetsarna ges fria händer.

Man bryr sig inte om att redogöra för den ryska ståndpunkten som är rätt tydlig. Ryssland vill att parterna i förhandlingar först ska komma överens i en rad frågor som gäller konfliktens grundorsaker och därefter utlysa en varaktig vapenvila.

Kortvariga vapenvilor har Ukraina aldrig kunnat hantera. När Ryssland utlyste tre dagars vapenvila över segerdagsfirandet sköt Ukraina i vanlig takt in mot civila ryska mål.

Under vapenvilans sista dygn registrerade den ryska försvarsmakten 9 inkommande JDAM-missiler, 2 Himars-granater och 135 drönare. Under vapenvilan dödades sex ryssar i ukrainska attacker. Läst om det nånstans?

Erfarenheten från Minskavtalen talar också ett tydligt språk. I efterhand har väst (Markel, Macron) medgivit att dessa avtal aldrig var till för att hållas, de skulle bara ge ett andrum för att bygga upp Kiev-armén.

Varför skulle Ryssland gå med på ett nytt sådant avtal?

Rysslands president Putin har föreslagit att samtalen i Istanbul ska fortsätta där de avbröts i april 2022. Då nåddes preliminära avtal som båda parter signerade.

2024 framträdde den ukrainske förhandlingsledaren David Arachamia och förklarade att misslyckandet med att nå ett skarpt avtal 2022 berodde på den brittiske premiärminister Boris Johnsons ingripande.

Dit måste parterna nu backa bandet. Och vad var det man hade kommit överens om?

Tidningen​ New York Times publicerat hela texten till det utkast till fredsavtal mellan Ryssland och Ukraina, som förhandlades fram från februari till april 2022 och undertecknades av delegationerna (av David Arachamia på den ukrainska sidan) innan samtalen avbröts.

Dokumenten tillhandahölls av källor från Ukraina, Ryssland och Europa, och deras äkthet bekräftades av deltagarna i förhandlingarna.

Som framgår av projekten och kommunikéerna skulle Ukraina säkra sin status som neutralt land, vägra att gå med i Nato och andra militära allianser, och inte placera ut utländska militärbaser och kontingenter på sitt territorium. Samtidigt skulle landet kunna gå med i Europeiska unionen.

Ukraina skulle också erkänna oberoendet för de självutnämnda DNR och LNR inom de administrativa gränserna för Donetsk- och Luhansk-regionerna. Ukraina skulle avstå från försök  att återta Krim med våld.

Parterna enades 15 april om att undanta bestämmelsen om Ukrainas erkännande av Krim som en del av Ryssland från avtalet. Halvöns status skulle fastställas senare, inom 10-15 år.

Dessutom skulle Ukraina göra ryska till andra statsspråk och, 30 dagar efter undertecknandet av avtalet, avskaffa alla restriktioner för ryska språkets användning på alla områden.

Det sistnämnda var en för svårsmält punkt för den ukrainska delegationen och lämnades till fortsatta förhandlingar.

Ukraina ville få internationella säkerhetsgarantier som det insisterade på skulle sträcka sig till landets "internationellt erkända gränser", vilket den ryska sidan inte höll med om.

Parterna var oeniga om hur sådana säkerhetsgarantier för Ukraina skulle se ut, och för Ryssland var det viktigt att beslut om ingripanden inte skulle förbehållas västmakterna.

Det första utkastet införde begränsningar för antalet ukrainska väpnade styrkor, såväl som för antalet stridsvagnar, artilleribatterier och flygplan. Den ukrainska sidan var redo att acceptera restriktioner, bl.a. att begränsa krigsmakten till en kvarts miljon man, men var inte överens om tröskelvärdena för krigsmateriel. Ryssland kunde t ex. godta att Ukraina innehar 342 stridsvagnar, men Kiev krävde 800.

I avtalsutkastet ingick att Ukraina och alla andra länder som undertecknat fördraget skulle häva sanktionerna mot Moskva som de infört sedan 2014, och uppmana andra länder att göra detsamma.

De ukrainska och ryska presidenterna Volodymyr Zelenskyj och Vladimir Putin skulle träffas personligen 2022 för att slutföra undertecknandet av ett fredsavtal och lösa territoriella frågor.

Ryssland å sin sida tillmötesgick ukrainarnas krav att den ryska styrka som stod nära Kiev skulle dras tillbaka vilket skedde 4 april 2022.

På kvällen den 15:e eller 16:e skickade Kreml ett meddelande till Kiev om att vi gått med på detta för att kunna underteckna avtalet. Det fanns praktiskt taget inga frågor kvar att diskutera. Kiev begärde att avtalet skulle undertecknas vid ett personligt möte mellan presidenterna, vilket Putin accepterade.

Plötsligt kom information från Kiev om att de behövde rådgöra med sina allierade och att de tog en veckolång paus. Boris Johnson och kanske även Joe Biden övertalade ukrainarna att fortsätta kriget.

Zelenskyjs utfärdade därefter ett dekret som förbjöd förhandlingar vilket trädde i kraft 4 oktober.

Att han nu efter tillsägelse från Trump är beredd att förhandla är ett framsteg som öppnar ett litet fönster till fred. Men risken för att det fönster stängs av Ukrainas allierade är - att döma av de bittra erfarenheterna med minsk 1 och 2 samt det preliminära avtalet från april 2022 mycket stor.

Stefan Lindgren