 |
| Till Berlin! |
Igår för 80 år sedan startade Sovjetunionen tillsammans med den polska folkarmén offensiven mot Berlin. 2,35 miljoner man deltog i historiens kanske största militära sammandrabbning.
Snart närmar sig segerdagen 9 maj (8 maj iväst). EU:s utrikespolitiske talesman Kaja Kallas varnar alla EU:s ledare för att sätta sin fot i Moskva på Segerdagen. Vad betyder det?
Berlinoperationen pågick från 16 april till den 2 maj. På sovjetisk sida deltog 2,35 miljoner man med 6 250 stridsvagnar och 7 500 stridsflygplan.
Operationen leddes, förutom av generalissimus Stalin, av tre marskalkar: Georgij Zjukov, Ivan Konev och Konstantin Rokossovskij.
Tyskarna gjorde hårdnackat motstånd och hade mobiliserat allt från unga pojkar till invalider för att försvars huvudstaden och den nazistiska statsledningen.
Den sovjetiska sidan förlorade 81 116 stupade samt 2 825 polacker. Omkring 400 000 tyskar dog och 380 000 tillfångatogs.
9 maj firar Ryssland segerdagen i Moskva. Allierade inom det postsovjetiska samväldet OSS kommer naturligtvis och från övriga Europa kommer bland annat Slovakiens premiärminister Fico, Serbiens president
Vucic. Från andra världsdelar kommer Brasilien s
Luiz Inacio Lula da Silva, Kubas Miguel Diaz-Canel, Burkina Fasos Ibrahim
Traoré, Venezuelas Nicolas Maduro och Folkrepubliken Kinas president Xi
Jinping.
Ivan Safrantjuk, professor vid diplomatakademin MGIMO, gjorde igår i TV-programmet Det stora spelet EU:s kommentaren att "EU väljer att inte förena sig med andra världskrigets segrare".
I sitt inte alltid öppna men subliminala medvetande väljer EU att solidarisera sig med förlorarna, Hitlerfascismen. Och hur kan man då tolka EU:s och de europeiska Nato-medlemmarnas gigantiska satsningar på Ukrainakriget som annat än en kamp för upprättelse av andra världskrigets förlorare, som revanschism?
Stefan Lindgren
Kanske enligt myten sade Stalin "vi stannar först när vi nått Berlin". Tyskarna skulle verkligen fås att förstå att det var över. Sovjetunionen hade förlorat ofattbart många liv men vunnit kriget mot fascismen. Bara för några år sedan träffade Lavrov den norske kungen i Nordnorge, för att högtidshålla minnet av när Röda Armén befriade stora delar av Nordnorge från tyskarna. Efter att tyska trupperna var besegrade drog sig Röda Armén tillbaka, det var aldrig tal om att man skulle stanna kvar för att ockupera. Finland samarbetade med Tyskland och fick plikta med en del landavträdelser. Det hade kunnat bli mer om Finland hade angripit Leningrad men Mannerheim var klok och förstod att Sovjetunionen till slut skulle segra och hade Finland attackerat Leningrad skulle fredsavtalet bli ännu sämre. Många i dagens Europa tycks tro att dagens Ryssland vill ta över delar av eller kanske hela Europa. Detta är verkligen nonsens. Om man reser i Ryssland och besöker något litet samhälle kan man finna krigsminnesmärken, ofte finns det ett lite större där namnen på de stupade är inristade. I ett litet samhälle, som Lycksele där jag bor, kan det vara över tusen namn. Hade Lycksele förlorat så många unga män och unga kvinnor skulle det vara en oerhörd katastrof för hela samhället. Jag tror att människorna i väst måste försöka förstå dagens Ryssland för om man lyckas med det kan man förstå varför Ryssland inte återigen vill bli angripet av Europa. I belägringen av Leningrad deltog förutom tyskarna bl.a. även spanska fascister. Röda armén förlorade nära en miljon där, lika många civila dog. Försök förstå! Det europeiska rysshatet är ju närmast obegripligt, helt ologiskt, precis som det var ologiskt att hata judar för att de var judar.
SvaraRadera