Likväl kan Johnson precis som skett med Trump låta sig övertalas att skicka ut krigsmakten för imperialistiska mål.
Den brittiska journalisten och bloggaren Neil Clark analyserar fallet Johnson.
Torys toppkandidat till premiärministerposten Boris Johnson har haft många jobb genom åren, som att redigera tidskriften Spectator eller som utrikesminister, men det är idag nästan helt bortglömt att han också varit krigskorrespondent och rapporterat från Förbundsrepubliken Jugoslavien under NATO:s bombkampanj.
Johnsons rapporter från Belgrad våren 1999 publicerades i Daily Telegraph och är en intressant läsning tjugo år senare. Man kan knappast anklaga honom för någon neocon- propaganda.
Johnson kallade överfallet på Jugoslavien, som saknade tillstånd från FN:s säkerhetsråd, ”ett eländigt krig”.
”Krig är dumt. Krig är helvete. Men aldrig har ett krig varit så oerhört knasigt när det gäller matchningen mellan metoder för mål”, förklarade han.
Till skillnad från andra försökte han inte skönmåla Nato:s aktioner. ”Nato lyckades halshugga en präst som korsade en bro i fullt dagsljus på Trefaldighetsdagen. De dödade ett litet barn när hon satt på sin potta. Självklart var det inte uppsåtligt i den meningen att någon höjdare i Natos militärkommando i Mons särskilt siktade på den här prästen. Men man kan säga att det var avsiktligt i den meningen att Nato släppte bomber från 15 000 fots höjd i full vetskap om att civila skulle dödas.”
Johnson avslutade sin artikel med att säga att om det skulle bli en NATO:s segerparad efter kriget hoppades han att det skulle stå en man bakom Clinton och Blair i deras vagn och viska dem i örat ”inte bara att de själva var dödliga, men att detta gällde också de människor som de påstod sig skydda”.
Medan han fördömde våld från serbiska paramilitärer mot kosovoalbaner, vägrade Johnson att förfalla till serbofobi, en fobi som var så modern i Väst på 1990-talet. ”Kalla mig godtrogen, men jag har gillat de flesta serber jag träffat och tycker synd om dem” skrev han i en artikel med titeln ”Serberna kommer att anklaga oss och de har god anledning”.
Kriget mot Jugoslavien fördes faktiskt av en arbetarregering i Storbritannien, så Johnsons starka kritik av hur det fördes kan kanske ses (åtminstone delvis) som partipolitik.
Men det hade måste ha varit svårt för Johnson, baserad i Belgrad, att se vad han såg utan att påverkas. ”Det var särskilt ledsamt att besöka en förortsgata, där döda och skadade hämtades och se denna ”collateral damage”. Särskilt sorgligt var det att på en förortsgata se döda och skadade dras fram ur sina hus. Jag kände en tilltagande ilska över att se hur mina skattebetalares pengar användes för att finansiera denna förödelse, och jag är rädd att jag patetiskt, mumlande, bad om ursäkt. Det är svårt att vara i en gammal europeisk huvudstad, när den bombas och inte motsätta sig bombardemanget”, skrev han.
Men bara några år senare lät Boris annorlunda. Jag kommer ihåg att jag frågade honom på ett party hos en gemensam vän, bara några dagar före den olagliga invasionen av Irak 2003, om han verkligen trodde på bluffen om Saddam Husseins massförstörelsevapen som skulle kunna monteras och avskjutas inom 45 minuter. Johnson tittade på mig, pausade, och svarade sedan: ”Du måste erkänna att Saddam inte är en särskilt trevlig kille”.
Johnson skrev i förordet till sin bok ”Have I Got Views for You” 2006 om sin krigsrapportering från Belgrad: ”Jag tror i efterhand att jag inte lyckades se skogen för alla träden; och det har fått mig att närma mig andra Gulf-kriget med ett mer öppet sinne ”. Han fortsatte: ”Du kan säga vad du vill om Blair, men han har varit med om att störta två tyranner, Milosevic och Saddam, som (John) Major hade låtit sitta kvar vid makten”.
Johnson lovordade också Tony Blair för att han kunde samarbeta lika väl med den höger- republikanske presidenten George W. Bush, som han hade gjort med demokraten Bill Clinton.
Samme man som 1999 hade förklarat ”Krig är dumt. Krig är helvetet ”, stödde nu Blairs militära ingripanden. Men det hindrade honom inte att 2014 säga att någon som hade krävt att Tony Blair skulle fängslas för Irak-kriget hade ”sitt hjärta på rätt ställe”.
Samma år sa Johnson att Blairs förnekande av att det våldsamma uppror som svept över Irak inte hade något att göra med invasionen 2003 var ”rubbat”.
Om vi så snabbt går fram till mars 2016 då Johnson varit borgmästare i London två terminer skriver han i Daily Telegraph om Syrien. Det är som om den gamle Belgrad-Boris kommit tillbaka. I en kolumn med titeln: ”Bravo Assad - han är en galen tyrann men har räddat Palmyra från ISIL”, säger Johnson att han inte kunde dölja sin ”stora glädje” över att den syriska arab-armén tagit tillbaka den antika staden från terroristerna.
Artikeln följde på en annan han skrivit där han argumenterat för att en stor allians av Andravärldskrigstyp med Storbritannien, USA, Syrien och Ryssland borde bildas för att besegra nämnda terrorister.
Dessa artiklar bör ha ökat rädslan i neocon-etablissemanget, med Rupert Murdochs medieimperium i spetsen, att Johnson inte var ”sant troende” när det gällde regim-förändringsprojekten, något som kan ha hjälpt till att sabotera hans ledarkampanj 2016.
Men så snart Johnson blev utrikesminister flippade han ur igen. Han gick från ”Bravo till Assad” till ”Assad måste gå” inom bara några månader och gjorde samma slags U-sväng som han gjort i samband med kriget mot Jugoslavien.
Allt tyder på att Boris Johnson, precis som Donald Trump, inte är en instinktiv krigshetsare eller fanatisk ”regimändrare”, men att han ändå kommer att låta gå för att komma överens. I en rapport efter invasionen Irak 2003 gjorde Johnson ett ytterst avslöjande erkännande. ”Jag skrev, agiterade och röstade för kriget och blev väldigt lättad när vi vann. Men helt säkert på grund av någon defekt i min karaktär fann jag det väldigt svårt att vara gung-ho (entusiastisk/Övers anm)”.
Säger det inte väldigt mycket om den politiska sfär där Johnson arbetar, att han ser sin brist på ”gung -ho” som ett karaktärsfel?
Följ Neil Clark @ NeilClark66 och @MightyMagyar
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.