 |
| Skorstenarna i ångpannehuset tillhörande "enhet 731" |
Han berättar ingående om sitt besök.
Under andra världskriget invaderade Japans imperialistiska militär nordöstra Kina och därefter allt större delar av Sydostasien, för att till slut göra den ödesdigra attacken på Pearl Harbor. De japanska brotten under kriget var många och innefattade ianfu (”komfortkvinnor”), sexslavar åt de japanska trupperna, slavarbete och experiment på levande människor.
Idag ropar japanska högeranhängare efter en nytändning av den japanska militarismen; Premiärministern Shinzo Abe besöker på ett tempel helgat åt japanska döda - bland dessa också ett antal krigsförbrytare; Det japanska parlamentet är på krigsfot mot Nordkorea, ett land som Japan tidigare hade ockuperat. Innevånarnas på Okinawa (på Japans södra öar) krav på att de amerikanska militärbaserna där läggs ner stoppas, och i Japan lever rasismen mot den koreanska invandrargruppen vidare. Den japanska inställningen efter andra världskriget är inte vacker och lär stoppa landets försök att bli permanent medlem i FN:s säkerhetsråd.
Kineserna verkar särskilt välinformerade om situationen i Japan men har en kluven inställning
För några månader sen uttryckte min granne i Harbin sitt förakt för den japanske premiärministern Abe. Detta eftersom Abe hade besökt Tokyos Yasukuni-helgedom, där de japanska krigsförbrytarnas kami (andar) sägs finnas. Det visar den bittra känsligheten hos många kineser för Japan än idag. Kritiken mot Japan är utbredd, särskilt bland alla åldersgrupper i den nordöstkinesiska staden Harbin – och det kan man förstå.
För att bättre förstå den kinesiska bitterheten gick tog jag mig med buss 338 i Harbins Nangang-stadsdel söderut till Ping Fang i Harbins utkant. Jag bad busschauffören säga till när vi kom till Museet för Enhet 731 Museum. Det ligger på den plats där många av de japanska krigsförbrytelserna ägde rum. Japanerna maskerade enhet 731 och kallade den ”Avdelningen för bekämpande av epidemier och vattenrening” inom Kwantung-armén (den kejserliga japanske armén under andra världskriget). Avdelningen inrättades på hemligt dekret av den japanska kejsaren Hirohito.[1]
Efter bussturen gick jag ner en sidogata till ett grusfält omgivet av taggtrådsstängsel; där stod ruinerna av Enhet 731:s ångpannehus. Jag korsade grusmarken för att titta närmare på ruinerna för att sen fortsätta till museisalen med bevisen på Enhet 731:s krigsförbrytelser. Museet öppnades för allmänheten 15 augusti 2015, inträdet är gratis och skyltar och skärmar har översättningar på både engelska, japanska, koreanska och ryska.
Museets mörka ingång till utställningarna har en imponerande belyst stenmur som informerar besökaren om de omänskliga grymheter museet vill visa.
Jag var medveten om att Japan begått brott och massakrer i Kina under andra världskriget och jag hade besökt minnesplatsen över Nanjing-massakern 2003. Där betonas med stora siffror 300 000, det beräknade antalet offer. Minneshallen bevisar kraftfullt den terror som den framlidna författaren Iris Chang skrev om i sin bok Nanjing: massakern på en kinesisk stad, på svenska 2007 (The rape of Nanking: the forgotten holocaust of World War II, 1997).
Inom Enhet 731-museet får besökaren se bevis på experiment med biologiska och kemiska vapen där man använde ekorrar, råttor, loppor, men också människor, som försöksdjur. Helt klart är att sådana experiment innebar vedervärdiga former av tortyr. Offren var huvudsakligen kineser, men även koreaner och ryssar, till och ämed några amerikaner. Men japanerna såg inte sina offer som människor. De var maruta (stockar).
 |
| Gruppfoto av medlemmar från utbildnings- och utbildningsavdelning av enhet 731 |
Fångarna infekterades med 29 av de större bakteriearterna som tyfoid, pest, mjältbrand och kolera. Pestråttor föddes upp, liksom pestbärande loppor, som sedan fälldes över kinesiska byar varefter resultaten utvärderades. Vid andra tillfällen bands fångar vid träkors i en glänta på vilken sedan giftgasfyllda keramikkapslar släpptes från flygplan.
Förfrysningsexperiment utfördes ofta i extrem kyla i Inre Mongoliet
Experimenten/tortyren innefattade förfrysning av fångar i olika grader av klädsel för att bestämma optimala upptiningsmetoder.
En annan chockerande bild föreställde ett lufttätt litet bås där två rädda unga flickor klamrade sig fast vid varandra. Utanför båset stod fyra japanska observatörer och registrerade effekterna av giftgasförsöket. Dessa experiment upprepades tills offren dog.
De mest groteska experimenten var obduktioner på levande människor, vanligtvis utan bedövning. Offren var bundna och deras munnar fylldes med gasbinda för att kväva deras skrik.[2]
Trots det groteska i Enhet 731:s experiment redovisar museet föremålen på ett återhållsamt sätt. Avsikten är inte att chockera eller stöta bort besökare, snarare är det att informera. Japanska krigsförbrytare har erkänt detta. Mitsuo Yutaka, en före detta japansk militärpolis i Dalian, sa: "Den kinesiska regeringen har visat en barmhärtig och mjuk inställning till de japanska krigsförbrytarna - det vill säga hatat brotten snarare än syndarna."[3]
Omvänt har den japanska regeringen försökt dölja förbrytelserna. Japan har varken erkänt eller bett om ursäkt för Enhet 731:s brott.
I slutet av andra världskriget tvingades japanerna att förstöra och fly från sina 100 biologiska och kemiska vapenanläggningar i 19 provinser, kommuner och autonoma regioner i Kina.[4] De raserade anläggningarna lämnade emellertid en tickande pestbomb efter sig för kineserna.[5]
USA har varit fullständigt behjälpligt när det gällt att dölja Enhet 731:s experiment. I utbyte mot att få tillgång till experimentresultaten gick USA med på att skydda de japanska krigsförbrytarna från Edward Hills åtal. En amerikan som forskat om Japans biologiska krigföring skrev om dessa forskningsdata: "Sådan information kunde inte fås i våra egna laboratorier på grund av (USA:s) inställning till mänskliga experiment."[Kursivering lagts till][6]
Tydligen fanns inga sådana skrupler när det gällde att kringgå lagen för att få tillgång till denna morbida information. USA:s fördöljande har kritiserats för att det "offrat och saboterat Kinas och Sovjetunionens intressen".[7]
Museet över Enheten 731 tjänar en pedagogisk funktion. Grymheterna är avsedda att avskräcka framtida krigsförbrytelser och främja freden. Enheten 731 Museet är också ett bevis på en mörk epok i japansk historia för vilken landet aldrig har tagit ansvar. Efter att ha bott ett antal år i Japan är min erfarenhet att de flesta japaner är omedvetna om landets krigsförbrytelser under andra världskriget. Den japanska regeringens förtigande av denna skamliga historia har varit effektiv. Under 2010 visade ett frågeformulär till japanska medicinstudenter i Tokyo att 62% inte visste något om Enhet 731.[8] Det innebär att dessa studenter inte visste någonting om den grymma historia det japanska medicinska etablissemanget varit djupt involverat i.
Den nuvarande generationen japanska begick inte dessa brott. Brotten var deras förfäders. Men tills det japanska samhället ger sina tidigare offer rättvisa, kommer krigsförbrytelserna fortsätta vara en både historisk och bestående fläck på Japan. Tills Japan gör upp med sin oerkända militarism, kommer fläcken av krigsförbrytelser att dröja kvar.[9]
Slutsats
Museet drar en slutsats som knappast kan förbättras:
Utställningarna av bevisen för Enhet 731:s brott visar offentligt de historiska fakta och den japanska biologiska krigföringen och Enhet 731. Syftet är att i hela sin vidd avslöja dess krigsförbrytelser, dess ansvar och de skador den vållat efter kriget. Detta för att väcka medvetenhet om historien och dra lärdomar av den, om de tankar den kan väcka om sambandet mellan krig och medicinvetenskapen, krig och samvete, liksom om krig och fred. Av detta bör vi också lära oss att respektera mänskliga rättigheter och frihet, i strävan efter fred och en civiliserad värld.
Kim Petersen är en tidigare medredaktör av Dissident Voice – ett nyhetsbrev. Han kan nås på: kimohp@gmail.com. Twitter: @kimpetersen.
Noter:
1. Yang Yanjun, Japan’s Biological Warfare in China (Beijing: Foreign Language Press, 2016): 13.
2. Ibid, 57.
3. Ibid, 50.
4. Ibid, 109.
5. Ibid, 110-112.
6. Ibid, 133.
7. Ibid, 143.
8. Ibid, 179.
9. Jag har kanadensiskt pass men bor i Kina. Det var inte dagens generation "kanadensare" som begick den etniska rensningen och utrotningen av Turtle Islands ursprungsbefolkningar (om än de rasistiska attityderna och brotten fortsätter i mindre skala), men folkmordet kräver fortfarande politisk och samhällelig försoning. Mer att läsa: For elaboration, see Kim Petersen, “Biological Warfare in the Pacific Northwest,” Dissident Voice, 29 July 2013. See also Robert Davis and Mark Zannis, The Genocide Machine in Canada: The Pacification of the North (Montreal: Black Rose, 1973); Tom Swanky, The Smallpox War in Nuxalk Territory(Lulu Press, 2016); James Daschuk, Clearing the Plains: Disease, Politics of Starvation, and the Loss of Aboriginal Life (University of Regina Press, 2013).
Alla bilder i den här artikeln är från författaren.
Ansvarsbegränsning: För innehållet i denna artikel ansvarar ensamt författaren. Centrum för globaliseringsforskning ansvarar inte för något fel i den här artikeln.
Copyright © Kim Petersen, Global Research, 2017
(http://www.globalresearch.ca/japans-legacy-of-war-crimes-in-china/5599856)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.