Sumūd (صمود) betyder palestinskt motstånd

I slutet av september i år visade Google flygbilder över Gaza dels från före oktober 2023 och dels från nu på hösten 2026. Förödelsen är enorm. 

Kaj Odelstål tar detta till utgångspunkt för sin recension av Verbal förlags antologin Sumūd.

Gaza är idag en grushög där mer än en miljon palestinier lever i provisoriska tält. Mat- och medicinbrist råder. Vatten- och avloppssystemen är förstörda. De allra flesta skolor och sjukhus är ödelagda. Merparten av all infrastruktur är raserad. Allt detta är Israels krigsmakt ansvarig för. Vapenvila skall sedan ett år tillbaka råda, men ändå dödas palestinier i princip dagligen av israeliska soldater.

I mitten av oktober i år hade Svenska Dagbladet en artikel från det ockuperade Västbanken där reportern berättar om den femtonårige Muhammed. I februari i år greps han i hemmet av IDF-soldater. Han var misstänkt för stenkastning mot soldater och våldsbenägna bosättare. På våren 2026 föll domen mot honom: åtta månaders fängelse! Tidningen visar bilder på Muhammed före och efter fängelsetiden, och de är outhärdliga att se. En livfull och glad yngling är förvandlad till en utmärglad och rullstolsbunden individ.

Muhammed är inget isolerat fall. Enligt en FN-rapport hade israelisk militär gripit nära tusen barn (!) bara under 2025. Försvarsadvokater och företrädare för människorättsorganisationer vittnar om att det förekommer systematisk misshandel och tortyr i de israeliska fängelserna. Fängelserna utmärks av knappa matransoner och undermåliga sanitära förhållanden. Så omänskligt behandlas palestinier, även barn, av en nation som anser sig vara en demokratisk rättsstat.

I södra Libanon, där stora delar är ockuperade, attackerar israeliska stridsflyg palestinska flyktingläger i jakt på medlemmar av Hizbollah. Uttalanden från den israeliska statsledningen bekräftar misstankarna om att en långvarig militär ockupation är att vänta.

I våras gav Verbal förlag ut antologin Sumūd. Titeln är ett arabiskt ord (صمود) med flera betydelser, exempelvis "tålamod", "motstånd", "arv". Detta ord är ett viktigt kulturellt och politiskt begrepp för palestinierna. Uthålligheten i kampen mot ockupationen visas genom att människor bor kvar och odlar sin jord och framför allt bevarar sin kultur som ett enat folk.

Boken har undertiteln: Texter om den palestinska befrielsekampen. Här finns dikter, utredande texter, korta essäer, intervjuer och berörande berättelser. Åtskilliga av författarna lever i den palestinska diasporan. Ett flertal av dem innehar professurer i olika akademiska discipliner på ansedda amerikanska universitet.

Utgångspunkten för boken är al-Nakba. Den är den stora katastrofen i maj 1948, då 750.000 palestinier fördrevs av israeliska soldater och medlemmar av de sionistiska terrororganisationerna Sternligan, Irgun och Histradut. De fördrivnas barn, barnbarn och barnbarnsbarn är fortfarande kvar i flyktingläger i Libanon, Gaza, Jordanien, Egypten och på Västbanken. Rätten till återvändande för palestinierna finns i FN-resolutionen (194) från 1948, men den har aldrig respekterats av Israel.

Var al-Nakba en enskild händelse för nästan åttio år sedan? Inte alls; den pågår fortfarande! Palestiniernas vardag präglas nu som då av ockupation, markstölder, förnedring, apartheidlagar, husrivningar, våldsam terror och död. Till detta kan vi nu foga folkmordet och den etniska rensningen i Gaza. Mer än 75.000 palestinier har dödats sedan oktober 2023 då världen lät Israels armé inleda ”rätten att försvara sig”. Det är obegripligt och skamligt att Västmakterna har låtit det ske.

I Sumūd får läsaren lyssna till röster i kampen för att det palestinska folket skall få leva i frihet, ha nationellt självbestämmande och inte vara utelämnat åt den våldsamma ockupationsmaktens godtycke.

När man läser boken noterar man att ordet sionism ofta förekommer hos de palestinska rösterna. Palestinierna anser att den sionistiska rörelsen är roten till förtrycket och fördrivningen. Därför måste sionismen bekämpas.

Alla vet vad antisemitism är: den värsta och mest avskyvärda formen av intolerans. Men i debatten om Palestinakonflikten blandas ofta antisemitism och antisionism samman. Kritikerna av Israels behandling av palestinierna stämplas som antisemiter genom denna medvetna eller omedvetna sammanblandning av de två begreppen.

Vad utmärker sionismens ideologiska tankegods? Idén om en judisk stat i Palestina tog fart under sent 1800-tal och förknippas med den sionistiska rörelsens portalfigur, Teodor Herzl. I Balfourdeklarationen från 1917 uttalade den brittiske utrikesministern sitt stöd för att upprätta ett ”nationellt hem för det judiska folket” i Palestina. Brittiska imperiedrömmar och sionism gick hand i hand med koloniseringen av Palestina. Sionisterna har sedan lång tid tillbaka hävdat att Balfourdeklarationen utgör en juridisk grund för sionisternas anspråk på Palestina. Men ur palestiniernas perspektiv blev därför deklarationen och sionisternas invandring till det utlovade landet med den påföljande bosättarrörelsen en krigsförklaring.

I dagens Israel dominerar högerextrema och sionistiska krafter det politiska livet. Västbanken har varit ockuperad sedan sexdagarskriget 1967, och palestinier lever under lagar som diskriminerar dem och gör dem totalt rättslösa, eftersom bosättarrörelsens övergrepp oftast sker ostraffat. I ett reportage i Dagens Nyheter från i mitten av oktober i år skildras bosättarvåldet mot palestinierna, ett våld som sker medan israelisk militär och polis tittar bort. Många är de vittnesmål om hur palestiniers hus och moskéer bränts ned till grunden. Olivlundarna skövlas med israeliska bulldozers.

Ett av Sumūds centrala kapitel är skrivet av den palestinsk-amerikanske författaren Edward Said (1935–2003) som med skarpa och väl underbyggda argument visar det sionistiska projektets förödande resultat för palestinierna. Said slår fast att sionismen är ett kolonialt, rasistiskt och imperialistiskt projekt.

En överraskande information fann jag hos historikern Nur Mashala, verksam i Storbritannien. I ett avsnitt redogör han för hur Israels skogspolitik går ut på att ersätta de palestinska inhemska träden med främmande träd som tall och cypress. Syftet är att omskapa de nyförvärvade områdena till judiskt europeiska. Alla spår av palestinskt liv och boende skall förpassas in i glömskan. Spåren efter al-Nakba skall raderas.

Hur kan vi föreställa oss Gaza efter folkmordet? Den frågan ställer den palestinska författaren och journalisten Yara Hawari. Efter oktober 2023 har det skett en ”avhumanisering av palestinierna” i västmedia. Israel har också framgångsrikt arbetat för en normaliseringsprocess med de kringliggande länderna. Folkmordet har fått ett tyst godkännande av arabstaterna genom Abrahamavtalen. I ett annat kapitel om al-Nakbas innebörd slår författaren fast att kampen mot sionismen är lång och mödosam. Palestinierna har numera inte bara sionisterna som motståndare utan även arabiska länder i området. Den enighet som krävs befrielsekampen är därmed svår att uppnå.

Den amerikanska filosofen Judith Butler, som har tagit ställning för palestiniernas sak, belyser sionisternas demografiska problem. I Israel måste alltid judar vara i majoritet annars rämnar det sionistiska projektet. Detta faktum är en av förklaringarna till att palestinier inte får återvända trots att FN antog en resolution 1948 om deras rätt att återvända till Palestina. Däremot har Israel alltid haft famnen öppen för de judar som flyttar till landet. De erbjuds konfiskerad, dvs. stulen, palestinsk mark att bosätta sig på eller uppmuntras att med våld kolonisera delar av Västbanken och palestinska delar av Jerusalem.

I Sumūd återges även ett tal av Hanan Ashrawi (f.1946), en centralgestalt i den långa palestinska befrielsekampen. Hennes tal vid Madridkonferensen 1991 lästes upp och inleddes med: ”Vi, Palestinas folk, står inför er med all vår smärta, vår stolthet och vår förväntan; för vi har länge burit på en längtan efter fred och en dröm om rättvisa och frihet. Alltför länge har det palestinska folket blivit förbisett, tystat och förnekat”. Talet innehåller också exempel på oförrätter och övergrepp som begicks av israeliska soldater mot palestinier under intifadan. Trots de bittra orden sträcker hon fram handen med en önskan om försoning mellan de två folken. Madridkonferensen stakade ut vägen för en tvåstatslösning.

Idag – 35 år senare – är tvåstatslösningen en återvändsgränd. Men den upprepas som ett tomt mantra av EU. Israel har saknat viljan till att skapa en tvåstatslösning. Knesset beslutade i mitten av juli 2024 med överväldigande majoritet att ingen palestinsk stat kommer att skapas vid Israels gränser.

Efter att ha läst boken ser jag ett antal angelägna frågor som söker svar:

·            Kan en ockupationsmakt som begår krigsbrott vara en rättsstat?

·            Kommer kriterierna för en liberal demokrati att i framtiden även omfatta eller acceptera folkmord och etnisk rensning?

·            Kommer folkrätten att ersättas med den starkes rätt över tredje världens folk?

·            Vad händer med det palestinska folket i diasporan, på Västbanken och i Gaza? Kommer de att förpassas till en fotnot i historien? Eller kommer deras drömmar fred, frihet och självbestämmande att infrias av Världssamfundet?

Sumūd är en utmärkt bok om Palestinakonflikten, och man läser den med både ilska, sorg och medkänsla. De palestinska rösterna visar många olika infallsvinklar på konflikten. Med skarpa analyser och relevanta jämförelser över tid och rum sätter också författarna in Palestinakonflikten i världspolitikens förflutna landskap. Sumūds med alla sina varierande texter kommer förhoppningsvis att bidra till respektfull diskussion som vilar på fakta som man bara inte kan vifta bort. ”Att motsätta sig sionismen i Palestina har aldrig inneburit, och innebär inte heller nu, att man är antisemitisk”. Orden är Edward Saids från sent 1970-tal och jag håller helhjärtat med – då som nu.

En liten kommentar: Karin Z. Sunvisson skall berömmas för sitt tilltalande bokomslag, som till mig förmedlar en uppfattning om hur Västbanken ser ut i färg och topografi.

Kaj Odelstål

Sumūd. Texter om den palestinska befrielsekampen. (2026) (flera redaktörer och författare) Verbal förlag, Stockholm. s.402.