29 juni 2022

Vilken skillnad gör ett krig?


Ända sedan
den amerikanske historikern Alfred McCoy på 70-talet avslöjade sambandet mellan USA:s utrikespolitik och heroinhandeln i Sydostasien har  han varit en
framstående kännare av sitt lands utrikespolitik.

Det nya kalla krigets geopolitik menar han kan förstås med hjälp av ett axiom som formulerades 1904: "Utövandet av global hegemoni kräver kontroll över Eurasien, och striden om denna stora kontinent avgör således imperiers och deras världsordningars öde”. Här hans senaste essä från TomDispatch.

Redan från sina första dagar i ämbetet verkade Joe Biden och hans nationella säkerhetsrådgivare fast beslutna att återuppliva USA:s tynande globala ledarskap via den strategi de kände bäst till – att utmana de "revisionistiska makterna" Ryssland och Kina med en aggressivitet av kallakrigsstil. När det gällde Peking kombinerade presidenten sina föregångares politiska initiativ och fortsatte Barack Obamas skifte av "strategiskt fokus" från Mellanöstern till Asien, samtidigt som han fortsatte Donald Trumps handelskrig mot Kina. Samtidigt återupplivade Biden en typ av utrikespolitik stödd på båda partierna som inte setts i Washington sedan Sovjetunions kollaps 1991.

En grupp berömda och stridbara diplomati-historiker enades i en artikel i Foreign Affairs i december 2021 om en sak: "I dag är Kina och USA låsta i vad som bara kan kallas ett nytt kallt krig”. Bara veckor senare tycktes det förflutna återkomma på ett sätt som gick långt utöver till och med den mest pessimistiska bedömning som gjordes när Ryssland började samla 190 000 soldater vid gränsen till Ukraina. Snart skulle Rysslands president Vladimir Putin ansluta sig till Kinas Xi Jinping i Peking i kravet att väst "bör överge det kalla krigets ideologiserade metoder" genom att begränsa både Natos expansion i Östeuropa och liknande säkerhetspakter i Stilla havet.

När Rysslands invasion av Ukraina närmade sig i slutet av februari, rapporterade New York Times att Putin försökte "revidera resultatet av det ursprungliga kalla kriget, även om det innebär skapandet av ett nytt”. Och några dagar senare, när ryska stridsvagnar börjat rulla in i Ukraina, publicerade New York Times en ledare med rubriken ”Mr. Putin lanserar en uppföljare till det kalla kriget”. Wall Street Journal stödde samma åsikt och drog slutsatsen att den senaste tidens utveckling innebär att Xi Jinping och Vladimir Putin inlett ett nytt kallt krig mot väst.

Istället för att bara acceptera denna dominerande uppfattning, kan inget vara viktigare just nu än att granska denna analogi med kalla kriget och söka få en bättre förståelse för hur det tragiska förflutna motsvarar (eller inte motsvarar) vår bekymmersamma nutid.

De kalla krigens geopolitik
Det finns verkligen ett antal paralleller mellan våra kalla krig, det gamla och nya. För cirka 70 år sedan, i januari 1950, besökte Mao Zedong, ledaren för en kinesisk folkrepublik som härjats av långa år av krig och revolution, den sovjetiska ledaren Josef Stalin i Moskva, närmast som en hjälpsökande. Han önskade ett allians- och vänskapsfördrag som ett välbehövligt stöd till hans nyupprättade kommunistiska stat.

Inom några månader anspelade Stalin på denna helt nya allians när han övertalade Mao att skicka trupper in i Koreakrigets malström, där Kina snart började blöda pengar och män. Fram till sin död 1953 höll Stalin därmed den amerikanska militären låst i Korea för att skaffa sig ”en fördel i den globala maktbalansen”. Med Washington fokuserat på krig i Asien, befäste Stalin sitt grepp om sju "satellitstater" i Östeuropa - men det hade ett pris. Under dessa år skulle nämligen ett nyskapat NATO förvandlas till en genuin militärallians, där 16 länder kom att skicka trupper till Korea.

I februari förra året, i en omkastning av kalla krigets roller, var det Putin som anlände till toppmötet i Peking som en hjälpsökande. Han sökte desperat Kinas president Xi Jinpings diplomatiska stöd för sin ukrainska chansning. De två ledarna försäkrade att deras relation var "överlägsen kallakrigstidens politiska och militära allianser" och de hävdade att deras nya allians "inte hade några gränser ... det fanns inga ´förbjudna´ samarbetsområden”.

Strax efter detta invaderade den ryske presidenten Ukraina samtidigt som han olycksbådande satte sina kärnvapenstyrkor i högsta beredskap, en varning till västvärlden att inte blanda sig i hans krig. Som under det gamla kalla kriget är kärnvapen alldeles för farliga för att direkt använda i en supermaktskonflikt, varför USA och dess NATO-allierade fick välja en surrogatkrigföring i Ukraina. Precis som Sovjetunionen en gång beväpnade Nordvietnam med luftvärnsrobotar och stridsvagnar för att blöda den amerikanska militären, började Washington nu förse Kiev med högteknologiska vapen för att skada den ryska armén.

När ukrainska försvarare beväpnade med enmans bärbara luftvärnsrobotar från USA och Nato förstört 2 500 ryska pansarfordon, tvangs Ryssland överge sitt försök att erövra den ukrainska huvudstaden och dra sig tillbaka. Kriget övergick till ett månadslångt slag för att istället erövra den rysktalande Donbass-regionen nära Rysslands gräns. Detta har i sin tur övergått till en artilleriduell som nu snabbt närmar sig ett slags strategiskt dödläge som inte skådats sedan Koreakriget (en konflikt som fortfarande, 70 år senare, fortsätter vara olöst).

Bakom dessa ytliga likheter mellan de två epokerna finns dock en avgörande om än svårgripbar skillnad: geopolitik. Som jag förklarar i min senaste bok, To Govern the Globe, är denna politik i huvudsak en metod för att styra imperiet. När det brittiska imperiets stod på sin höjdpunkt 1904 publicerade den engelske geografen Halford Mackinder en inflytelserik artikel där han hävdade att Europa, Asien och Afrika i själva verket inte var tre separata kontinenter utan en enhetlig landmassa som han kallade "världsön". ”Öns” strategiska centrum låg i Eurasiens centrala "hjärtland". Mackinder sammanfattade senare sitt tänkande i en minnesvärd maxim: "Den som styr hjärtlandet kontrollerar världsön; Den som styr världsön kontrollerar världen”.

Om man tillämpar Mackinders principer på det gamla kalla kriget kan man faktiskt urskilja en underliggande geopolitik som ger sammanhang åt en annars splittrad konflikt spridd över fyra decennier och fem kontinenter. Under de 500 år som gått sedan europeiska upptäcktsresor först förde kontinenterna i kontinuerlig kontakt, har varje stor världsmakt framför allt krävt en och samma sak: dominans över Eurasien, nu hemmet för 70 % av världens befolkning och produktivitet. Dessa fem århundradens imperialistiska rivalitet kan, tack vare Mackinder, sammanfattas i ett kortfattat geopolitiskt axiom: "Utövandet av global hegemoni kräver kontroll över Eurasien, och striden om denna stora kontinent avgör således imperiers och deras världsordningars öde”.

När kalla kriget slutade 1991 hade Washington översatt detta axiom till en tredelad geopolitisk strategi för att besegra Sovjetunionen. Först omringade man Eurasien med militärbaser och ömsesidiga försvarspakter för att hålla tillbaka Peking och Moskva bakom en "järnridå" som sträckte sig drygt 8 000 kilometer över den stora landmassan. För det andra ingrep USA, med antingen konventionella styrkor eller CIA:s hemliga operationer närhelst kommunisterna hotade att utöka sin makt bortom denna "ridå" - oavsett om det var i Korea, Sydostasien, Mellanöstern eller Afrika söder om Sahara. Slutligen försvarade Washington aggressivt sin egen hemisfär från kommunistiskt inflytande av vilket slag som helst, hur hemodlat det än var - vare sig det var på Kuba, i Centralamerika eller i Chile.

I ett magistralt svep genom ett årtusende av eurasisk historia fann Oxford-forskaren John Darwin att Washington, efter andra världskriget, uppnått sitt "kolossala imperium ... i en aldrig tidigare skådad skala" genom att bli den första makten någonsin att kontrollera de strategiska axialpunkterna "vid Eurasiens båda ändar”. Inledningsvis försvarade Washington Eurasiens västra axel genom Natos försvarspakt med ett dussin allierade i april 1949, vilket gjorde det kalla kriget i början till snarast en regional konflikt om Östeuropa.

I oktober 1949 överraskade dock kommunister världen genom att ta makten i Kina. Moskva bildade sedan en kinesisk-sovjetisk allians som plötsligt hotade att bli den dominerande kraften på den eurasiska landmassan. Som svar för att motverka denna geopolitiska utmaning skapade Washington snabbt fyra bilaterala försvarspakter som satte upp en 8 000 kilometer lång kedja av militärbaser längs Stillahavskusten från Japan och Sydkorea hela vägen till Australien. Genom att fungera som en gräns för försvaret av en kontinent (Nordamerika) och en språngbräda för dominans av en annan (Eurasien) blev Stillahavskusten Washingtons centrala geopolitiska stödjepunkt.

På 1960-talet kollapsade plötsligt den kinesisk-sovjetiska alliansen och förbyttes till en bitter rivalitet - en lycklig händelse för Washington som lämnade Moskva nu förlorade sin enda viktiga allierade i Eurasien. De sovjetiska ledarna skulle, på grund av sin brytning med Peking, ägna flera decennier åt att, utan framgång, försöka bryta sin geopolitiska isolering genom att expandera till Latinamerika, Sydostasien, Mellanöstern, södra Afrika och, ödesdigert, Afghanistan, vilket utlöste en rad av lokala konflikter som ledde till 20 miljoner människors död mellan 1945 och 1990.

En ny geopolitisk balans
Vid slutet av det kalla kriget, när USA verkade överflygla världen som en titan från en grekisk legend, varnade Zbigniew Brzezinski, före detta nationell säkerhetsrådgivare åt president Jimmy Carter och anhängare av Mackinders geopolitiska teorier, att Washington måste undvika tre fallgropar som kunde urholka dess globala makt. USA måste, varnade han, bevara sin strategiska "styrkepunkt i (Eurasiens) västra utkant" genom NATO; det måste förhindra "att Amerika körs bort från sina offshorebaser" längs Stillahavskusten; och det måste blockera uppkomsten av "varje stark, självsäker och självständig enhet" i "mellanrummet" av den stora landmassan.

Hoppar man nu över tre decennier så har Nato-länderna, som svar på Rysslands invasion av Ukraina, i överraskande enighet riktat sanktioner mot Moskva, skickat avancerade vapen till Kiev och till och med dragit in tidigare neutrala Sverige och Finland som möjliga medlemmar. På detta sätt verkar Washington ha skapat en transatlantisk solidaritet som inte setts sedan kalla kriget och bevarat, åtminstone tills vidare, sin strategiska "styrkepunkt på (Eurasiens) västra ytterkant".

Genom sitt förvånansvärt raka uttalande förra månaden att USA skulle "engagera sig militärt för att försvara Taiwan" (en viktig drivkraft för den globala ekonomin genom sin massproduktion av sofistikerade datorchips) och sin varning om att en möjlig kinesisk attack där skulle "vara en motsvarighet till vad som hände i Ukraina”, har president Biden försökt hävda en allt starkare amerikansk militär närvaro i Stilla havet. Kina har dock också rört på sig i denna region, militärt, politiskt och diplomatiskt och potentiellt vunnit över öar som en gång var amerikanska reservat.

Vad Washington än har gjort för att stärka sin "strategiska styrkepunkt" i Europa genom att ena NATO med allierade också i Stilla havet, har USA uppenbarligen misslyckats med att uppfylla Brzezinskis kritiska tredje nödvändighet för att bevara sin globala makt. Faktum är att Kinas framväxt som "en stark, självsäker och självständig enhet" i Eurasiens centrala "mellanrum" potentiellt kan visa sig vara ett dödligt geopolitiskt slag mot Washingtons globala ambitioner, liknande det som den kinesisk-sovjetiska splittringen innebar för Moskva under det gamla kalla kriget.

När dess utländska reserver nådde extraordinära 4 000 miljarder dollar 2014, tillkännagav Peking ett tusentals miljarders Bält- och väginitiativ (BRI) avsett att skapa ett ekonomiskt block som omfattar hela Mackinders trekontinentala världsö. För att övervinna de stora avstånden i Eurasien började Kina snabbt bygga ett stålnät av räls, vägar och gasledningar som, när de integrerades med Rysslands nätverk, skulle nå över hela kontinenten. Inom bara fem år fann en studie från Världsbanken att BRI:s transportprojekt ökat handeln mellan 70 nationer med upp till 9,7 % och lyft 32 miljoner människor ur fattigdom. År 2027 förväntas Peking avsätta 1 300 miljarder dollar till detta projekt, vilket skulle göra det till historiens största investering - mer än 10 gånger större än vad Washington satsade på sin berömda Marshallplan för att återuppbygga ett härjat Europa efter andra världskriget.

För att stärka sitt regionala inflytande och försvaga USA:s grepp om Stillahavskusten har Kina också använt BRI för att uppvakta allierade i Asien-Stillahavsområdet. År 2020 bildade det faktiskt ett regionalt omfattande ekonomiskt partnerskap, världens största handelspakt med 15 länder i Asien och Stillahavsområdet som representerar 30 % av världens handel.

President Xi använder nu ett recept ur Stalins geopolitiska kokbok och har mycket att vinna på Vladimir Putins egensinniga Ukraina-aktion. På kort sikt bromsar Washingtons fokus på Europa varje allvarligt strategiskt "fokus" på Stilla havet, vilket gör att Peking kan ytterligare konsolidera sin växande kommersiella dominans där. Genom att alliera sig med Ryssland och på så sätt tillgodose sina egna livsmedels- och energibehov, samtidigt som man upprätthåller banden till Europa genom formell neutralitet i Ukrainakriget, kan Peking, liksom Moskva efter Vietnamkriget, stiga fram med sitt globala inflytande markant förstärkt och USA:s geopolitiska position avsevärt försvagad.

Den historiska analogins begränsningar
Hur stark de geopolitiska kontinuiteterna mellan de två epokerna än må vara, uppvisar historien också härvor av diskontinuitet, vilket gör det förflutna till i bästa fall en ofullkomlig vägvisare för nuet. Under de 30 åren efter det kalla krigets slut har en obeveklig ekonomisk globalisering införlivat Kina som världens industriella verkstad och Ryssland som en nyckelleverantör av energi, mineraler och spannmål till världsekonomin.

Som ett resultat, trots de senaste sanktionerna, är geopolitisk "inneslutning" av den sort som en gång användes mot det gamla Sovjetunionens svaga kommandoekonomi inte längre genomförbar. Med kriget som redan orsakar vad Världsbanken kallar en "en enorm humanitär kris",  ökar trycket för att på något sätt återintegrera Ryssland i en global ekonomi som plågas svårt av utfrysningen av ett land som rankas som främst i världens när det gäller export av vete och gödningsmedel, som tvåa i gasproduktion och som trea i oljeproduktion.

Genom att blockera Ukrainas Svartahavshamnar och avancera mot dess främsta hamn, Odessa, har Putin stört spannmålsexporten från både Ryssland och Ukraina, som tillsammans står för nästan en tredjedel av världens vete och korn och därför är avgörande för att föda Mellanöstern och en stor del av Afrika. Med massvältens spöke hotande för omkring 270 miljoner människor och, som FN nyligen varnade, en växande politisk instabilitet i dessa oroliga regioner, kommer västvärlden, förr eller senare, att tvingas till något slags samförstånd med Ryssland.

På samma sätt har Europas eskalerande embargo mot Rysslands naturgas- och oljeexport visat sig kraftigt störa de globala energimarknaderna, stimulera inflationen i USA och få bränslepriserna att skjuta i höjden på kontinenten. Redan har Putin framgångsrikt flyttat mycket av sitt lands olje- och gasexport från Europa till Kina och Indien. Inom några månader kommer EU:s embargo sannolikt att slå i taket när Tyskland finner att dess förtida nedstängning av kärnkraften skapat ett oundvikligt beroende av rysk naturgasimport.

När konflikten i Ukraina nu övergått i ett utdraget militärt dödläge, finns det tecken på att båda sidor närmar sig gränsen för krigföringens möjligheter och kan komma tvingas söka en diplomatisk lösning. Även om flödet av tunga vapen från väst fortsätter, kan Ukrainas illa tilltygade armé i bästa fall pressa Ryssland tillbaka till det territorium som Ryssland kontrollerade innan de nuvarande fientligheterna började, överlämna till Moskva kontrollen av Ukrainas sydöstra regioner, stora delar av eller hela Donbass-regionen samt Krim.

I motsats till Pentagons triumfalistiska retorik om att använda kriget för att permanent "försvaga" Rysslands militär har Frankrikes president Emmanuel Macron lagt fram det betydligt nyktrade förslaget att "vi får inte förödmjuka Ryssland så att... vi kan bygga en utväg genom diplomatiska medel”. Även om detta förslag ännu kan verka kontroversiellt kan det faktiskt komma att segra. Om så blir fallet kan det mycket väl komma att slutas ett diplomatiskt avtal där Ukraina byter ut delar av sitt territorium mot att accepteras som neutralt à la Österrike, vilket skulle tillåta landet att gå med i EU, men inte i Nato.

Genom att attackera Ukraina och alienera Europa har Putin drabbats av ett allvarligt men inte nödvändigtvis dödligt geopolitiskt slag. Blockerad från att expandera västerut, accelererar han nu Rysslands ”vändning österut” och integrerar snabbt landets ekonomi med Kinas. Med detta kommer han sannolikt att konsolidera Pekings geopolitiska dominans över Eurasiens enorma landmassa, den globala maktens epicentrum, medan USA, präglat av inhemskt kaos, genomgår en distinkt nedgång av ett helt annat slag än den ryska som avslutade kalla kriget.

Under detta århundrade liksom under det förra har den geopolitiska kampen om Eurasien visat sig vara oundviklig, en kamp som under de kommande åren sannolikt kommer att bidra både till Pekings uppgång och till den pågående urholkningen av Washingtons en gång tiden formidable globala hegemoni.

Copyright 2022 Alfred W. McCoy

Alfred McCoy

Övers. Lennart Palm

Alfred W. McCoy, skriver regelbundet på TomDispatch, har en Harrington-professur i historia vid University of Wisconsin-Madison. Hans senaste bok heter To Govern the Globe: World Orders and Catastrophic Change. På svenska finns bl.a. I skuggan av det amerikanska århundradet - USA-imperiets uppgång och fall (Karneval förlag 2018, Övers. Stefan Lindgren).

 

1 kommentar:

  1. Peter Grafström29 juni 2022 10:14

    enligt defense news 13 juni, har Ryssland förlorat mer än 600 stridsvagnar vilket är mycket mindre än McCoy's uppgifter om 2500 runt Kiev. https://www.defensenews.com/global/europe/2022/06/13/lessons-from-ukraine-could-help-shape-europes-new-tank-if-there-is-one/

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.