Nyhetsbanken: Nobelpriset stör försvararna av Nato:s krig

Det utbombade försvarshögkvarteret i Belgrad står ännu som en påminnelse om Nato:s brott.

Hur kommer det sig att Nobelpriset i litteratur till österrikaren Peter Handke väckt sådana protester?

Den huvudsakliga förklaringen är att anhängarna till Nato:s likvidering av det tidigare Jugoslavien, en federativ stat som existerat sedan 1918, och Nato:s bombkrig mot Serbien 1999* inte tål att deras version ifrågasätts.

Handke stör deras åsiktsmonopol, menar den katalanska journalisten Rafael Poch de Feliu.

Nobelprisen i litteratur – för att inte tala om fredsprisen - har alltid varit kontroversiella och politiserade. För några år sedan delades det litterära priset ut till Patrick Modiano, författare till en unik roman, ofta med ockupationsteman som upprepas om och om igen i allt hans arbete. 2010 delades det ut till Mario Vargas Llosa, en stor författare som konstigt nog blivit allt mer medioker (och till och med plagierat, se artikel av Enrique Serbeto om "La Fête au Bouc”) och samtidigt alltmer reaktionär. 2016 kom Nobelkommittén med skämtet att betrakta Bob Dylan som en stor författare ...

Politiskt har det varit ganska vanligt att belöna författare som kritisk till regeringarna i "fientliga" länder, vilket gör det särskilt anmärkningsvärt att också en icke-dissident-författare från ett sådant land fått priset, Mo Yan 2012. Med tanke på allt detta är dubbelt anmärkningsvärt att Nobelpriset för litteratur i år tilldelades den österrikiska poeten och dramatikern Peter Handke.

Handke är litterärt förvisso ytterst förtjänt av detta pris, men han är också sedan 1990-talet uppförd på pestindex, en omständighet som övertygat alla, inte minst författaren själv, att han aldrig skulle få priset. Orsaken till pestmärkningen är att Handke, med rätta, kritiserat den västerländska medierapporteringen om Serbien, en rapportering som beredde marken för krigen i Bosnien (1992-1995) och i Kosovo (1999). Utan dessa media skulle vi aldrig ha förstått att Javier Solanas bombningar, förklarade av den ökände Jamie Shea, var nödvändiga och humanitära, att Natos aggression i strid med folkrätten i själva verket syftade till att förhindra folkmord.

Det var därför publiceringen i januari 1999 av den viktiga texten Eine winterliche Reise zu den Flüssen Donau, Save, Morawa und Drina oder Gerechtigkeit för Serbien (En vintrig resa till floderna Donau, Sava, Morava och Drina eller Rättvisa för Serbien; ingen svensk översättning tycks planerad. NB). Texten blev årets litterära skandal i den tyskspråkiga världen. Något liknande hände med Régis Debray i Frankrike (1999) med hans "Lettre d’un voyageur au Président de la République” (Brev från en resenär till republikens president). Svarta får som avvek från flocken, missljudstoner i den disciplinerade och storslagna orkestern.

Mera av samma sort men av annan kvalitet. Om de nya vakthundar som attackerade Debray i Frankrike var de vanliga clownerna från den parisiska högern, Alain Finkielkraut, André Glucksmann, Bernard-Henri Lévy och andra, så tillhörde de krigsapologeter i Tyskland som fördömde Handke en förnämare kategori, Jürgen Habermas, ofta beskriven som "den ledande nutida tyske filosofen", och sådana som Hans Magnus Enzensberger och Peter Schneider. Habermas såg Nato:s attack på Serbien som "ett språng på vägen från staternas klassiska folkrätt till en kosmopolitisk rätt för ett globalt civilsamhälle". I brist på institutioner med ansvar för att upprätthålla världsordningen måste Nato agera som ett "verktyg för en högre rätt".

Handkes text är baserad på en resa som författaren med vänner gjorde i november och december 1995 runt om i Serbien. Hans mål var att berätta sanningen om Serbien och konflikten. "När Nato-brottslingarna bombar landet är min plats i Serbien”, sade han i en situation dominerad av ensidiga anklagelser och allvarliga medieförvrängningar.

Handke återvände till Jugoslavien 1999 då bomberna föll under det så kallade Kosovokriget, och publicerade sina anteckningar under titeln "Unter Tränen Fragend" – Frågor under tårar. Trots att han var praktiserande katolik meddelade han att han lämnade den "nuvarande kyrkan" i protest eftersom påven i sitt påsktal inte tagit avstånd från "den massiva Nato-attacken mot ett litet land”. Han besökte sedan Slobodan Milošević i Haag och skrev nya politiskt inkorrekta texter om ämnet.

Handkes förståelse för Milošević jämfördes med Ezra Pounds hyllning till Mussolini och med Louis-Ferdinand Céline, denne store författare som var ett Hitler-fan. Man jämställde lättvindigt dessa djupt skilda attityder, situationer och karaktärer. Som historikern Kurt Gritsch skrev för några år sedan i tidningen Hintergrund, "Knappt några försök gjordes av kritikerna att försöka förstå Handkes motivation, istället ifrågasatte man hans trovärdighet och integritet ".1] Ett försiktigt sätt att uttrycka saken.

Det som hände var en lynchning, särskilt upprörande när offrets bödlar talar tyska, vilket oundvikligen för tankarna till vakthundar och taggtråd. Han kallades "förnekare", "nyttig idiot" och så vidare, och allt detta för att motivera en vansinnighet: Tysklands första deltagande i ett krig sedan Hitler. Så var det inte i Frankrike.

Habermas fick den tyska bokhandelns fredspris 2001. Handke nominerades 2006 till Heinrich Heine-priset, men kommunfullmäktige i Düsseldorf protesterade och påminde om "författarens pro-serbiska inställning" och Nordrhein-Westfalens president, Jürgen Rüttgers, förklarade upprört att denna utmärkelse riskerade gå "till en som relativiserat Förintelsen".

Dessa oärliga anklagelser har fortsatt till denna dag och har återuppväckts i samband med att Handke fått Nobelpriset i litteratur.

"Ingen har förvanskat massakrerna, kriget och lidandet på Balkan på ett så tarvligt sätt som Peter Handke; för offren är Stockholmbeslutet ett förkrossande budskap", skrev Frankfurter Allgemeine Zeitung för några dagar sedan..

"Tyskland krigade mot Milošević av mycket goda humanitära skäl. Vi vägrar hedra diktatorns försvarare idag", säger ambassadören tillika lobbyisten för det tyska militärindustriella komplexet Wolfgang Ischinger i Tagespiegel.

Samma människor som har förgiftat berättelsen om vad som hände i Jugoslavien, händelser där vi idag har en mycket mer fullständig och realistisk bild, fortsätter alltså att manipulera och snedvrida fakta. För en gångs skull har Nobelpriset för litteratur lagt ett hinder i deras väg.

17 oktober 2019

Rafael Poch de Feliu