4 okt. 2019

Barnläkarföreningens missriktade godhet

En debatt har kommit igång om de s k apatiska migrantbarnen. Var de sjuka eller spelade de för att få stanna?

Läkaren Nils Littorin ger här sin syn på frågan. Han finner Barnläkarföreningens "godhet" missriktad.
Efter Magasinet Filters granskning har debatten om de så kallat apatiska flyktingbarnen kommit i ett klarare ljus. Fram träder två före detta ”apatiska barn”, Nermin och Anahit som berättar om hur föräldrarna plågade dem, med tortyrliknande metoder, för att spela apatiska och på så vis fuska sig till ett uppehållstillstånd på humanitära grunder. Såhär beskrivs situationen för den nu vuxne Nermin:

”Alla verkade vara emot honom: hans mamma, hans pappa, läkarna, ja, hela världen. Han bad till Gud varje dag att någon skulle upptäcka vad hans föräldrar gjorde mot honom – att de tvingade honom att sitta i rullstol, att de inte gav honom någon riktig mat, att de hindrade honom från att vara ute och träffa kompisar, att hans pappa slog honom i nacken om han så lyfte på ett ögonlock inför läkarbesöken – men inte ens Gud lyssnade.” (Filter 23 september 2019)

Våren 2005 kom den första statliga utredningen om apatiska migrantbarn. Några saker var förbryllande:

De apatiska barnen kom till 85% från forna sovjetstater och Balkan. Områden som då inte var i krig och där chanserna att få uppehållstillstånd var relativt små.

Minoriteter som romer och uigurer var överrepresenterade.

Uppgifter om att barn drabbades av uppgivenhetssyndrom på andra platser än Sverige saknades.

Någon vedertagen diagnos eller behandling saknades.

Den viktigaste åtgärden var enligt Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn, med Henry Ascher i spetsen, ett permanent uppehållstillstånd (PUT), vilket fick i princip alla barn att tillfriskna. Det var sannolikt första gången i historien som läkare förordade en asylpolitisk lösning på ett förmodat medicinskt problem.

Bilden stämmer inte med andra psykiatriska störningar såsom depression, PTSD, Bipolär sjukdom eller schizofreni. Diagnoserna tenderar inte att vara knutna till vissa länder eller folkgrupper och inte heller uteslutande uppträda inom ett visst geografiskt område utan förekommer över hela världen.

Många läkare och behandlare tvivlade på uppgivenhetssyndromets äkthet och misstänkte att föräldrarna manipulerade barnen. Sven Roman, väletablerad barnpsykiater citeras:

” Föräldrarna sa att barnen varken äter eller dricker. Men om man inte dricker blir man helt uttorkad på tre dagar och det märks även på huden. Och om de inte äter och samtidigt ligger stilla kommer musklerna att förtvina. Men barnen hade inte de här symptomen. Det föräldrarna sa stämde helt enkelt inte.”

Svält och stillaliggande skapar även liggsår och muskelförtvining, något som inte heller kunde ses hos barnen.

Vidare citeras i Filter barnpsykiatrikern Henrik Pelling i Uppsala: »Många av barnen var mycket medvetna om att föräldrarnas möjligheter att få stanna i många fall hängde på att humanitära skäl knutna till barnet togs fram. Barnen diskuterade olika sätt att hjälpa sina föräldrar och smärre utbrott av intoxikationer, eldanläggelse och strypning uppstod bland ungdomarna på förläggningen.«

Ett flertal andra vittnesmål bryter mot den bild som etablerades i Sverige, att barnen var traumatiserade och behövde PUT för att bli friska:

”…sköterska på flyktingmedicinska enheten i Gällivare: »Många unga kommer till oss och säger att de tänker sluta äta och dricka. Då pratar vi om detta och säger att det hjälper vare sig dig eller din familj. Nästan alla säger då att de har hört att ›då får man hjälp att stanna i Sverige‹.”

 Men det fanns ett ställe i Sverige som rutinmässigt botade apatiska barn, även utan att familjerna fick uppehållstillstånd. På HVB-hemmet i Skara separerade man barnen från föräldrarna, med stöd av tvångslagstiftning vid behov, och fick barnen aktiva och friska på några månader.  Denna behandlingsmodell är trots sin framgång bortglömd i debatten. Kanske för att den inte passade in i det snyftiga mediala och asylpolitiska narrativet.

Socialstyrelsen skrev 2005 i en vägledning till vårdgivare: ”»Även om det inte råder enighet om hur vanligt ett manipulerande beteende är, är det viktigt att de som har ansvar för insatser för vård av asylsökande alltid beaktar denna möjlighet.«

Svenska Barnläkarföreningens arbetsgrupp för flyktingbarn reagerade starkt på formuleringen. Den antydde att föräldrarna kunde vara medskyldiga vilket ansågs ”djupt kränkande”. Rekommendationen ströks.

Hur många barn hade kunnat räddas om denna vägledning om försiktighet hade fått stå kvar? Det kommer vi aldrig få veta. Henry Ascher och Barnläkarföreningen har en del att förklara.

Nils Littorin, Läkare

På Nyhetsbanken.se uttrycker skribenterna inte nödvändigtvis redaktionens åsikter.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.