26 juni 2016

Efter Brexit: Går EU att rädda?

Med 51,9 procent för utträde ur EU och 48,9 mot riktade de brittiska väljarna på midsommarafton "en käftsmäll" mot bankerna, EU-byråkratin och politikerna. Så formulerade Rapports Ulrika Bergsten resultatet.
Medan EU-byråkratin var i chock träffade Frankrikes president Hollande EU-kritikern Marine Le Pen igår.

Omröstningsresultatet utlöste en chockvåg genom hela den europeiska EU-eliten vilken som vanligt slumrade i tron på att inget kan rubba deras superstatsprojekt.

Precis som vid den svenska euro-omröstningen överskattade de bärkraften i sina egna slitna argument för EU-diktaturen.

För Storbritannien innebär Brexit att landet kan "återta kontrollen" på en rad områden där EU:s lagstiftning hittills rått. För landets arbetarklass innebär detta fördelar jämfört med att styras av Bryssel.

Men man ska också komma ihåg att Storbritannien är en kolonialmakt. En gång hette det att solen aldrig gick ner över det brittiska imperiet. Elaka tungor sa att det var för att ingen kunde lita på en engelsman om natten.

En kort historierekapitulation :

EEC som senare blev  EG och EU bildades som en sammanslutning av kontinentens kolonialmakter för att rädda inflytandet efter koloniernas politiska frigörelse.

När Storbritannien första gången sökte om inträde i juli 1961 sade Frankrikes president de Gaulle nej. Hans officiella argument var bl.a. att att Storbritannien hade för dåliga affärer och var alltför beroende av sina kolonier. De verkliga argumenten torde ha handlat om att Storbritannien sågs som USA:s trojanska häst i Europabygget. De Gaulle ville ena Europa  som en självständig kraft - från Atlanten till Ural.

Allt tal om att Storbritannien nu går mot en katastrof är skrämselpropaganda. Börsfallet på det viktiga indexet FTSE 100 var 3,15 procent på fredagen och för FTSE 250  7,5 procent.

Det återspeglar nervösa småsparares reaktion. För de stora aktörerna är det ett gyllene tillfälle att köpa. Som bankiren Nathan Rotschild sade efter Waterloo: "The time to buy is when it's blood on the streets" (Köpläge uppstår när det är blod på gatorna).

Brittisk exportindustri jublar över pundets fall. Kurserna för brittisk läkemedelsindustri exempelvis steg på fredagens Londonbörs.

Ingenting talar för att skräckscenarier som att Skottland eller Nordirland skulle lämna Storbritannien på grund av Brexit kan bli sanna. Storbritannien är en 300 år gammal statsbildning, äldre än de flesta EU-länder varav många knakar i fogarna på grund av Bryssels flirt med separatistisk regionalism.

Försöken att nu, efter omröstningen, piska upp en opinion för en ny folkomröstning för återinträde, är dömda att misslyckas. Den namninsamling som gjorts på internet och som resulterat i att 2 miljoner stöder kravet på återinträde är en förfalskning. Finska radions reporter kunde utan problem skriva på namninsamlingen utan att vara brittiska medborgare.

Hur kommer det då att gå för rest-EU? EU förlorar 64,1 miljoner av sina 742,5 miljoner invånare. Inte livsavgörande, men det kan påverka balansen i EU. Den underliggande traditionella fransk.-tyska rivaliteten kan åter komma till ytan. President Holland fick igår lördag motta krav från Marine Le Pen på en fransk folkomröstning. I opinionsmätningar stöds det kravet av en majoritet fransmän.

Samtidigt som Hollande avvisade kraven tycktes hans premiärminister Manuel Walls hålla med Le Pen i mycket av kritiken mot Bryssel. "EU måste sluta lägga sig i våra affärer", sa han exempelvis och dömer helt ut EU:s planerade handelsavtal med USA, TTIP.

Tysklands kansler Angela Merkel verkar däremot vilja tona ner den brittiska folkomröstningen med spekulationer om en skräddarsydd kompromisslösning som skulle göra folkomröstningen betydelselös.

EU:s framtid avgörs av det vägvalet. Om EU:s medlemsländer drar slutsatsen att EU hittills har gått för långt i sina unionssträvanden och återger nationalstaterna deras frihet kan det inträffade rentav bli en historisk möjlighet att avancera, att bygga ett Europa i fritt samarbete mellan självständiga nationalstater, med kraftigt reducerad amerikansk inblandning till följd av att USA mister sin främsta megafon.

Om vi backar bandet till 2003, tidpunkter för USA:s folkrättsvidriga ockupation av Irak så hade detta då blivit ett krig mot ett mer eller mindre enat EU:s vilja. Som bekant var det bara Storbritanniens regering under Tony Blair som ställde upp på detta krig.

Kort sagt ligger troligen EU:s enda chans att överleva i att superstatsprojektet skrotas och nationalstaterna återfår kontrollen över en rad områden. Även EU-dogmer som "arbetskraftens fria rörlighet" måste attackeras. Länderna måste återfå nationell kontroll över invandringspolitiken och utrikespolitiken, som utvecklats i diktatorisk riktning (på papperet krävs samtycke, men i praktiken styr Bryssel).

Den princip som utvecklats med EU:s östutvidgning att EU-medlemskap för nya medlemsstater förutsätter Nato-medlemskap måste upphävas och Nato:s möjligheter att agera på EU:s territorium begränsas. EU får inte heller som hittills låta sig utnyttjas i USA:s geopolitiska syften genom att delta i en militär konfrontationspolitik mot Ryssland. Den illegala sanktionspolitiken måste upphöra - sanktioner är en form av ekonomisk krigföring som är förbehållna FN:s säkerhetsråd att besluta om.

Stefan Lindgren