EU-jurist: Natoanslutning möjlig först 2026

Regeringen  - den förra och den nuvarande - har inte bara rundat folket i Nato-frågan utan också
riksdagens konstitutionsutskott och lagrådet.

Idag skriver Ulf Öberg, domare i Europeiska unionens tribunal i Luxemburg, att Nato-medlemskap förutsätter en föregående grundlagsändring. 

Uttalandet är en minst sagt sensationell vändning. Regeringen - den nuvarande liksom den förra - har valt att blunda för grundlagens krav. De har gått så långt att de rundat både riksdagens konstitutionsutskott som lagrådet, påpekar Öberg.

Vår konstitution bygger på folksuveränitetsprincipen, det vill säga att all offentlig makt i Sverige utgår från folket. Riksdagen och regeringen kan därför inte på egen hand ändra våra grundlagar. Denna makt tillhör ytterst det svenska folket, skriver Öberg.

Det är därför grundlagsändringar ska ske genom två likalydande beslut i riksdagen med ett mellanliggande val eller genom en beslutande folkomröstning. Vi kan därmed i allmänna val rösta på ett av de partier som ställt sig bakom ett vilande grundlagsförslag. Det ska finnas tid för information och debatt inför sådana viktiga beslut, och om någon inte delar riksdags­majoritetens uppfattning i frågan kan de välja att lägga sin röst på någon annan, och därmed ändra riksdagens sammansättning inför den andra om­röstningen.

I samband med Sveriges EU-medlemskap har vi fört in ett flertal spärregler i vår författning som uttryckligen begränsar riksdagens och regeringens möjligheter att ingå internationella överenskommelser som innefattar stiftande, ändring eller ett upphävande av grundlag. Om så är fallet, ska riks­dagens godkännande av överenskommelsen som utgångspunkt beslutas på samma sätt som vid en grundlags­ändring.

Utanför EU-samarbetet kan beslutanderätt som direkt grundar sig på grundlagen och som avser förvaltningsuppgifter eller ingående av internationella överenskommelser i begränsad omfattning överlåtas till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete enligt 10 kap. 7 § regeringsformen (RF). Frågor om stiftande, ändring eller upphävande av grundlag eller frågor om begränsning av grundlagsskyddade fri- och rättigheter får över huvud taget inte överlåtas enligt denna bestämmelse.

Om en sådan överlåtelse av beslutanderätt inte är möjlig till en mellanfolklig organisation för fredligt samarbete, hur kommer det sig att de konstitutionella förutsättningarna för överlåtelse av beslutanderätt inom ramen för Sveriges godkännande av Nordatlantiska fördraget och tillhörande avtal (Natofördragen) förbigåtts av tystnad?

Förklaringen är enkel: såväl regering som riksdag har i samband med Sveriges Natoansökan mer eller mindre vänt ut och in på regeringsformens tionde kapitel med motiveringen att uppgiften att hålla gränsen, försvara riket och möta ett väpnat angrepp mot Sverige inte direkt grundar sig på vår konstitution.

Av detta drar regeringen den felaktiga slutsatsen att det rör sig om förvaltningsuppgifter som det enligt 10 kap. 8 § RF – den så kallade slasktratten för ingående och godkännande av internationella överenskommelser – är möjligt att överlåta till Nato eller till främmande makt med ett enkelt riksdagsbeslut.

Den konstitutionella analysen av regeringens egna makt­befogenheter som direkt grundar sig på regeringsformen lyser emellertid med sig frånvaro.

Enligt regeringens proposition om Sveriges anslutning till Nato är nämligen myndigheten Försvarsmaktens uppgift att möta ett väpnat angrepp mot Sverige och hindra kränkningar av svenskt territorium en utpräglad svensk förvaltningsuppgift. 

Riksdagens utrikesutskott menar att 10 kap. 8 § RF ska tillämpas när det gäller ändringar i lagen om operativt militärt stöd eftersom beslutet avser överlåtelse av myndighetsutövning till en annan stat. Enligt utskottet ska beslutet fattas med minst tre fjärdedels majoritet av de röstande, och mer än hälften av riksdagens ledamöter måste rösta för förslaget i enlighet med 10 kap. 6 § andra stycket RF.

Problemet med denna verklighets­beskrivning är att den saknar stöd i vår konstitution. Även i fredstid har regeringen genom så kallade kommandomål – det vill säga de regeringsärenden som kungen tidigare ansvarade för i egenskap av högste befälhavare över krigsmakten – långtgående maktbefogenheter som direkt grundar sig på grundlagen samt en uttrycklig befälsrätt över Försvarsmakten. Dessa maktbefogenheter, som regleras i lagen om beslut i särskilda regeringsärenden, kommer i framtiden att underställas de internationella förpliktelser och den befälsrätt som följer av Natofördragen.

Det är i kristider våra grundlagar prövas. Vår yttrandefrihet och långt­gående mötes- och demonstrationsfrihet, liksom svenska myndigheters grundlagsfästa självständighet i förhållande till den verkställande makten i enskilda fall, ifrågasätts såväl i Ankara som av gatans parlament i Bagdad.

Såväl Magdalena Anderssons (S) som Ulf Kristerssons (M) regering har gjort långtgående ansträngningar att möta de skiftande krav och anspråk som framtida Natoallierade har ställt på Sverige. Det finns dock en yttre gräns för en eftergiftspolitik som ytterst syftar att säkerställa vår kollektiva säkerhet: nämligen de regler, de principer och de fri- och rättigheter som följer av Sveriges konstitution.

Ytterst handlar nämligen Sveriges anslutning till Nato om skyddet för demokratiska värderingar och om den ömsesidiga solidaritetsförpliktelse för vilka det svenska folket är berett att regering och riksdag ställer svensk trupp under utländskt befäl. Detta är beslut för vilka svenska soldater och sjömän kan komma att behöva betala det yttersta priset.

Det kan därför inte nog understrykas hur viktigt det är att dessa historiska beslut – som jag personligen välkomnar – är klanderfria från ett konstitutionellt perspektiv. Detta är en förutsättning för att de ska åtnjuta en otvetydig och uttrycklig politisk förankring hos det svenska folket.

Med mindre än att folksuveränitetsprincipen och våra demokratiska fri- och rättigheter reduceras till tomma ord under yttre hot och omvärldens påtryckningar, är det därför ett anständighetskrav att riksdagens konstitutionsutskott yttrar sig i frågan, efter det att Lagrådet hörts om hur Nato-fördragen och dess förpliktelser förhåller sig till våra grundlagar. I en rättsstat är detta inte, som regeringen påstår, endast lagtekniska frågor där Lagrådets hörande saknar betydelse.

Enligt min bedömning förutsätter nämligen överlåtelsen av befälsrätt och beslutanderätt till Nato eller till främmande makt en föregående grundlagsändring. Under alla omständigheter bör riksdagens godkänna Sveriges anslutning till Nato enligt förfarandet för grundlagsändringar med två likalydande riksdagsbeslut med ett mellanliggande val.

* * *

Så långt Ulf Öberg. Jag som i otaliga inlägg och i boken "Dö för Nato?" gång på gång har påpekat att Nato-medlemskapet är oförenligt med nuvarande grundlag får alltså rätt av en hög jurist.

Det innebär att katten släppts ur säcken och blir väldigt svår att få in igen. Att tysta och nonchalera enskilda medborgare går bra, men nu kommer kritiken från ett håll som knappast går att behandla på samma sätt.

I avvaktan på att Turkiet godkänner Sveriges medlemskap, vilket ser ut att ta mycket längre tid än regeringen tycks tro, måste "grundlagsproblematiken" komma upp till debatt och en demokratisk process inledas.

Om grundlagen ska följas kan medlemskap bli aktuellt först 2026, om inte folket säger nej - antingen genom att rösta på nej-partier eller i en folkomröstning i anslutning till valet.

Stefan Lindgren