19 feb. 2019

EU:s svek mot freden

16 februari framträdde Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov på den årliga säkerhetskonferensen i München med ett kort anförande.
Till stora delar blev hans anförande en kritik av EU:s politik som vidgat gamla klyftor och skapat nya.

Idag är naturligtvis situationen på den europeiska kontinenten och i hela euro-atlantiska området extremt spänd. Det dyker upp nya sprickor och gamla vidgas. Det tycks mig under dessa förhållanden ganska lämpligt att återuppta tanken på ett ’gemensamt europeiskt hem’, hur märkligt det än kan låta i nuvarande situation.

Behovet att utan undantag förena alla europeiska länder potential är något som många stora politiker i vår tid har insett. Jag kan nämna de Gaulle, som lade fram begreppet ’Storeuropa - från Atlanten till Ural’’, en fredlig kontinent utan att skiljelinjer och blockkonfrontation, vilket enligt hans mening gjorde Europa ’artificiellt och fruktlöst’. Kansler H. Kohl och president F. Mitterrand talade om vikten av det bredaste partnerskap med Ryssland i fråga om stabilitet och säkerhet.

Efter slutet av det kalla kriget hade dessa ädla intentioner all chans att kunna genomföras. Men tyvärr förblev det en välvillig intention. Valet gjordes till förmån för ’Nato-centricitet’ och ’herre-slav’-logiken. Den olagliga bombningen av Jugoslavien, dess upplösning och det ensidiga erkännandet av Kosovos självständighet, förändrade för första gången efter andra världskriget statsgränserna på kontinenten; stödet till den väpnade kuppen i Kiev, den obevekliga expansionen av Nato och utplaceringen av det amerikanska missilförsvaret i Europa, Europeiska unionens beslut att vägra genomföra den redan beslutade visumfriheten, diskriminering av ryska delegater till PACE, är alltsammans länkar i en kedja.

Jag skulle också vilja tillägga att det mellan Ryssland och EU fanns officiellt godkända färdplaner för att bilda fyra gemensamma områden - från ekonomi och rättvisa till vetenskap och utbildning. De är nästan glömda nu, ingen minns dem ens och än mindre arbetar på dessa områden som, jag betonar, var överenskomna på högsta nivå. Detsamma kan sägas om skyldigheten att inte stärka sin säkerhet på andras bekostnad, vilket godkändes i dokument på högsta nivå av OSSE och ’Ryssland och Nato-rådet’. Detta är nu inte bara glömt, besluten har grovt kränkts.

Och vad är resultatet? Något enat Europa har inte byggts. Den betydande potentialen för interaktion mellan Ryssland och EU, dess komparativa fördel har inte utnyttjats. De problem som är brådskande för oss alla - från den sista utrotningen av terrorism till att säkerställa hållbar ekonomisk tillväxt - får inte tillräckliga svar.

Samtidigt som européerna lät sig dras in i en meningslös konfrontation med Ryssland, med förluster av många miljarder dollar av sanktionspolitikens verkningar, fortsätter världen att förändras snabbt. I praktiken har EU inte längre ett monopol på en regionövergripande integrationsagenda. Maktbalansen omfördelas över den stora eurasiska kontinenten, främst på grund av nya centra i Asien-Stillahavsområdet. Eurasiska ekonomiska unionen (EAEU) har blivit en integrerad del av det geopolitiska landskapet. Detta framgår av både de konkreta resultat som uppnåtts inom ramen för detta och önskan av dussintals stater och organisationer att ingå förmånliga avtal med EAEU. Kina bidrar till utvecklingen av Eurasien, vilket främjar konceptet ”One Belt, One Way”. Det finns även relevanta integrationsprojekt av öppen karaktär på Shanghaiorganisationens (SCO) plattform.

Jag är övertygad om att främjandet av olika integrationsprojekt inte bör åtföljas av konfrontation och rivalitet. Vi ser vilka goda möjligheter som öppnas för att öka potentialer, genomföra olika multilaterala initiativ och gemensamt söka nya tillväxtpunkter. Arbetet med att skapa ett gemensamt europeiskt ekonomiskt utrymme pågår redan genom samverkan mellan EAEU och ”One Belt, One Way”, som börjar harmoniskt komplettera varandra. Kontakterna stärks mellan EAEU och ASEAN, mellan dem och SCO. Alla dessa processer utvecklas enligt logiken det initiativ från Rysslands president Vladimir Putin, som han formulerade för flera år sedan till stöd för bildandet av det större eurasiska partnerskapet - en bred integreringskontur grundad på folkrättens värderingar, öppenhet och öppenhet.

Således börjar inte arbetet i ord, utan i handling, att säkerställa odelbarhet av den ekonomiska utvecklingen på vår gemensamma, stora kontinent som också är det rikaste. Jag tror att europeiska partners kommer att gynnas om de ansluter till detta arbete. Att bygga ett gemensamt utrymme från Lissabon till Vladivostok kommer i handling kommer att öka konkurrenskraften för alla dess deltagare, särskilt i ljuset av ökad själviskhet på världsmarknaderna och försöker att påtvinga alla sina egna spelregler och kringgå FN:s och Världshandelsorganisationens normer.

En fråga som länge varit ”övermogen” är den tekniska frågan och att öppna en hållbar dialog mellan Europeiska kommissionen och Eurasiska ekonomiska kommissionen. Vi är redo för detta.
Att stärka ekonomisk sammankoppling i Eurasien kan vara en bra grund för en kontinental arkitektur av lika och odelbar säkerhet. Låt mig påminna er att vi alla har ännu inte uppfyllt det åtagande som gjordes vid OSSE:s toppmöte i Astana 2010 - att bygga en fri, demokratisk, gemensam och odelbar säkerhetsgemenskap i OSSE-området.

Ryssland är, trots många spekulationer, intresserat av ett starkt, oberoende och öppet EU. I november talade Rysslands president Vladimir Putin om det när han betonade att EU:s önskan om självständighet, självförsörjning och suveränitet i försvar och säkerhet är naturlig och generellt positivt när det gäller att stärka världens multipolaritet. I vilken mån Europeiska unionen lyckas förverkliga detta är en annan fråga.

Verkligheten på tjugohundratalet dikterar behovet av att överge återkommande kolonialtänkande, från filosofin om ”järnridåer” och ”sanitära kordonger”. Det paneuropeiska hemmet behöver en större översyn. Uppgifterna är verkligen stora. Effektivt kan de lösas endast tillsammans, på universell basis. Nyligen har det föreslagits att det är mer effektivt att arbeta inte i ett universellt format, utan genom en så kallad ”ny multilateralism”, som innebär att intresseklubbar skapas, men det skulle vara ett stort steg tillbaka från det vi skapade FN för. Det skulle vara ett försök att ersätta världsorganisationen med klubbar av utvalda. Detta har vi redan passerat. Det finns inget bra i sådana förslag.

mid.ru 16/2

Prenumerera på Ryska posten - 250 kr för 47 nummer.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.