Hur Storbritannien stal 45 biljoner dollar från Indien

Lord Louis Mountbatten, den sista vicekungen i Indien och hans fru, lady Edwina Mountbatten, färdas i statens vagn mot sitt residens i New Delhi den 22 mars 1947.

"Hur Storbritannien stal 45 biljoner dollar från Indien - och ljög om det" är rubriken på en artikel av dr. Jason Hickel, forskare vid University of London och ledamot av Royal Society of Arts på nyhetsbyrån Al Jazeeras webbsida.

Han stickwer där hål på en historia som ofta berättas i Storbritannien att koloniseringen av Indien - hur hemsk den än kan ha varit - inte hade några stora ekonomiska fördelar för Storbritannien själv.

Kolonialismens sentida apologeter menar att administrationen av Indien främst var en kostnad för Storbritannien. Så det faktum att imperiet upprätthölls  så länge var en gest av brittisk välvilja, menar man.

Det är en narrativ som drivs av bl.a. den konservativa historikern Niall Ferguson och den förre konservative premiärministern David Cameron hävdade att det brittiska styret på det hela taget var var en form av u-hjälp  till Indien.

Ny forskning av den kände ekonomen Utsa Patnaik - som  just publicerats  av Columbia University Press - utgör ett förkrossande slag mot den berättelsen. På grundval av nästan två århundradens detaljerade data om skatt och handel har Patnaik beräknat att Storbritannien sammanlagt dränerade Indien på nästan 45 biljoner (eller 45 000 miljarder) dollar från Indien under perioden 1765-1938.

Det är en svindlande summa. Det 17 gånger mer  än Storbritanniens totala årliga bruttonationalprodukt idag.

Hur gick det till?

Främst skedde det genom handel. Före koloniseringen av Indien köpte Storbritannien varor som textilier och ris från indiska producenter och betalade för dem på normalt sätt.

Men när väl Storbritannien 1765 tagit kontroll över subkontinenten visa sitt East India Company  upprätta det sitt monopol på indisk handel.

East India Company började driva in skatter i Indien och använde sedan en del av dessa intäkter (ungefär en tredjedel) till att finansiera inköp av indiska varor för brittisk användning. Med andra ord, i stället för att betala för indiska varor ur sin egen ficka, köpte de brittiska handlarna dem gratis, "köpte" från bönder och vävare med pengar som just hade tagits från dem.

En del av de stulna varorna konsumerades i Storbritannien, och resten exporterades på annat håll. Återexporten gjorde det möjligt för Storbritannien att finansiera ett flöde av import från Europa, inklusive strategiska material som järn, tjära och virke, som var avgörande för Storbritanniens industrialisering. Faktum är att den industriella revolutionen i stor utsträckning finansierades med stöldgods från Indien.

Utöver detta kunde britterna sälja de stulna varorna till ett helt annat pris än de "köpt" dem för.

Sedan direkt brittiskt styre införts 1847 fick indiska tillverkare exportera sina varor direkt till andra länder. Men Storbritannien såg till att betalningarna för dessa varor ändå hamnade i London.

I princip skulle alla som ville köpa varor från Indien göra det med hjälp av "Council Bills", en pappersvaluta som endast utfärdats av den brittiska kronan. Och det enda sättet att få sådan valuta  var att köpa den från London med guld eller silver. Så handlare skulle betala London i guld för att få "Council Bills" och sedan använda räkningarna för att betala indiska producenter. Men indierna själva fick betalt i rupier som kolonialmakten drivit in i skatt.

London blev sittande med allt guld och silver som borde ha gått direkt till indierna i utbyte mot deras export.

Detta korrupta system innebar att även om Indien hade ett imponerande handelsöverskott med resten av världen - ett överskott som varade i tre decennier i början av 1900-talet - uppstod det ett underskott i Indiens nationalräkenskaper eftersom britterna lade beslag på de verkliga intäkterna.

Storbritannien använde vinsterna från detta bedrägliga system till att bl.a. finansiera invasionen av Kina på 1840-talet, undertryckandet av den indiska upproret 1857 liksom utvidgningen av kapitalismen till Kanada och Australien.

Patnaik identifierar fyra tydliga ekonomiska perioder i det koloniala Indien från 1765 till 1938, beräknar så hur mycket britterna utvann under var och en och slår på en blygsam ränta (ca 5 procent, vilket är lägre än marknadsräntan) för att få fram ett nuvärde av de stulna tillgångarna.

Hon landar på  44,6 biljoner dollar och det är en låg skattning som exempelvis inte inkluderar  de skulder som Storbritannien påförde Indien under kolonialtiden.

Att den koloniala utsugningen var reell framgår också av att indiernas realinkomster under 200 år stos stilla. Den genomsnittliga livslängden för indierna sjönk med en femtedel från 1870 till 1920 och tiotals miljoner dog av av politiskt betingad hungersnöd.

red