Så uppstod Ukrainakriget

Sedan Kievs självständighet 1991 har USA & Co. saboterat alla försök till överenskommelse mellan de två före detta sovjetstaterna, i syfte att riva bort den före detta sovjetrepubliken från Kremls inflytande, säger Harvardekonomen Jeffrey Sachs.

Kriget i Ukraina är kulmen på ett trettioårigt sammanbrott av den europeiska säkerhetsordningen.

Det var långt ifrån oundvikligt eller förutbestämt, utan uppstod ur en systematisk nedmontering av de principer som låg till grund för efterkrigsavtalet: neutraliteten hos staterna mellan militärblocken, USA:s och Tysklands åtagande att inte utvidga Nato österut, i den forna sovjetiska sfären, och Organisationen för säkerhet och samarbete i Europas (OSSE) doktrin om att säkerheten måste vara odelbar, det vill säga att ingen stat får stärka sin säkerhet på bekostnad av en annan.

I motsats till de dominerande västerländska berättelserna som beskriver Ryssland som den ensidiga angriparen, är det ett faktum att de på varandra följande amerikanska regeringarna, med stöd från Europeiska unionen i avgörande ögonblick, har avvikit från Ukrainas konstitutionellt fastställda neutralitet och dragit in landet i en geopolitisk konflikt.

Vid flera tillfällen, från 1990, 1994, 2008, 2014, 2015, 2021 och 2022 fram till idag, har det funnits tydliga diplomatiska vägar (exit ramps) som kunde ha garanterat Ukrainas suveränitet, skyddat den europeiska säkerheten och förhindrat kriget. Varje gång har de avvisats av västvärlden.

När Ukraina blev självständigt 1991 var neutralitet en pelare i det politiska avtalet. I 1990 års deklaration om statlig suveränitet fastställdes att landet avsåg att vara en ”permanent neutral stat” som inte skulle ansluta sig till några militära block. Detta princip blev lag: artikel 18 i 1996 års konstitution förbinder staten till neutralitet och alliansfrihet. Den ukrainska opinionen stärkte denna ståndpunkt. Från 1990-talet till början av 2014 har majoriteten alltid motsatt sig ett medlemskap i Nato.

Från 1989 till 1991 försäkrade västliga ledare upprepade gånger sovjetiska tjänstemän att Nato inte skulle expandera österut om Moskva accepterade den tyska återföreningen, vilket är väl dokumenterat i hemligstämplade arkiv. Den 9 februari 1990 sa den amerikanske utrikesministern Baker till Gorbatjov: ”Natos jurisdiktion kommer inte att flyttas en tum österut”. Den tyske utrikesministern Genscher förklarade i januari 1990: ”Det kommer inte att ske någon utvidgning av Natos territorium österut”.

I slutakten från Helsingfors (1975) och Pariskonventionen (1990) fastställdes att säkerheten i Europa skulle vara kollektiv, inte en nollsummespel. OSSE:s europeiska säkerhetsstadga från 1999 bekräftade: ”Ingen stat ska öka sin säkerhet på bekostnad av andra staters säkerhet”. Utvidgningen, särskilt i Ukraina, stred mot denna princip.

1994 återlämnade Ukraina kontrollen över det sovjetiska kärnvapenarsenalet till Ryssland i enlighet med Budapestmemorandumet, i ett säkerhetsklimat som präglades av tre villkor: 1) Ukraina skulle förbli neutralt 2) Nato skulle inte expandera mot Ukraina 3) den europeiska säkerheten skulle baseras på OSSE:s principer, inte på blockpolitik.

Tragedin är att USA:s strategi under 1990-talet anpassades till den logik som Zbigniew Brzezinski formulerade i The Grand Chessboard (1997): ”Utan Ukraina upphör Ryssland att vara ett eurasiskt imperium”. ”Om Moskva återtar kontrollen över Ukraina återfår Ryssland medlen för att bli en mäktig imperialistisk stat”. Denna tanke har sedan dess format USA:s strategiska perspektiv. Målet var därför att införliva Ukraina i Nato.

2004 stödde USA och EU den orangea revolutionen genom att ge ekonomiskt stöd till civilsamhällesgrupper via National Endowment for Democracy, USAID och olika stiftelser. Sedan, 2008, vid Natos toppmöte i Bukarest, och trots starkt motstånd från Tyskland och Frankrike, tvingade USA Nato att förklara: ”Ukraina och Georgien kommer att bli medlemmar”. 

Tysklands förbundskansler Angela Merkel medgav sedan: "Ur ukrainsk synvinkel skulle detta ha varit en krigsförklaring mot Putin". Men den allmänna opinionen var fortfarande i stor majoritet emot anslutningen: presidentkandidaten Viktor Janukovitj vann valet 2009/10 på en plattform av neutralitet och hans administration godkände en lag som kodifierade Ukraina som en stat som inte tillhörde blocket.

Men de Nato-vänliga krafterna i Ukraina och väst såg en möjlighet när Janukovitj 2013 sköt upp undertecknandet av ett associeringsavtal med EU, vilket utlöste massprotester som underblåstes av USA. Den amerikanska apparaten för regimskifte trädde i aktion. Den 21 februari 2014 förmedlade EU ett avtal med Janukovitj, baserat på konstitutionella reformer, en nationell enhetsregering och förtida val. Istället ockuperade beväpnade grupper inom loppet av några timmar regeringsbyggnader och Janukovitj flydde, men avgick naturligtvis inte. Parlamentet avsatte honom utan konstitutionella förfaranden och USA gav sitt stöd till det faktiska regimen: EU förblev tyst och lät den amerikanska deep state (den dolda staten) ta kommandot.

Den nya regeringen antog nationalistiska politiska åtgärder och förklarade en militär operation mot protesterna i de etniskt ryska östra regionerna. Detta militariserade en politisk tvist och gjorde en kompromiss omöjlig. Den nya politiska klassen började tala om att utvisa Ryssland från dess marinbas på Krim. Till slut tog Ryssland kontroll över Krim, med hänvisning till nationella säkerhetsintressen relaterade till Svartahavsflottan.

För att stoppa striderna i öst bidrog Ryssland till att förmedla Minsk II-avtalet. Avtalet, som godkändes enhälligt av FN:s säkerhetsråd i resolution 2202, innebar ett eldupphör, autonomi ("särskild status") för Donetsk och Luhansk, konstitutionella reformer för att skydda den ryska etniska minoriteten och tillbakadragande av tunga vapen. Ukraina vägrade att genomföra avtalet, särskilt autonomin för Donbass. Merkel medgav senare att avtalet syftade till att "ge Ukraina tid" att stärka sin militära styrka.

Mellan 2015 och 2021 blev Ukraina i praktiken en Nato-allierad tack vare gemensamma övningar, nya kommandostrukturer i enlighet med alliansens standarder, utbildningsuppdrag mellan USA och Storbritannien, integrering av underrättelsetjänster och, framför allt, miljarder dollar i vapenöverföringar. År 2021 hade Ukraina den största armén i Europa utanför Ryssland.

I december 2021 lade Ryssland fram två utkast till fördrag, ett för USA och ett för Europeiska unionen, där man uppmanade västvärlden att avstå från Ukrainas anslutning till Nato, dra tillbaka Natos vapen från de ryska gränserna, återgå till 1997 års nivåer för utplacering av vapen och återupprätta OSSE:s principer om odelbar säkerhet.

USA vägrade att förhandla med Ryssland om utvidgningen och hävdade att Nato:s "öppna dörr-politik" inte angick dem. Det misslyckade försöket ledde till att Ryssland inledde den militära specialoperationen. 

År 2023 sammanfattade Natos generalsekreterare Stoltenberg situationen så här: ”Bakgrunden var att Putin hösten 2021 hade utfärdat, och faktiskt skickat, ett utkast till ett avtal som han ville att Nato skulle underteckna, med ett löfte om att det inte skulle ske någon ytterligare utvidgning. Det var en förutsättning för att inte invadera Ukraina. Självklart undertecknade vi inte det. Så han gick i krig för att hindra Nato från att närma sig hans gränser. Han uppnådde raka motsatsen.”

Kort sagt är kriget i Ukraina inte resultatet av gammal hat eller en plötslig aggressionshandling, utan det förutsebara resultatet av en rad beslut av USA och EU som har upplöst Ukrainas neutralitet, avvisat diplomati med Ryssland och underordnat Ukrainas säkerhet en misslyckad västlig geopolitisk strategi. En varaktig lösning på kriget kräver en återgång till de principer som styrde perioden efter kalla kriget: Ukrainas neutralitet, Europas odelbara säkerhet och en verklig diplomati mellan Europeiska unionen och Ryssland.

 

Översättning Palmino Pieretti