Natos antiryska proxykrig alltmer hänsynslöst

Ted Galen Carpenter är en specialist på Nato och amerikansk säkerhetspolitik som skrivit 13 böcker i ämnet. I den här artikeln varnar han för tilltagande hänsynslöshet i krigföringen mot Ryssland.

Risken för ryska "förebyggande anfall" mot västliga mål växer för varje dag.

Strategin som USA och dess europeiska allierade har valt – att använda Ukraina som en militär ställföreträdare, proxy, i ett krig för att försvaga Ryssland – har alltid inneburit en betydande risk.

Vid något tillfälle kanske ryska ledare inte längre nöjer sig med att enbart attackera den marionett som Nato-medlemmarna använder för att plåga deras land. I stället kan den ryske presidenten Vladimir Putin och hans kollegor besluta sig för att attackera en eller flera av dem som drar i trådarna. Riskerna för en sådan eskalering ökar.

Premiärminister Dmitrij Medvedev, Putins närmaste föregångare på presidentposten, gav den 17 juli en varning om att hans land kan komma att genomföra ”förebyggande anfall” om västmakterna fortsätter att öka sitt stöd till Ukrainas militära insatser.

Medvedevs uttalande kom precis efter att president Donald Trump genomfört en stor omläggning av USA:s Ukraina-politik. Istället för att fasa ut det militära stödet till Kiev meddelade administrationen att den skulle återuppta sina vapenleveranser, inklusive Patriot-luftvärnsrobotar som andra Nato-medlemmar skulle köpa från USA.

En sådan hållning påminde om president Joe Bidens entusiastiska stöd för Ukrainas krigsinsatser och stod i skarp kontrast till Trumps retorik under hela presidentvalskampanjen 2024 och de första veckorna av hans andra mandatperiod då han verkade fast besluten att avsluta Washingtons inblandning i Ryssland-Ukraina-konflikten.

Tyvärr är den nya försäljningen av Patriot-system bara det senaste i en lång serie provokationer som USA och Nato har utfört mot Ryssland sedan fullt krig mellan Moskva och Kiev bröt ut i februari 2022. Både Medvedev och Putin har tidigare hävdat att Nato redan är i krig med deras land med tanke på omfattningen av det militära stöd som alliansmedlemmar gett Kiev – särskilt leveranser av långdistansrobotar. Medvedev nämnde specifikt möjligheten av ryska vedergällningsanfall mot Nato-baser.

Deras anklagelser har fog för sig. Inte nog med att Nato-medlemmarna kollektivt har skickat en tsunami av vapen till sin militära proxy,  flera av dem har också bistått Ukrainas krigsinsatser på andra avgörande sätt. Det finns trovärdiga bevis för att både brittiska och US-amerikanska underrättelsetjänster (och möjligen även andra NATO-länders) har gett avgörande underrättelseinformation till ukrainska styrkor som attackerat ryska militärtransportflygplan och andra mål. En liknande form av stöd tycks också ha getts till ukrainska styrkor som attackerat  ryska örlogsfartyg i Svarta havet.

Att ge ett sådant stöd till en part i ett pågående krig kan utan tvekan tolkas som en krigshandling mot motståndarsidan. Ändå tar flera alliansmedlemmar denna risk. En tysk general försvarade sitt lands beslut att skicka långdistansrobotar till Ukraina. Men som  en kritiker påpekade utelämnade generalen bekvämt nog att ”dessa vapen kommer att hanteras av tysk personal som sitter i Wiesbaden. Med andra ord gör Tyskland en av sina egna städer till ett legitimt mål för rysk vedergällning.”

Även om bevisen för en krigshandling är mindre tydliga i andra fall finns starka indikationer på att en eller flera Nato-medlemmar var inblandade i förstörelsen av Rysslands Nord Stream-pipeline. De versioner som USA:s och Europas propagandamedier spred saknade fullständigt trovärdighet. Den ursprungliga täckhistorien – att Ryssland (av oklara och osannolika skäl) skulle ha förstört sin egen  pipeline som kostat miljardtals dollar – klarade inte ens det klassiska ”skratttestet”. Till och med amerikanska och andra Nato-tjänstemän backade snabbt från den förklaringen. I stället gavs en ännu mer befängd version: Det var en grupp ukrainska aktivister (utan minsta koppling till president Volodymyr Zelenskyjs regering) som genomfört sabotageaktionen med en civil segelbåt bemannad av dykare som inte tillhörde landets militär.

Efter att dessa försök till trovärdiga täckhistorier misslyckats har Nato-tjänstemän och deras lojala medier blivit märkligt tysta. Den transatlantiska utrikespolitiska ”blobben” hoppas förståeligt nog att pipelinesagan ska försvinna av sig själv, eftersom Moskva har all anledning att betrakta attacken mot sin pipeline som en flagrant krigshandling.

Nyligen har oklarheter också omgett Ukrainas djärva drag att skicka svärmar av drönare för att attackera Rysslands strategiska bombflygflotta stationerad på fyra flygbaser djupt inne i Ryssland. Kiev skröt förståeligt nog med en sådan militär och propagandaseger. Men Washingtons eventuella roll i denna episod är fortfarande föremål för spekulationer. Medier som är vänligt inställda till Ukraina hävdade att USA visste om operationen och inte uttryckt några invändningar. Vita huset hävdade initialt att Ukraina inte givit någon förvarning, men den amerikanska berättelsen har blivit mindre tydlig med tiden.

Det är en viktig detalj. Det verkar osannolikt att ukrainska styrkor utan underrättelseinformation av samma slag som de fått i tidigare attacker mot ryska trupptransporter och örlogsfartyg skulle kunna genomföra en så komplex operation så djupt inne i ryskt territorium. Den troliga slutsatsen är att Kiev sannolikt fått hjälp av antingen US-amerikanska underrättelseagenter eller agenter från något annat Nato-land. I båda fallen handlar det om ytterligare en krigshandling mot Ryska federationen. Man kan lätt föreställa sig reaktionen från USA om Ryssland (eller någon annan motståndare) genomfört en attack mot den amerikanska strategiska bombarflottan och förstört en betydande del av den.

Även i den osannolika händelsen att Ukraina agerat helt på egen hand skulle det innebära att Natos proxy har blivit oberäknelig och nu agerar på egen hand. I mitten av juli ökade president Trump spänningarna med Kreml ytterligare. Med typisk Trumpiansk verbal inkontinens frågade han Zelenskyj (med anledning av den lyckade attacken på bombarbaserna) om Ukraina kunde slå till mot ett mål som Moskva djupt inne i Ryssland. Det verkade vara en ganska tydlig vink att USA inte skulle ha något emot ett sådant drag. Trump sa visserligen många timmar senare att han inte uppmanade Ukraina att attackera Moskva, men den giftiga idén var nu planterad. Den 20 juli genomförde Ukraina ännu en drönarattack mot Moskva.

USA och dess Nato-allierade uppträder ansvarslöst och riskerar att förvandla det redan farliga proxykriget i Ukraina mot Ryssland till en direkt väpnad konflikt mellan alliansen och Ryssland. Även under de värsta dagarna av kalla kriget hade sovjetiska och amerikanska ledare tillräckligt med förnuft att implicit hålla respektive eget territorium utanför spelet. Den nuvarande skaran ”ledare” på västsidan visar inte samma visdom eller grundläggande försiktighet. De spelar den internationella versionen av ryskt roulett.

Ted Galen Carpenter

Dr. Ted Galen Carpenter är gästredaktör för 19FortyFive och senior fellow vid Randolph Bourne Institute samt Libertarian Institute. Han har också innehaft olika ledande politiska befattningar under en 37-årig karriär vid Cato Institute. Dr. Carpenter är författare till 13 böcker och över 1 300 artiklar om försvar, utrikespolitik och medborgerliga friheter. Hans senaste bok är Unreliable Watchdog: The News Media and U.S. Foreign Policy (2022).

Källa: Antiwar.com  22 juli 2025.

Översättning: Lennart Palm