Skrämmande tystnad när Sverige är på väg att få kärnvapen, skriver Johan Croneman i DN idag säger bl.a. (läs hela artikeln på DN.se):
I
den politiska debatten krattas nu marken för kärnvapen på svensk mark.
Men den kanske största existentiella politiska utmaningen under de
senaste hundra åren omges av en märklig medietystnad.
I
slutet av november förra året sade vår kanske mest hökaktige
överbefälhavare någonsin, Michael Claesson, att vi kunde förvänta oss
ett ryskt Nato-angrepp i princip när som helst i de baltiska staterna
eller i någon annan del av Europa (Politico, 19/11 2025).
Han ansåg att det var sannolikt att Ryssland i närtid hade för avsikt att testa artikel 5 i Nato-stadgarna.
Den
13 januari upprepade han sin artikel 5-varning i en intervju i Svenska
Dagbladet, och preciserade sig. Det kunde röra sig om en attack mot öde
svenska skärgårdsöar: ”Man skulle mycket väl kunna tänka sig ett
scenario där Ryssland sätter sig på en eller flera av de här öarna bara
för att se vad som händer.”
Minst sagt remarkabla
gissningar (vad annars?). Det blev några smårubriker i andra tidningar,
men ingen debatt att tala om. Det var inte precis så att Agenda och SVT
möblerade om i tablån.
Samma
märkliga medietystnad när Michael Claesson den 7 februari, i Ekots
lördagsintervju, menade att Europa behöver egen kärnvapenavskräckning,
nu när man inte längre kan lita på sina amerikanska allierade.
Kärnvapen? I Sverige?
Nästan
ingen höjde på ögonbrynen. Jo, Svenska Freds, givetvis, men annars en
skrämmande intellektuell tystnad. Det fanns så mycket annat att
diskutera. En svensk intellektuell hade ju till exempel gått igenom isen
på en skridskotur! Oj då.
Michael Claesson är dock inte den förste att börja kratta i kärnvapenfrågan.
Statsminister
Ulf Kristersson har flera gånger öppnat för en diskussion. [...]
Politiker
och militär sår och planterar tankar och möjligheter lite varstans,
mönstret är skönjbart: Vi ska vänja oss, vi ska gilla läget.
Kärnvapenläget.
Natomedlemskapet
kuppades igenom på några månader, decenniers neutralitetspolitik
skrotades på en grisblink. Det folkliga stödet var visserligen starkt,
tveklöst, men en genomgripande diskussion före beslut, och helst ett val
däremellan, hade definitivt varit politiskt och demokratiskt rimligt,
men nej då.
Tog Agenda,
SVT:s Rapport eller Aktuellt, TV4:s nyheter, eller nåt annat
aktualitetsprogram tag i kärnvapenutspelen under den gångna helgen? Nä.
Överrapporteringen från
USA, Trump och Epstein har fått dominera all bevakning de senaste
månaderna. Helgens Agenda prioriterade tonårsutvisningarna – självklart
diskuterade man också brott och straff.
Men kärnvapenfrågan – den kanske största existentiella politiska utmaningen under de senaste hundra åren? Icke.
Man
skulle kunna tänka sig att ledande svenska mediehus reagerade
instinktivt och hårt och drabbande när våra politiker och militärer
plötsligt börjar tala om Sverige som en europeisk kärnvapenaktör, kanske
ett kärnvapenland.
Efter ett annat
kuppartat beslut, det så kallade DCA-avtalet, som gav USA tillgång till
17 baser och övningsområden i Sverige, blev det också tvärtyst. Inte
ens när USA, våra kära nära vänner i väst, funderar på att svika Europa,
Nato – och Sverige – har frågan om denna generositet med amerikanska
baser diskuterats. Än mindre omprövats.
Enligt
avtalet har förresten Sverige inga rättigheter att kontrollera dessa
baser. Vad eller vilken slags utrustning eller vapen amerikanarna
placerar här ska vi bara ge fan i."
"Tidningarna tiger. Tv tiger. En svensk tiger", slutar Johan Croneman.
DN 18 februari 2026