Iran har vunnit det asymmetriska kriget

Teheran har förberett sig för denna konflikt i årtionden. Israel och USA må ha överhanden när det gäller vapen, men Islamiska republiken skapar en ekonomisk kris och splittrar USA:s allians i Gulfregionen, skriver Pino Arlacchi i Il Fatto Quotidiano.

Trumps tolv uttalanden om den redan uppnådda segern i Iran betraktas av många som ett rent uttryck för hybris och bristande verklighetsuppfattning.

Ur ett konventionellt krigsperspektiv är det däremot utan tvekan sant att USA och Israel håller på att vinna konflikten i Mellanöstern. Det är sant att Islamiska republikens konventionella väpnade styrkor har försvagats, dess militära infrastruktur förstörts och dess luftrum erövrats. Men detta är felaktiga parametrar för att bedöma konfliktens förlopp.

Det verkliga kriget som utkämpas i Iran, det som i slutändan spelar roll, är av asymmetrisk karaktär. Och det är i detta krig som Iran håller på att vinna. Teheran har inte ens försökt försvara sig på det konventionella krigsfältet. I nästan 40 år, sedan kriget mot Irak tog slut, har man avstått från att modernisera sin krigsapparat till förmån för en asymmetrisk uppställning. Det vill säga den som varje dag vinner mer och mer över den fientliga koalitionens bomber, fartyg och flygplan.

Frågan man bör ställa sig är alltså inte hur mycket ytterligare skada Islamiska republiken kan tåla innan den kapitulerar, utan hur länge den amerikanska illusionen om att vinna där dess väpnade styrkor alltid har förlorat kommer att bestå. Teheran har, som vi nämnde, förberett sig för detta krig i nästan 40 år.

Man tillämpar en strategi som har lyckats visa på sårbarheten i det israeliska luftförsvaret, sätta de amerikanska militärbaserna i Persiska viken ur spel, driva in en stor kil mellan USA och dess allierade i Gulfstaterna, och förvandla en lokal konflikt till ett påtryckningsmedel som kan destabilisera den globala ekonomin.

Det iranska regimen har ett tydligt strategiskt övertag. Och detta beror på en förberedelse inför en konflikt med västvärlden som har sitt ursprung i erfarenheterna från kriget 1980–88. En konflikt som utkämpades av ett Iran som just hade genomgått Khomeinis revolution, isolerat, mot en Saddam Hussein som var beväpnad och stödd av USA, Europa och den arabiska världen, inklusive länderna i Persiska viken. Landet hade stängts ute från leveranser av konventionella vapen. USA hade infört ett fullständigt embargo 1979. Ställt inför en militärt överlägsen fiende var Iran tvunget att improvisera.

De utvecklade taktiker som byggde på användningen av minor och hemmagjorda sprängämnen, samt på insatser av starkt motiverade irreguljära stridande. Denna improvisation utvecklades med tiden till en sammanhängande doktrin. Pasdaran blev kärnan i en strategi för asymmetrisk avskräckning och attack.

Under de följande decennierna fördjupade Iran sitt engagemang i Irak, Jemen och Libanon, där man bidrog till att forma Hizbollah till en genuin militär styrka. Efter USA:s invasion 2003 utvecklade de Teheranstödda shiitiska miliserna i Irak effektiva taktiker för att bekämpa världens mäktigaste invasionsarmé. Lärdomar som syns i dagens agerande.

Samma decentraliserade logistiknätverk som byggdes upp för att flytta soldater och material mellan Iran, Irak och Syrien används nu för att upprätthålla försörjningskedjorna under bombningarna. Samma förmåga att ta emot slag, sprida sig och återuppbyggas är det som har gjort det möjligt för Pasdaran att fortsätta fungera trots mordet på högt uppsatta befälhavare.

Iran har länge förberett sig på att även utkämpa ett ekonomiskt krig. I årtionden har landet tvingats leva med ett sanktionssystem som USA har byggt upp och som har stängt ute landet från den globala handeln och finansvärlden.

Denna utestängning har banat väg för den oväntade och förödande strategiska reaktion som vi har sett under de senaste veckorna. Iran är ett land som utestängts från det globala kapitalistiska systemet och som har ett intresse av att skada dess struktur. Iran riktar därför in sig på sina grannländers energiinfrastruktur, stänger selektivt Hormuz, ödelägger hamnar, banker, turistorter och industrier i Gulfregionen. Landet bedriver framgångsrikt en kampanj mot de ekonomiska grundvalarna för en amerikanskledd regional ordning, som upprättades mot den islamiska republiken.

Den mest avgörande delen av denna kampanj rör Hormuzsundet, den flaskhals genom vilken ungefär en femtedel av världens olja och en tredjedel av gödningsmedlen transporteras. Iran behöver inte stänga denna vattenväg helt. Det räcker med ett trovärdigt hot om skada för att höja kostnaderna och riskerna för sjöfarten, vilket får priserna på olja och gas att skjuta i höjden och skapar den storm av inflation och recession som skrämmer resten av världen, med undantag för Kina.

Sedan mitten av 1970-talet prissätter producenterna i Gulfstaterna större delen av sin oljeexport i dollar i utbyte mot militärt skydd från USA. Det är petrodollarsystemet, som Iran kan hålla som gisslan just därför att landet är utestängt från det.

I samband med petrodollarn finns det ett annat mål för den iranska strategin som måste beaktas i högsta grad, inte minst eftersom det är ett faktum, oberoende av det slutliga utfallet av det pågående kriget: den spricka som har uppstått mellan USA och dess partnerländer i Gulfregionen. De militärbaser som inrättades i anti-iransk syfte efter kriget 1990–91 omvandlades gradvis till permanenta närvaron.

Teheran misslyckades inte med att tolka dessa allianser för vad de var. Man insåg att sårbarheten i systemet med petrodollar och militärbaser låg i USA:s förmåga att uppfylla sina säkerhetslöften. Förtroendet för dessa började vackla 2019, när Washington inte försvarade Saudiarabien mot de iranska attackerna mot landets största raffinaderianläggning. Och det tog slut under de senaste veckorna, när Gulfstaterna såg sin infrastruktur brinna upp eftersom de amerikanska luftförsvarssystemen huvudsakligen var placerade för att skydda Israel.

Abu Dhabi, Doha, Kuwait City, Manama och Riyadh ifrågasätter nu sin allians med USA, vilket visar hur träffsäker den iranska strategin har varit. USA och Israel vinner visserligen taktiska segrar under tiden. Men dessa påverkar inte Irans strategiska överlägsenhet. Delvis därför att regimen under de senaste decennierna har decentraliserat sitt kommandosystem. Den har fördelat den politiska makten på regionala knutpunkter som kan agera självständigt, och har även fostrat flera potentiella efterträdare på alla nivåer inom Pasdaran och det statliga etablissemanget.

Kampanjen för att oskadliggöra ledarskapet har dessutom skapat ett problem som Washington inte hade förutsett: de iranska befälhavare som ersatt de eliminerade är i många avseenden farligare än sina föregångare. De är yngre och har stridit mot USA i Irak och mot Israel i Libanon och Syrien. De är övertygade, med rätta, om att de har bidragit till att besegra världens mäktigaste militära styrkor. De delar inte de äldre ledarnas försiktighet, som minns de katastrofala mänskliga kostnaderna för kriget mot Irak. Det förutsebara resultatet är att Iran kommer att bli mer aggressivt.

Halshuggningen av Irans ledning har påskyndat den eskalering som den skulle ha förhindrat. Sammanfattningsvis syftar den iranska strategiska planen inte till att besegra USA eller Israel i konventionell mening. Den syftar till att visa dem att kostnaden för en konfrontation med Iran är militärt, ekonomiskt och politiskt ohållbar.

För Teheran räcker det att överleva den konventionella attacken tillräckligt länge – och orsaka tillräckligt med skada – för att den amerikanska viljan att fortsätta konflikten ska försvinna. Trump har redan ändrat kursen för Titanic för att undvika isberget Hormuz, och Pentagon talar inte längre om att ta kontroll över kärnanläggningarna.

Om denna plan fortsätter att fungera kan kriget sluta med att Islamiska republiken är ganska medfaren men intakt i sina grundvalar, medan sprickan i alliansen mellan USA och Gulfstaterna och slutet för petrodollarn kommer att bli ytterligare spikar i kistan för den amerikanska hegemonin. USA och Israel, med sin överväldigande eldkraft, kan visserligen vinna striderna. Men det är Iran som kan vinna kriget.


Översättning: Palmino Pieretti