 |
| Diagrammet bygger på Världsbankens statistik för 2024, som mäter länders BNP efter köpkraft. |
Framgång i stormaktskonkurrens kräver en rigorös och osentimental bedömning, skriver de. Den amerikanska uppskattningen av Kina svängt från en extrem till en annan.
I årtionden ansågs det säkert att Kina skulle gå om USA. Men de senast åren har pendeln svängt åt andra hållet. Kretsarna kring Trump tycks tro att Kina ska kunna "sättas på plats" med bl.a. chockhöjda tullar.
Denna åsiktsriktmning pekar på att Kina plågas av olycksbådande demografi, en tidigare otänkbar ungdomarbetslöshet och fördjupad stagnation medan USA stärkt sina allianser, skryter med genombrott inom artificiell intelligens och annan teknik, och åtnjutit (fram till Trumps handelskrig) en blomstrande ekonomi med rekordlåg arbetslöshet och rekordhöga aktiekurser.
En ny konsensus slog igenom: att ett åldrande, avtagande och allt mindre smidigt Kina skulle inte gå om ett framåtskridande USA. Washington gick från pessimism till övermod.
Dagens triumfalism riskerar att farligt underskatta både den latenta och faktiska makten hos den enda konkurrenten på ett sekel vars BNP har överstigit 70 procent av USA:s, menar författarna. Och mätt efter en rad andra parametrar är Kina idag starkare än USA.
Ekonomiskt har landet dubbelt så stor tillverkningskapacitet. Teknologiskt dominerar landet allt från elfordon till fjärde generationens kärnreaktorer och producerar nu fler patent och toppciterade vetenskapliga publikationer årligen. Militärt har landet världens största flotta, förstärkt av en skeppsbyggnadskapacitet som är 200 gånger så stor som USA:s; har betydligt större missillager; och världens mest avancerade hypersoniska kapacitet – allt resultat av den snabbaste militära moderniseringen i historien. Även om Kinas tillväxt avtar och dess system vacklar, kommer det att förbli en formidabel strategisk konkurrent.
Eftersom USA:s enda möjlighet att på sikt bevara en jämvikt med Kina är att ingå koalition med andra, vore det särskilt oklokt av Washington att gå ensam in i en komplex global konkurrens. Genom att dra sig tillbaka till en inflytelsesfär på västra halvklotet skulle USA avstå resten av världen till ett globalt engagerat Kina, skriver Campbell/Doshi.
De fortsätter med något som låter som en våt dröm för ett sjunkande och alltmer splittrat imperium:
"För att kunna mäta sig med Kinas skalfördelar måste Washington omvandla sin alliansarkitektur till en gemensam plattform för integrerad och samlad kapacitetsuppbyggnad på de militära, ekonomiska och teknologiska områdena. I praktiken kan det innebära att Japan och Korea hjälper till att bygga amerikanska fartyg och Taiwan bygger amerikanska halvledarfabriker medan USA delar sin bästa militära teknik med allierade, och alla går samman för att samla sina marknader bakom en gemensam tull- eller regleringsmur som rests mot Kina. Denna typ av sammanhängande och interoperabla block, med USA i centrum, skulle generera aggregerade fördelar som Kina inte kan matcha ensamt.
Under senare år har Foreign Affairs innehållit en mängd essäer som argumenterar för att USA har en tydlig och bestående fördel gentemot Kina. Michael Beckley menar att 'den kinesiska ekonomin krymper i förhållande till USA:s' och att 'nuvarande trender stärker en unipolär värld'. Stephen Brooks och Ben Vagle hävdar att "USA fortfarande har en betydande och varaktig fördel" som skulle ge landet betydande ekonomisk hävstångseffekt i en konflikt. Jude Blanchette och Ryan Ilass drar slutsatsen att "USA fortfarande har en viktig fördel gentemot Kina när det gäller ekonomisk dynamik, globalt inflytande och teknisk innovation".
På en punkt är Campbell/Doshis argumentation solklar: Kina har redan gått om USA i de flesta viktiga avseenden. Amerikaner bör inte "söka någon tröst i att deras totala BNP till marknadsmässiga växelkurser överstiger Kinas”.
"Under de två decennierna efter att Kina gick med i Världshandelsorganisationen femdubblades dess andel av den globala tillverkningen till 30 procent medan USA:s andel halverades till ungefär 15 procent. FN har uppskattat att obalansen kommer att växa till 45 procent respektive 11 procent år 2030.
Kina leder inom många traditionella industrier – de producerar 20 gånger så mycket cement, 13 gånger så mycket stål, tre gånger så många bilar och dubbelt så mycket el som USA – och i allt högre grad även inom avancerade sektorer.
Även om Kina fortfarande bara är på väg att komma ikapp inom områden som bioteknik och luftfart , vilka traditionellt sett varit USA:s styrkor, producerade de – delvis tack vare ambitiösa industripolitiska insatser som Made in China 2025 – nästan hälften av världens kemikalier, hälften av världens fartyg, mer än två tredjedelar av elfordonen, mer än tre fjärdedelar av elbatterierna, 80 procent av konsumentdrönare och 90 procent av solpaneler och kritiska raffinerade sällsynta jordartsmetaller.
Kina svarar för hälften av alla installationer av industrirobotar världen över (sju gånger så många som USA), och landet ligger ett decennium före alla andra när det gäller att kommersialisera fjärde generationens kärnteknik, med planer på att bygga över 100 reaktorer på 20 år. Den sista stormakten som så grundligt dominerade den globala produktionen var USA, från 1870-talet till 1940-talet.
Denna industriella och innovativa styrka kan aktiveras för militära ändamål. Kinas flotta, som redan är världens största, kommer att utöka sina fartyg med hela 65 fartyg på bara fem år, och nå en total storlek som är 50 procent större än den amerikanska flottans – ungefär 435 fartyg till 300. Kina har snabbt ökat sina fartygs eldkraft, från en tiondel av USA:s vertikala uppskjutningssystemceller för ett decennium sedan till att sannolikt överstiga USA:s kapacitet år 2027.
De fortsätter med något som låter som en våt dröm för ett sjunkande och alltmer splittrat imperium:
"För att kunna mäta sig med Kinas skalfördelar måste Washington omvandla sin alliansarkitektur till en gemensam plattform för integrerad och samlad kapacitetsuppbyggnad på de militära, ekonomiska och teknologiska områdena. I praktiken kan det innebära att Japan och Korea hjälper till att bygga amerikanska fartyg och Taiwan bygger amerikanska halvledarfabriker medan USA delar sin bästa militära teknik med allierade, och alla går samman för att samla sina marknader bakom en gemensam tull- eller regleringsmur som rests mot Kina. Denna typ av sammanhängande och interoperabla block, med USA i centrum, skulle generera aggregerade fördelar som Kina inte kan matcha ensamt.
Under senare år har Foreign Affairs innehållit en mängd essäer som argumenterar för att USA har en tydlig och bestående fördel gentemot Kina. Michael Beckley menar att 'den kinesiska ekonomin krymper i förhållande till USA:s' och att 'nuvarande trender stärker en unipolär värld'. Stephen Brooks och Ben Vagle hävdar att "USA fortfarande har en betydande och varaktig fördel" som skulle ge landet betydande ekonomisk hävstångseffekt i en konflikt. Jude Blanchette och Ryan Ilass drar slutsatsen att "USA fortfarande har en viktig fördel gentemot Kina när det gäller ekonomisk dynamik, globalt inflytande och teknisk innovation".
På en punkt är Campbell/Doshis argumentation solklar: Kina har redan gått om USA i de flesta viktiga avseenden. Amerikaner bör inte "söka någon tröst i att deras totala BNP till marknadsmässiga växelkurser överstiger Kinas”.
"Om man beaktar köpkraft och inhemska priser med hjälp av Världsbankens metod, även om den är ofullkomlig, visar istället att Kinas ekonomi överträffade den amerikanska ekonomin redan för ungefär ett decennium sedan och är 25 procent större idag: ungefär 30 biljoner dollar jämfört med USA:s 24 biljoner dollar."
Som om inte detta skulle vara nog fortsätter författarna sin bevisning:"Under de två decennierna efter att Kina gick med i Världshandelsorganisationen femdubblades dess andel av den globala tillverkningen till 30 procent medan USA:s andel halverades till ungefär 15 procent. FN har uppskattat att obalansen kommer att växa till 45 procent respektive 11 procent år 2030.
Kina leder inom många traditionella industrier – de producerar 20 gånger så mycket cement, 13 gånger så mycket stål, tre gånger så många bilar och dubbelt så mycket el som USA – och i allt högre grad även inom avancerade sektorer.
Även om Kina fortfarande bara är på väg att komma ikapp inom områden som bioteknik och luftfart , vilka traditionellt sett varit USA:s styrkor, producerade de – delvis tack vare ambitiösa industripolitiska insatser som Made in China 2025 – nästan hälften av världens kemikalier, hälften av världens fartyg, mer än två tredjedelar av elfordonen, mer än tre fjärdedelar av elbatterierna, 80 procent av konsumentdrönare och 90 procent av solpaneler och kritiska raffinerade sällsynta jordartsmetaller.
Kina svarar för hälften av alla installationer av industrirobotar världen över (sju gånger så många som USA), och landet ligger ett decennium före alla andra när det gäller att kommersialisera fjärde generationens kärnteknik, med planer på att bygga över 100 reaktorer på 20 år. Den sista stormakten som så grundligt dominerade den globala produktionen var USA, från 1870-talet till 1940-talet.
Denna industriella och innovativa styrka kan aktiveras för militära ändamål. Kinas flotta, som redan är världens största, kommer att utöka sina fartyg med hela 65 fartyg på bara fem år, och nå en total storlek som är 50 procent större än den amerikanska flottans – ungefär 435 fartyg till 300. Kina har snabbt ökat sina fartygs eldkraft, från en tiondel av USA:s vertikala uppskjutningssystemceller för ett decennium sedan till att sannolikt överstiga USA:s kapacitet år 2027.
Även om Kina ligger efter USA inom flyg, har landet brutit en långvarig teknisk barriär genom att bygga jetmotorer på hemmaplan och minskar nu snabbt produktionsgapet, med förmågan att bygga mer än 100 fjärde generationens stridsflygplan årligen. Inom de flesta missilteknologier är Kina förmodligen världsledande: landet har den första ballistiska antiskeppsmissilen, en imponerande räckvidd för luft-luft-missiler och det största lagret av konventionella kryssnings- och ballistiska missiler. "
Kinas utmaningar är betydande, men hanterbara, menar författarna. Visionen av ett Kina tyngt av åldringsexplosion stämmer inte:
"Andelen av befolkningen under 15 år har faktiskt har ökat med över 30 miljoner mellan folkräkningarna 2010 och 2020, och den har också ökat som andel av den totala befolkningen. Kinas försörjningskvot (av vuxna arbetare till barn och pensionärer) kommer att ligga kvar under Japans nuvarande förhållande fram till 2050. Och massiva investeringar i utbildning, industriell robotik och förkroppsligad artificiell intelligens kommer att hjälpa Kina att hantera arbetskraftsbrister.
Även om dess svagheter visar sig vara allvarligare än beräknat, kommer Kina att förbli betydligt mäktigare än någon tidigare amerikansk konkurrent på de mått som är mest relevanta för konkurrensen. Washington må ha överskattat tidigare rivaler, inklusive Tyskland, Japan och Sovjetunionen. Men Kina är först med att överträffa USA kvantitataivt såväl som på flera strategiskt relevanta områden. Oavsett om Peking står stilla eller inte, kommer Kina att förbli mer formidabel än någon tidigare utmanare.
Så åter vänder författarna till den "våta drömmen":
"Under kalla kriget utklassade USA och dess allierade Sovjetunionen. Idag skulle en något utökad konfiguration med lätthet utklassa Kina. Tillsammans har Australien, Kanada, Indien, Japan, Korea, Mexiko, Nya Zeeland, USA och Europeiska unionen en kombinerad ekonomi på 60 biljoner dollar mot Kinas 18 biljoner dollar, ett belopp som är mer än tre gånger så stort som Kinas vid marknadsväxelkurser och fortfarande mer än dubbelt så stort justerat för köpkraft.
Det skulle stå för ungefär hälften av all global tillverkning (mot Kinas ungefär en tredjedel) och för betydligt fler aktiva patent och toppciterade tidskriftsartiklar än Kina gör. Det skulle stå för 1,5 biljoner dollar i årliga försvarsutgifter, ungefär dubbelt så mycket som Kinas. Och det skulle ersätta Kina som den främsta handelspartnern för nästan alla stater. (Kina är idag den främsta handelspartnern för 120 stater.)
Några inledande steg som Biden-administrationen tog, som att låta japanerna reparera amerikanska jagare, ger en blygsam glimt av vad som är möjligt. Mer ambitiösa insatser kan innebära joint ventures med japanska och sydkoreanska varvsföretag (som är två till tre gånger mer produktiva än amerikanska företag); partnerskap mellan Europas missiltillverkare och amerikanska företag; eller rekrytering av japanska eller taiwanesiska företag för att bygga äldre mikroelektronik i USA. Alltför ofta skapar föråldrade regulatoriska och politiska begränsningar, som måste hanteras gemensamt av kongressen och den verkställande makten, hinder för att dra nytta av allierad kapacitet.
Allierade kan också överföra kapacitet till varandra, både inom regioner och mellan olika regioner. En del av detta har börjat ske långsamt, men mycket mer är möjligt. Sydkoreanska vapen kan hjälpa Europa att återupprusta och omindustrialisera sig. Fransk kärnteknik kan stödja Indiens ubåtsprogram. Norska och svenska missiler kan hjälpa Indonesien och Thailand att försvara sina vatten. Att slå samman kapaciteten kräver tänkande över allianser, där USA underlättar kollektiva åtgärder.
Det skulle stå för ungefär hälften av all global tillverkning (mot Kinas ungefär en tredjedel) och för betydligt fler aktiva patent och toppciterade tidskriftsartiklar än Kina gör. Det skulle stå för 1,5 biljoner dollar i årliga försvarsutgifter, ungefär dubbelt så mycket som Kinas. Och det skulle ersätta Kina som den främsta handelspartnern för nästan alla stater. (Kina är idag den främsta handelspartnern för 120 stater.)
Några inledande steg som Biden-administrationen tog, som att låta japanerna reparera amerikanska jagare, ger en blygsam glimt av vad som är möjligt. Mer ambitiösa insatser kan innebära joint ventures med japanska och sydkoreanska varvsföretag (som är två till tre gånger mer produktiva än amerikanska företag); partnerskap mellan Europas missiltillverkare och amerikanska företag; eller rekrytering av japanska eller taiwanesiska företag för att bygga äldre mikroelektronik i USA. Alltför ofta skapar föråldrade regulatoriska och politiska begränsningar, som måste hanteras gemensamt av kongressen och den verkställande makten, hinder för att dra nytta av allierad kapacitet.
Allierade kan också överföra kapacitet till varandra, både inom regioner och mellan olika regioner. En del av detta har börjat ske långsamt, men mycket mer är möjligt. Sydkoreanska vapen kan hjälpa Europa att återupprusta och omindustrialisera sig. Fransk kärnteknik kan stödja Indiens ubåtsprogram. Norska och svenska missiler kan hjälpa Indonesien och Thailand att försvara sina vatten. Att slå samman kapaciteten kräver tänkande över allianser, där USA underlättar kollektiva åtgärder.
Globalt sett skulle USA kunna sträva efter en ny version av den amerikanske presidenten Richard Nixons 'Guamdoktrin', som decentraliserade ansvaret till partners efter Vietnamkriget. Det skulle ge regionala stater – vad den tidigare australiensiske premiärministern John Howard kallade 'biträdande sheriffer' – möjlighet att ta ledningen i säkerhetsutmaningar i sitt närområde: Australien på Stillahavsöarna, Indien i Sydasien, Vietnam i kontinentala Sydostasien, Nigeria i Afrika."
Vad författarna förordar är i praktiken en fortsatt amerikansk expansionism och stärkt kontroll av sitt system av satellitstater. De glömmer att piskan i USA-imperiets maktsystem inte längre är lika effektiv. Inte minst Ryssland har visat att det går att överleva en maximal utfrysning av supermakten och att nya gemenskaper som BRICS och SCO erbjuder alternativ för stater som inte böjer sig.Vad gäller moroten, dvs. belöningen för att lyda hegemonen, ter den sig alltmer illusorisk. Även länder som slaviskt följt USA, som Tyskland och Frankrike, har kuschats och förnedrats.
Stefan Lindgren
Källa: Foreign Affairs maj-juni
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.