27 nov. 2018

Porosjenkos farliga manöver


Ukrainska örlogsfartyg manövrerar framför Kertjsundet och vägrar följa den ryska gränsbevakningens order.

Både Johan Gummesson i SvD och Michael Winearski i Dagens Nyheter talar idag om att Ryssland skulle ha brutit mot folkrätten i Kertjsundet.


Vad som hände var att tre ukrainska fartyg närmade sig sundet oanmälda. Det finns en inarbetad ordning som innebär att fartyg som vill passera anmäler sig och vid behov underkastar sig inspektion.


Enligt den ryska sidan kom de ukrainska fartygen oanmälda, trots att de tidigare under året många gånger underkastat sig ordningen och föranmält passage.

Enligt den ukrainska sidan hade förhandsanmälan gjorts. Men även om så vore fallet hade de ukrainska fartygen varit skyldiga att vänta på rysk lots och följa den ryska gränsbevakningens anvisningar. Vilket man inte gjorde utan istället började företa vad ryssarna kallat ”farliga manövrer” framför sundet. Av allt att döma pågick detta under hela söndagen tills ryssarna sköt skarpt, sårade tre ukrainare och beslagtog fartygen. (Felaktiga uppgifter om att de tre fartygen "rammades" förekommer.)

Om Kertjsundet bör man veta följande. Det förbinder Svarta havet och Azovska sjön som uteslutande upptas av Ukrainas och Rysslands territorialvatten och däremellan vatten som enligt avtal ska delas upp med en gränslinje i framtida förhandlingar.

Sundet är 45 km långt och bara 3-5 km brett vid den smalaste punkten. Stora fartyg går genom Kertj-Jenikalskij-kanalen som är en ränna i det naturliga sundet. De betalar för kuststatens tjänster i staden Kertjs hamn som tidigare hade intäkter på ca 80 miljoner dollar om året av detta. Men efter återföreningen av Krim med Ryssland har EU förbjudit sina medlemsstaters handelsflottor att betala någon avgift i Kertj.
Punkterna 1-4 markerar Kertj-
Jenikalskijkanalen, som är en ränna
anlagd redan på 1800-talet. Övriga linjer
anger alternativa farleder för lokal trafik.

Efter Sovjetunionens upplösning 1991 delades Azovska sjön, som tidigare varit Sovjets ”inre vatten”, mellan Ryssland och Ukraina. 2003 slöts ett avtal mellan parterna om att Azovska sjön även fortsättningsvis skulle vara Rysslands och Ukrainas ”inre vatten”. En konflikt rörande gränsdragningen uppstod dock. Ukraina gjorde anspråk på ön Tuzla i sundet, men tvingades backa.

16 september 2016 väckte Ukraina talan vid Internationella domstolen i Haag (ICJ) rörande situationen i Kertj. Innehållet i talan är hemligt men bl.a. hävdar Ukraina att den i år öppnade Kertjbron som förbinder Krim med ryska fastlandet är olaglig.
  
2015 meddelade Ryssland att det införde ett auktoriseringskrav för fartyg som passerar genom Kertjsundet. 2017 meddelade transportministeriet att alla fartyg kunde nekas tillträde till Kertjsundet i samband med brobygget. Trafiken var helt avstängd 27-30 augusti 2017, liksom 11-13 oktober samma år.

Färdigställandet av Kertjbron innebär i sig fysiska restriktioner. (max. 31 meter bredd, 33 meter höjd och 8 meter djup), som Ukraina hävdar har skadat landet ekonomiskt.

Genom ett samarbetsavtal 2003 förklarades Azovska sjön vara Rysslands och Ukrainas ”inre vatten”, som skulle delas upp med en statsgräns i särskilt avtal. Utländska handelsfartyg tillåts bara om de ska till eller från ukrainska eller ryska hamnar. Enligt paragraf 2:3 skulle utländska örlogsfartyg bara ha tillträde om de var inbjudna eller hade ärende till någon av parternas hamnar och om ”inbjudan eller tillståndet överenskommits med den andra parten”. Det vill säga Azovska sjön stängdes för Nato.


Avtalet stadgar rätt till passage men med en rad förbehåll som inte finns i folkrättens ”oskyldig passage” eller ”transitpassage”.

Troligen kommer Ukraina inte att få framgång med sin talan inför den medlingstribunal som instiftats under FN:s havsrättskonvention, helt enkelt av det skälet att konventionen inte täcker fallet Kertj, som gäller tillträdet till inre vatten. Återstår att falla tillbaka på internationell sedvanerätt och där är utgången mycket mer osäker. Faktiskt har Kiev försämrat sin position genom att säga upp 1997 års vänskapsavtal med Ryska federationen som stadgade ”fri transit” för Ukraina på ryskt territorium och vice versa.

I en kommentar till det inträffade förklarade ryska UD på söndagen.

”Azovska sjöns vatten är Rysslands och Ukrainas inre vatten, där endast ryska och ukrainska fartyg har frihet att navigera. Kertjsundet är inte och har aldrig varit en internationell vattenväg enligt andan i FN:s havsrätts­konvention (1982). Därför är eventuella påståenden om transiträtt eller oskyldig passage för utländska fartyg inte tillämpliga på sträckan.” (http://www.mid.ru/en/foreign_policy/news/-/asset_ publisher/cKNonkJE02Bw/content/id/3414549)

Man betonar alltså betydelsen av att Azovska sjön är inre vatten, medan Ukraina i sin talan vid FN:s medlingstribunalen troligen argumenterar för sin rätt till ”oskyldig passage”, vilket förutsätter att Azovska sjön är att betrakta som internationellt vatten.

Häri ligger nog konfliktens kärna, att Ukraina vill frånträda ingångna avtal för att vinna erkännande av Azovska sjön som internationellt vatten och därmed öppnas för Nato.

Söndagens incident kan – oavsett Ukrainas rätt till fri passage - inte beskrivas karakteriseras som ett ryskt folkrättsbrott. Varje stat som utsätts för ett intrång på sitt territorium har rätt att avvisa detta, om så är med vapenmakt (paragraf 51 i FN-stadgan om självförsvarsrätten). Vad gäller den ryska kontrollen i Kertjsundet måste den prövas mot internationell sedvanerätt, men där finns knappast några entydiga svar att hämta. I april till oktober passerade 772 ukrainska fartyg Kertjsundet (52 % av trafiken) vilket knappast tyder på någon rysk ambition att stänga Kertjsundet för Ukraina.

Det som inträffade i söndags måste kanske analyseras mer i ljuset av den ukrainska situationen. Vad fick Kiev, som hittills underkastat sig Rysslands inskränkningar i Kertjsundet, att plötsligt nonchalera dessa?

En förklaring är att man vill testa Rysslands beslutsamhet för att samla material till det pågående målet i medlingstribunalen. Genom att provocera fram ett totalstopp skulle Ukraina kunna göra troligt att Ryssland inte längre erkänner Ukrainas rätt till passage.

Men en mindre långsökt förklaring gäller den politiska situationen i Ukraina där president Prorosjenkos väljarstöd sjunkit till storleksordningen 5 procent. Genom att förklara ”krigstillstånd” (han begärde två månader, men fick bara en) förändras förutsättningarna för presidentvalet 31 mars. Enligt Ukrainas författning innebär ”krigstillståndet” att partier och fria media kan förbjudas, egendom kan rekvireras etc. Medan författningen förbjuder att hålla parlamentsval under ”krigstillstånd” medger den att presidentval får hållas under förhållanden där alla motkandidater effektivt kan tystas.


Från bl.a. Storbritannien, Baltikum och Polen kom stödet för den ukrainska ståndpunkten kom blixtsnabbt, medan USA:s president Trump ännu inte uttalat sig i frågan. På G20-mötet i Buenos Aires som börjar på fredag avgörs det om västvärlden går in för en ny omgång sanktioner mot Ryssland eller om man - mer sannolikt - försöker hålla huvudet kallt inför Porosjenkos desperata manövrer. Om nästa president i Ukraina heter Julija Timosjenko behöver förlusten av Porosjenko inte betyda så mycket.

Enligt Winearski är de ryska ”folkrättsbrotten” bara exempel på ett vidare fenomen. Han menar att Kina nonchalerar folkrätten när den avvisat ett utslag från Internationella domstolen i Haag (ICJ) om gränsdragning i Sydkinesiska sjön.

Han bortser då från att Filippinerna, som hade uppmuntrats av USA att driva konflikten till Haag, senare har frånträtt sin ståndpunkt och numera vill lösa frågorna i förhandlingar med Kina.

Stefan Lindgren




1 kommentar:

  1. bra artikel. Författaren har undersökt situationen väl.

    SvaraRadera

Underteckna med ditt namn.