Vi skjuter och vi gråter

 

Gunnar Olofsson har sett filmen “Hind Rajab-rösten från Gaza”.

Filmen fick 2025 en 23 minuter lång applåd på Venedigs filmfestival.

Under årtionden har Israel lyckats dupera omvärlden med myten att vara en extremt moralisk stat med “världens mest moraliska armé”. 

En krigsmakt där soldaterna ytterst ogärna och så sällan som det bara är möjligt orsakar andra människors död och lidande.

Det finns ett hebreiskt uttryck för detta: “Yorim ve-bochim” (“Vi skjuter och vi gråter”).

Först skjuter soldaten och sedan gråter man över vad soldaten gjort. Ett “bevis” för att man behållit sin standard. Att det israeliska samhället är öppet för kritik. Att Israel orubbligt är det moraliska föredöme dess försvarare alltid hävdat att det är.

Men filmer som “Hind Rajab-rösten från Gaza” - om flickan som, omgiven av döda anhöriga i en bil under flera timmar i telefon vädjar om att bli räddad, tills även hon skjuts ihjäl av israeliska soldater – och nu senast dokumentären “NAZA”, slår till sist hål på illusionen om den israeliska krigsmaktens överlägsna moral.

I “NAZA” berättar israeliska soldater anonymt om hur man kyligt beräknande kalkylerat med “acceptabla” civila palestinska förluster under försöken att krossa det palestinska motståndet i Gaza: för en “vanlig”, misstänkt eller verklig, Hamasmedlem kanske 20-30 anhöriga, vänner och grannar– för högre befäl upp till flera hundra.

“Palestinier har offrat sina liv för att berätta denna historia” konstaterar den palestinsk-amerikanska författarinnan Susan Abulhawa. “Både i och utanför Gaza har vi skrikit ut till världen vad Israel gör...Men det är bara israeler som blir trodda och hyllade som modiga berättare”.

I nära tre år har palestinierna i realtid dokumenterat sin egen förintelse. Föräldrar har riktat sina kameror mot sina barns söndertrasade kroppar. De har skildrat sig själva i svält, i flykt, i sitt grävande och begravande. Men det är först när israeler talar om allt detta som publiken reser sig upp.

De israeliska vittnesmålen i “NAZA” löser således ett problem. Plötsligt blir det möjligt att tro på att det som sagts ha hänt verkligen har hänt – utan att behöva sätta tilltro till en enda berättelse från en enda palestinier om vad man faktiskt varit med om.

“Hind Rajab-rösten från Gaza” fick 2025 en 23 minuter lång applåd på Venedigs filmfestival och “NAZA” på årets festival en 25 minuter lång stående applåd – den längsta i festivalens historia. Båda filmerna måste i anständighetens namn visas i Public Service på bästa sändningstid..

Gunnar Olofsson, Borås