Johan Croneman om kärnvapenfrågan

Skrämmande tystnad när Sverige är på väg att få kärnvapen, skriver Johan Croneman i DN idag säger bl.a. (läs hela artikeln på DN.se):

I den politiska debatten krattas nu marken för kärnvapen på svensk mark. Men den kanske största existentiella politiska utmaningen under de senaste hundra åren omges av en märklig medietystnad.

I slutet av november förra året sade vår kanske mest hökaktige överbefälhavare någonsin, Michael Claesson, att vi kunde förvänta oss ett ryskt Nato-angrepp i princip när som helst i de baltiska staterna eller i någon annan del av Europa (Politico, 19/11 2025).

Han ansåg att det var sannolikt att Ryssland i närtid hade för avsikt att testa artikel 5 i Nato-stadgarna.

Den 13 januari upprepade han sin artikel 5-varning i en intervju i Svenska Dagbladet, och preciserade sig. Det kunde röra sig om en attack mot öde svenska skärgårdsöar: ”Man skulle mycket väl kunna tänka sig ett scenario där Ryssland sätter sig på en eller flera av de här öarna bara för att se vad som händer.”

Minst sagt remarkabla gissningar (vad annars?). Det blev några smårubriker i andra tidningar, men ingen debatt att tala om. Det var inte precis så att Agenda och SVT möblerade om i tablån.

Samma märkliga medietystnad när Michael Claesson den 7 februari, i Ekots lördagsintervju, menade att Europa behöver egen kärnvapenavskräckning, nu när man inte längre kan lita på sina amerikanska allierade.

Kärnvapen? I Sverige?

Nästan ingen höjde på ögonbrynen. Jo, Svenska Freds, givetvis, men annars en skrämmande intellektuell tystnad. Det fanns så mycket annat att diskutera. En svensk intellektuell hade ju till exempel gått igenom isen på en skridskotur! Oj då.

Michael Claesson är dock inte den förste att börja kratta i kärnvapenfrågan.

Statsminister Ulf Kristersson har flera gånger öppnat för en diskussion. [...]

Politiker och militär sår och planterar tankar och möjligheter lite varstans, mönstret är skönjbart: Vi ska vänja oss, vi ska gilla läget. Kärnvapenläget.

Natomedlemskapet kuppades igenom på några månader, decenniers neutralitetspolitik skrotades på en grisblink. Det folkliga stödet var visserligen starkt, tveklöst, men en genomgripande diskussion före beslut, och helst ett val däremellan, hade definitivt varit politiskt och demokratiskt rimligt, men nej då.

Tog Agenda, SVT:s Rapport eller Aktuellt, TV4:s nyheter, eller nåt annat aktualitetsprogram tag i kärnvapenutspelen under den gångna helgen? Nä.

Överrapporteringen från USA, Trump och Epstein har fått dominera all bevakning de senaste månaderna. Helgens Agenda prioriterade tonårsutvisningarna – självklart diskuterade man också brott och straff.

Men kärnvapenfrågan – den kanske största existentiella politiska utmaningen under de senaste hundra åren? Icke.

Man skulle kunna tänka sig att ledande svenska mediehus reagerade instinktivt och hårt och drabbande när våra politiker och militärer plötsligt börjar tala om Sverige som en europeisk kärnvapenaktör, kanske ett kärnvapenland.

Efter ett annat kuppartat beslut, det så kallade DCA-avtalet, som gav USA tillgång till 17 baser och övningsområden i Sverige, blev det också tvärtyst. Inte ens när USA, våra kära nära vänner i väst, funderar på att svika Europa, Nato – och Sverige – har frågan om denna generositet med amerikanska baser diskuterats. Än mindre omprövats.

Enligt avtalet har förresten Sverige inga rättigheter att kontrollera dessa baser. Vad eller vilken slags utrustning eller vapen amerikanarna placerar här ska vi bara ge fan i."

"Tidningarna tiger. Tv tiger. En svensk tiger", slutar Johan Croneman.

DN 18 februari 2026