Det transatlantiska blocket är historia

President Trump på väg till Davos.

Att låtsas leva i en värld som inte längre finns innebär att bli överväldigad av den, skriver Lucio Caracciolo i den italienska tidskriften om geopolitik Limes.

Författaren analyserar den nya situationen efter USA-presidentens Trumps hot att annektera Grönland.
För första gången i historien mobiliserar europeiska Nato-länder trupper i syfte att avskräcka USA. Skådeplatsen är Grönland, som Trump fortsätter att lova att göra till sitt, med goda eller onda medel. Ur militär synvinkel har utplaceringen av minimala europeiska kontingenter på den danska ön symbolisk betydelse. I spetsen går Frankrike, följt av Storbritannien, Nederländerna, Tyskland, Sverige, Finland och Norge för gemensamma övningar. Italien deltar inte, eftersom enligt utrikesminister Tajani är "ensidiga insatser" från enskilda atlantiska länder meningslösa, och dessutom kan vi bara agera "inom ramen för Nato". Översatt: vi kan bara avskräcka Amerika tillsammans med Amerika.

Det problem som Rom tycks ha missat är att Atlantpakten inte längre är vad den en gång var. Splittringen om Grönland är ett bevis på detta. ”Det verkar som början på en vits”, konstaterar försvarsminister Crosetto. Men det är inte roligt. För det belyser den strategiska revolution som skakar om vår säkerhet. Dessa européer befinner sig inte på den danska ön för att avvärja en rysk eller kinesisk invasion, utan för att svara på Trumps hot. Är världen upp och ner? Gör medlemmarna uppror mot ledaren? Enklare uttryckt: allianser spelar ingen roll längre, det är allianserna som räknas. Så som fastställts i den amerikanska strategin för nationell säkerhet. Och så som praktiseras av alla, både vänner och fiender till västvärlden.

Gilla det eller inte, så är detta tidsandan. Det transatlantiska blocket är historia. Nato och EU fortsätter att existera som organisationer. Men utan själ. Och utan hjärna. Detta bekräftas av kriget i Ukraina, som från början har visat på de interna sprickorna inom den euroatlantiska familjen. Idag kompliceras dessa av Macrons tillkännagivna vilja att förhandla med Putin, följd av Meloni, medan den tyske kanslern Merz påminner om att Ryssland är en del av Europa (idag kan även banaliteter verka revolutionära). På den andra sidan bekräftar Starmer att det inte finns något att förhandla med Moskva om. En tes som cementerar den skandinavisk-baltisk-polska blocket, enligt vilket ukrainarna är den första försvarslinjen mot den förestående ryska invasionen av Europa.

Nato dog i Kiev. 2022 invaderade Putin Ukraina eftersom han inte ville att landet skulle gå med i Atlantpakten. Eller, ännu värre, att Nato skulle gå in i Ukraina. I så fall skulle landet ha blivit en anti-rysk förtrupp för amerikaner, britter och nordeuropéer, som skulle ha kunnat utnyttja det utan att ta hänsyn till de mer eller mindre formella begränsningar som Atlantpakten medför. Fyra år senare antar det äventyr som slutligen kastade Ryssland i armarna på Kina, dess strategiska motståndare sedan urminnes tider, allt mer paradoxala former.

Av skäl som kanske historikerna på 2000-talet kommer att kunna upptäcka beslutade Putin att sätta in sina trupper mot den motvilliga grannen för att installera en marionett under lokalbefolkningens jubel. En statskupp som var tänkt att vara en reparation av den som angloamerikanerna främjade 2014, beseglad av den dåvarande amerikanska befullmäktigade Victoria Nuland med ropet ”Fuck the EU!”. En utrop som återkommer i Trump-administrationens teser – av motsatt politisk färg – som är redo att avsluta spelet med Putin på ukrainarnas bekostnad. Och på vår, européernas, bekostnad. Amerikanerna är oeniga om allt utom sin otålighet gentemot Europa.

Vi upplever en dubbel spricka i den transatlantiska arkitekturen: mellan amerikaner och européer, men också mellan oss européer. Det avgörande provet återstår fortfarande. När en vapenvila som vi kallar fred har uppnåtts, kommer ansvaret och kostnaderna för återuppbyggnaden att vila på våra axlar. Vissa tror att de kan komma undan genom att skapa en andra klassens EU-union där man kan placera det som återstår av Ukraina. En hån mot ukrainarna. Ännu en tragisk bluff för EU. Vi vet inte hur denna aldrig tidigare skådade kris kommer att sluta. Men att låtsas leva i en värld som inte längre finns innebär att vi kommer att bli överväldigade av den.

Lucio Caracciolo

Limes, italiensk tidskrift om geopolitik

Översättning Palmino Pieretti