17 okt. 2022

Hur säkerhetsstaten manipulerar nyhetsmedia


Amerikanska folket, som räknar med att nyhetsjournalisterna ger dem riktig och oberoende information om vad som händer i världen, är i slutändan offret, skriver Ted Galen Carpenter från Cato-institutet i Washington.

Carpenter är en av de mest ihärdiga kritikerna av Nato och har skrivit rad böcker som analyserar pakten.
Ett särskilt farligt hot mot friheten uppstår när pressfolk samarbetar med statliga myndigheter istället för att övervaka och avslöja dessa myndigheters övergrepp. Tyvärr är sådant samarbete ett alltför vanligt mönster i pressbevakningen av den nationella säkerhetsstatens verksamhet. Det amerikanska folket får då officiell propaganda förklädd som ärlig rapportering och analys.


Graden av samarbete har ofta nått fantastiska nivåer. Under kalla krigets tidigaste årtionden blev vissa journalister till och med rena CIA-agenter. Washington Post-reportern Carl Bernsteins artikel på 25 000 ord i Rolling Stone i januari 1977 gav en utomordentligt detaljerad redogörelse för samarbetet mellan CIA och medlemmar av pressen, och den gav viktiga insikter om detta förhållande. I vissa fall var "journalisterna" faktiskt anställda av CIA på heltid när de maskerade sig som medlemmar av fjärde statsmakten, men Bernstein bekräftade också att cirka 400 amerikanska journalister i god tro i hemlighet utfört uppdrag för ClA under de föregående 25 åren. Han noterade att "journalister tillhandahöll ett komplett utbud av hemliga tjänster - från enkel underrättelseinsamling till att fungera som mellanhänder för spioner i kommunistiska länder. Reportrar delade sina anteckningsböcker med CIA. Redaktörerna delade med sig av sin personal”.

En undersökningsrapport i New York Times den 26 december 1977 beskrev omfattningen av CIA:s globala kampanj för att påverka opinionen genom mediamanipulation. "I sina ihärdiga ansträngningar att forma världsopinionen har C.I.A. kunnat anlita” ett omfattande nätverk “av tidningar, nyhetstjänster, tidskrifter, förlag, radiostationer och andra enheter som man vid olika tidpunkter har haft viss kontroll över. För ett decennium sedan, när byråns kommunikationsimperium var på sin topp, omfattade [det] mer än 500 nyhets- och offentliga informationsorganisationer och individer. Enligt en CIA-tjänsteman varierade de i betydelse ´från Radio Free Europe till en tredjerangsjournalist i Quito som kunde få in något i lokaltidningen´”. CIA betalade dessa utländska "journalistiska tillgångar" generöst.

Det amerikanska folket, som räknar med att nyhetsjournalisterna förser dem med korrekt, oberoende information om utrikesfrågor, är de slutliga offren.

Bernstein betonade att de mest värdefulla av de nära förbindelserna var de "med New York Times, CBS och Time Inc. [utgivaren av Time och Newsweek]". Faktum är att enbart New York Time "gav täckmantel åt ett tiotal CIA-agenter" under en period på nästan två decennier. "Den hjälp tidningen tillhandahöll tog ofta två former: gav jobb och referenser (´journalistiskt cover´ på byråspråk) till CIA-agenter som skulle utstationeras i utländska huvudstäder; och gav i hemlighet byrån tjänster från reportrar som redan är anställda, inklusive några av de mest kända korrespondenterna i branschen." CBS News gav emellertid Times en viss konkurrens om vem som var CIA:s mest användbara presstillgång. CBS var utan tvekan CIA:s mest värdefulla radiotillgång. Under årens lopp gav nätverket inte bara täckmantlar för CIA-anställda, företaget "lät CIA rutinmässigt övervaka alla rapporter från CBS-korrespondenter till Washingtons och New Yorks nyhetsprogram”.

Reformer som antogs i slutet av 1970-talet efter utfrågningar i senatens underrättelseutskott, ledd av senator Frank Church (Demokrat från Idaho), antogs ha fått slut på denna CIA-penetration av pressen. Emellertid tyder mycket på att samarbete mellan media och underrättelsetjänsten inte har försvunnit, även om manipulationen kan ha blivit mer subtil. En häpnadsväckande exklusiv rapport från september 2014 i Intercept bekräftade att problemet med alltför nära band mellan CIA och vissa framstående journalister inte bara är historia.

Intercept-reportern Ken Silverstein fick ut flera hundra sidor med dokument från byrån angående denna fråga som svar på två ansökningar enligt Freedom of Information Act (ett sätt att i USA efter ansökan få tillgång till officiellt arkivmaterial. Öa). De kraftigt redigerade dokumenten han fick ut gav endast begränsad upplysning; de oredigerade delarna bestod i första hand av korrespondens från reportrar och kolumnister till byrån, medan svaren från CIA-personal till största delen svartmaskats. Som Silverstein noterade, "Det är omöjligt att veta exakt hur CIA:s tjänstemän svarade på reportrarnas frågor eftersom e-postmeddelandena bara visar ena sidan av konversationerna. CIA redigerade praktiskt taget alla sina presshanterares svar förutom några magra kommentarer som uttryckligen gjorts offentliga, detta med hänvisning till CIA Act från 1949, som låter byrån vägra avslöja ’underrättelsekällor och metoder´. Silverstein konstaterade ironiskt att om innehållet i off-the-record-meddelanden eller bakgrundsmail från CIA:s presshanterare kan avslöja källor och metoder, "så ser man alltså manipulation av amerikanska reportrar som en underrättelsemetod”.

Trots de omfattande svartmaskningarna indikerade den mycket omfattande e-posttrafiken med reportrar från Associated Press, Washington Post, New York Times, Wall Street Journal och andra stora företag mycket nära professionella (och ibland personliga) relationer mellan dessa journalister och CIA. Silverstein fokuserade mycket av sin uppmärksamhet på Ken Dilanians beteende, en nationell säkerhetsreporter för Los Angeles Times som senare gick till Associated Press och ännu senare till NBC News. Hans relation med CIA väckte verkligen oroande frågor. Silverstein menade att många e-postmeddelanden "visar att Dilanian hade ett nära samarbete med byrån, uttryckligen lovade positiv nyhetsbevakning och ibland skickade hela utkast till presskontoret för granskning innan publicering. I åtminstone ett fall verkar CIA:s reaktion ha lett till betydande förändringar i en hans artikel som så småningom publicerades i Times”. Att i förväg rensa berättelser och smöra för officiellt samarbete och godkännande äventyrar automatiskt integriteten i journalistens handarbete.

En av CIA:s långvariga favorittaktiker är att få till gynnsamma, inklusive rent falska, nyhetsartiklar i utländska medier, med förväntningen att också amerikanska medier så småningom kommer att ta upp dem. Det råder ingen tvekan om att den amerikanska regeringen fortfarande rekryterar utländska journalister för propagandauppdrag i sina hemländer. Till exempel har USA och Storbritannien genomfört en omfattande gemensam propagandainsats kring det syriska inbördeskriget med hjälp av en rad reportrar och kolumnister från Mellanöstern. Bland andra möjliga effekter måste man fundera över hur många av dessa orkestrerade "nyheter" som hittade tillbaka till amerikanska medier och därmed påverkade det inhemska narrativet och debatten om det syriska inbördeskriget och vad Washingtons hållning bör vara i den konflikten. Det potentiella "blowback"-fenomenet är ett oroande exempel på hur underrättelsetjänsterna kan manipulera debatten om en utrikespolitisk fråga i USA.

Det är oroande att se hur ofta de flesta mainstream-medier för fram CIA:s och andra delar av den nationella säkerhetsstatens narrativ och agenda. Det mesta av pressen påstod på 1950-talet att de CIA-orkestrerade kupperna i Iran och Guatemala var spontana demokratiska uppror. Nyligen spred nyhetsmedia anklagelser om att Saddam Hussein hade en stor arsenal av massförstörelsevapen. Nästan all information kom från irakiska exilpersoner som CIA försåg "vänligt inställda" journalister, däribland New York Times reporter Judith Mille, med. Kanske mest slående är de stora mediernas, särskilt Washington Post, New York Times, CNN och MSNBC, uppslutning kring den nationella säkerhetsstatens kampanj för att demonisera Ryssland. Dessa medias tungviktare spred entusiastiskt den falska berättelsen om att Donald Trumps kampanj och den ryska regeringen samarbetet för att påverka presidentvalet 2016. Ännu värre spred de också CIA:s obelagda och långsökta påstående  om att Moskva hade betalat talibanerna för att döda amerikanska soldater.

Det är möjligt att journalisters vilja att vara megafoner för CIA i sådana här frågor bara återspeglar en inneboende godtrogenhet. Med tanke på hur länge denna samverkan pågått är det dock troligt att underrättelsetjänsten systematiskt arbetar med villiga allierade. Det amerikanska folket, som räknar med att nyhetsjournalisterna förser dem med korrekt, oberoende information om utrikesfrågor, är de ultimata offren.

Ted Galen Carpenter är senior forskare i försvars- och utrikespolitiska studier vid Cato Institute. Carpenter var Catos chef för utrikespolitiska studier från 1986 till 1995 och dess vicepresident för försvars- och utrikespolitiska studier från 1995 till 2011. Cato Institute är en amerikansk libertariansk tankesmedja baserad i Washington.

Artikeln ovan är från i fjol. En färsk artikel här  handlar om risken för att Ukrainakriget ska övergå till ett kärnvapenkrig. Carpenter har publicerar en lång rad böcker, bl.a.: Unreliable Watchdog (2022), Nato The Dangerous Dinosaur (2019), Gulliable Superpower (2019), The Ties That Blind (2018), Perilous Partners (2015), The Futire of Nato (2013), Nato enters the 21st Century (2013).

Övers: Lennart Palm

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.