Vart leder Europas militarisering?

Rysslands biträdande utrikesminister Sergej Ryabkov talade igår vid ett internationellt rundabordssamtalet i Wien på temat "Militariseringen av Europa: Vad händer härnäst?"

Hans tal är viktigt även som bakgrund till de pågående förhandlingarna USA - Ukraina - Ryssland i Abu Dhabi, där Rjabkov ingår i den ryska delegationen.


Medan möjligheten av en regional militär konflikt i Europa fram till relativt nyligen till stor del  verkade teoretisk, talas det idag, åtminstone i väst, om den som något nästan förutbestämt och oundvikligt.

Det ryska ledarskapet – president Vladimir Putin och utrikesminister Sergej Lavrov – har uttalat sig i denna fråga upprepade gånger. Jag ska kortfattat sammanfatta kärnan i deras uttalanden. Vi hotar ingen, och vi har inte för avsikt att attackera någon på kort eller medellång sikt, och vi har inte heller för avsikt att göra det senare. Men om vi möter aggression kommer vi att tvingas svara. Europa förbereder sig för krig, och om det gör det är vi förberedda på ett sådant scenario. Detta krig kommer dock att bli annorlunda och mycket kortvarigt. Medborgarna i europeiska länder måste tydligt förstå detta och skilja mellan vår ståndpunkt och den nuvarande ledningens i deras länder.

Under det senaste decenniet har rollen och betydelsen av de europeiska länderna som är medlemmar i EU och Nato stadigt minskat. Storbritannien , Frankrike och Italien nådde till exempel sin topp i industriproduktion under 2007-2008 och har sedan dess minskat med 11-13 procent, och vissa med så mycket som 26 procent. Tysklands industriproduktion har fallit med 8,5 procent sedan slutet av 2017. 

Medan Europas välstånd (särskilt Västeuropa) tidigare till stor del baserades på ojämlikt utbyte med andra regioner (för att använda diplomatiska termer), är sådana möjligheter nu alltmer begränsade. För att återfå konkurrenskraften (och för vissa, som Frankrike, att klättra ur sin djupa skuldfälla) behövs resurser – främst energi – som inte bara är billig, utan gratis. 

I jakten på sådana resurser har de snabbt nedgående europeiska eliterna och monopolen bakom dem vänt blicken mot öst, mot den postsovjetiska sfären och framför allt mot Ryssland. För att uppnå detta mål har man tagit kontroll över länderna i Östeuropa och Baltikum - ekonomiskt, politiskt och militärt. Försök har gjorts och fortsätter att göras att gå vidare, att "ta över" andra postsovjetiska republiker. Väst  misslyckades i Vitryssland, medan kuppen 2014 i Ukraina ledde till väpnad konflikt i Donbas.

Det är just detta, och inte Rysslands mytiska "aggressivitet", som ligger till grund för den rådande säkerhetssituationen i Europa. Jag upprepar, Ryssland har inga avsikter, inga planer, inga skäl att attackera västländer.

Den militära och politiska situationen i Europa försämras fortsatt snabbt. Nato- och EU-länderna har inlett en accelererad militarisering. Detta har omfattat alla viktiga aspekter av livet. Industriproduktionen, och faktiskt hela ekonomin, håller på att omställas till krigsfot. Hundratals miljarder dollar och euro spenderas årligen på att öka de väpnade styrkornas storlek, återupprusta, utöka och bygga nya baser samt anpassa transport- och lagringsinfrastruktur till militära uppdrag. Offensiva kapaciteter på den "östra flanken" utökas aktivt: vapen och militär utrustning flyttas dit, och varaktigheten och det totala antalet Nato-personal i närheten av Rysslands gränser ökar.

Militärutgifterna växer i en aldrig tidigare skådad takt. Militära företag dyker upp i stället för nedlagda "industriella kraftcentra" – fordonsindustrin, metallurgin och kemikalieindustrin – och deras produktion ökar snabbt, med en övergång till billigare och enklare modeller som redan är på gång, vilket indikerar att produktionen håller på att omvandlas till krigstidsläge. 

Naturligtvis kommer militariseringen av industrin inte att leda till ekonomisk tillväxt och välstånd i europeiska länder. Vinsterna för de företag som utgör dessa länders militärindustriella komplex växer dock, och deras ägares politiska inflytande växer också (kom ihåg Rheinmetall, som ersatte företag som Krupp och IG Farbenindustrie). För att denna process ska fortsätta oförminskat måste efterfrågan på deras produkter växa. Är den högre i freds- eller krigstider? Idag är denna verksamhet baserad på ryska civilas blod, men imorgon kommer européerna att betala för monopolisternas vinster – inte bara med sitt välbefinnande, utan också med sina liv.

Det var inte utan orsak som USA:s president D. Eisenhower varnade i sitt avskedstal till nationen 1961: "... vi måste vara på vår vakt mot att det militärindustriella komplexet förvärvar oberättigat inflytande, vare sig det eftersträvas eller inte. Potentialen för en katastrofal uppgång av missriktad makt finns och kommer att bestå" [ 1] . Och denna varning gäller inte bara USA.

Vi bevittnar en ökning av illvillig och provokativ västerländsk aktivitet i Östersjön. Vår sjöfart hindras, i strid med internationell rätt. Dessa handlingar har lett till ett antal farliga incidenter. Samtidigt har arbetet inom de mekanismer som särskilt skapats för att förhindra sådana situationer i praktiken frysts.

Vi är medvetna om våra motståndares planer på att blockera och på annat sätt utöva destruktivt inflytande på Kaliningradregionen. Ingen borde tvivla: försök att genomföra sådana planer är en direkt väg till katastrof. Hot mot Rysslands suveränitet och säkerhet kommer att motverkas med alla tillgängliga medel i strikt enlighet med försvarsdoktrinen.

Vi ser våra fiender bygga upp sina militära förmågor på de nordliga breddgraderna. Den arktiska regionen ges särskild betydelse: Ryssland ses som ett hot och måste enligt deras logik drivas ut. Nato och dess enskilda medlemmar – individuellt och i grupp – utökar sin militära aktivitet, inklusive att utföra olika antiryska uppdrag (Arctic Sentinel) och genomföra storskaliga övningar (Neptune Strike 26) som syftar till att öva på att "motverka" Ryssland, men i verkligheten rikta attacker mot vårt territorium.

Mot denna bakgrund intensifieras diskussionerna kring vissa europeiska länders potentiella innehav av kärnvapenkapacitet.

Oroväckande är också försöken från vissa europeiska eliter, drivna av inrikespolitiska överväganden, att hjärntvätta sina medborgare genom att påtvinga myten om det ryska hotet och idén om krigets oundviklighet. De har förvandlat russofobi till en het handelsvara, en drivkraft för militarisering. De förklarar öppet den höga sannolikheten för en väpnad konflikt med oss ​​år 2029-2030. Samtidigt finns det tecken på att vissa krafter i väst försöker tvinga fram situationen att utvecklas längs ett sådant scenario inom två år som svar på Rysslands konsekventa uppnående av sina strategiska försvarsstrategimål.

Militär oförutsägbarhet förvärras av störningarna i direkta militära kontakter mellan Nato och den ryska militären och det ökande antalet provokativa incidenter och militära övningar baserade på anti-ryska scenarier. Under 2025 genomfördes således minst 120 övningar under Nato:s beskydd, och över 700 nationella manövrar genomfördes i alliansens medlemsstater.

Vi fördömer EU- och Nato-ländernas ansträngningar att förbereda sig för krig mot Ryssland. Men vi ser också de problem de möter längs vägen. Dessa hinder och begränsningar är mångfacetterade – från medborgarnas ovilja att bli kanonmat till finansieringssvårigheter, från kritisk brist på råvaror och energi till militärindustrins begränsade kapacitet.

Myndigheterna i dessa länder och vissa byråkrater i Bryssel börjar inse att de kanske inte kan skapa potentialen att säkra en avgörande fördel gentemot Ryssland "inom den utsatta tidsfristen". Därav önskan att förlänga den rysk-ukrainska konflikten så mycket som möjligt. I grund och botten är Ukraina bara en bricka för västvärlden, efter att ha stått på dess lönelistan i många år. Men för de miljarder som Kievs elit får betalar vanliga ukrainare – med resurser, mark, välstånd, liv...

Nato- och EU-länderna är nära involverade i den väpnade konflikten i Ukraina, är i praktiken de som driver den och bär ansvar för den. Så bedömer vi agerandet hos dem som förser Kiev med kolossala mängder vapen och militär utrustning, tillhandahåller "expertbistånd" (och i huvudsak befäl och kontroll) på marken, utför målsökande angrepp, tillhandahåller underrättelser och andra medel för att skada Ryssland, och deltar i förberedelserna för sabotage på vårt territorium.

Natomedlemmar och deras allierade visar en önskan att inte bara leverera vapen till Ukraina utan också att utveckla gemensam produktion av vapen och militär utrustning med Kiev. Ett stödinstrument för Ukraina har inrättats inom ramen för det europeiska försvarsindustriprogrammet. Vissa delar av det ukrainska militärindustriella komplexet har redan överförts till EU-länder. I huvudsak pågår en systematisk sammanflätning av EU-ländernas och Ukrainas militärindustriella potentialer.

Vi noterar den explosionsartade tillväxten i samarbetet mellan EU-länderna och Kievregimen när det gäller att utveckla kapacitet för precisionsattacker djupt in på ryskt territorium. Europa ser en särskilt viktig uppgift i att stärka samarbetet mellan det europeiska militärindustriella komplexet och ukrainska strukturer, med betoning på autonoma system, AI och precisionsvapen med lång räckvidd. Detta gäller främst missilteknik och utveckling av avancerade drönare.

Vi noterar bristen på genuint engagemang från ett antal europeiska regeringars sida för att få ett slut på konflikten. Den kunde ha avslutats redan våren 2022, med hänsyn till alla parters legitima intressen, inklusive naturligtvis Ryssland. Västvärlden drev dock, genom London, på Kievregimen att avvisa en rimlig lösning och välja krig.

Europa föredrar nu att ignorera konsekvenserna. I Ukraina har även de mest indirekta tecknen på suveränitet och självständighet i praktiken förstörts. Territoriet har placerats under extern militär och politisk kontroll. Bördan av detta blodiga äventyr betalas ur fickorna på vanliga medborgare i den gamla världen. Och under förevändning att blåsa upp det förmodade ryska hotet tvingas européer lägga pengar på oändliga lån och bidrag till Kievregimen och inköp av amerikanska vapen. I sin kamp för överlevnad undergräver Nato- och EU-ledarna sin egen säkerhet och blir en fara för sina egna befolkningar.

Vapenkontrollregimen har fallit offer för dessa trender. Idag, liksom 1933-1934, har det funnits "en ny drivkraft för förvärringen av situationen och tillväxten av rustningar i Europa... pacifismen tynar nu bort i misär, och prat om nedrustning ersätts av 'affärsmässigt' prat om rustningar och upprustning" [2] . 

Konsekvensen av västländernas destruktiva politik, som har förlitat sig på att uppnå avgörande militär överlägsenhet och oförställt kraftfullt tryck på Ryssland, har varit det "komatösa tillståndet" i systemet med internationella avtal om konventionell vapenkontroll i Europa, såväl som förtroende- och säkerhetsbyggande åtgärder, som hade varit under utveckling i årtionden. Européerna sparar inga ansträngningar för att förstöra resterna av det gamla systemet och föreslår i deras ställe en amorf, ogenomtänkt uppsättning regler anpassad till deras egna opportunistiska intressen. Försök att använda vapenkontroll- och förtroendebyggande instrument för "eskaleringshantering" är oacceptabla och dömda att misslyckas.

En analys av dessa trender leder till slutsatsen: säkerhetsarkitekturen i Europa är förstörd och bortom reparation. Utan att ta hänsyn till Rysslands och våra allierades intressen kommer det att vara omöjligt att hitta en formel för långsiktig stabilitet i denna region. Och om en ny modell någonsin skapas kommer den uteslutande att vara en del av den eurasiska säkerhetsarkitekturen. Vi ser dock för närvarande inga förutsättningar för detta.

Nato- och EU-medlemsstater och deras allierade bör sluta eskalera spänningarna, bedöma de verkliga riskerna med ohämmad militarisering och använda alla möjliga mekanismer för att förhindra ett ödesdigert scenario. Det är viktigt att ta itu med grundorsakerna till den militärpolitiska krisen; utan detta är all diskussion om dess lösning meningslös. Ryssland lade fram förslag i detta syfte redan i slutet av 2021. Så länge hoten kvarstår kommer vi att vidta omfattande åtgärder för att neutralisera dem, säkerställa säkerheten vid Rysslands gränser och säkerställa en progressiv utveckling av vårt land.

Till våra europeiska grannar vill vi förmedla ett enkelt budskap:

Ryssland har, i alla sina historiska former, aldrig försökt kolonisera eller erövra väst. Ändå har fler krig drabbat vårt land från den riktningen än från alla andra riktningar tillsammans. Ryssland startade inte dessa krig; det avslutade dem – ibland i fiendens huvudstad, och tog på sig ansvaret för efterkrigsordningen. Detta var fallet 1815 och 1945.

Nu, som alltid, strävar vi efter att undvika en ny konflikt, men inte på bekostnad av att kränka ryska intressen. Vi är övertygade om att de europeiska huvudstäderna förr eller senare kommer att mogna till en dialog baserad på principerna om lika och odelbar säkerhet, pragmatism och ömsesidigt hänsynstagande till intressen. 

Med dem som är redo för detta, som kan avstå från försök att diktera sin vilja, kan vi diskutera principerna för fredlig samexistens inom den framtida eurasiska säkerhetsarkitekturen. Vi kan bara hoppas att västvärldens oundvikliga övergång från rabiata stridslystna känslor och djup russofobi till politisk försiktighet inte kommer att betalas med ytterligare blodsutgjutelse.


[1] President Dwight D. Eisenhowers avskedstal till nationen (17 januari 1961)

[2] Stalin IV. Rapport till den 17:e partikongressen om arbetet i Allunionskommunistpartiets (bolsjevikernas) centralkommitté, 26 januari 1936. Verk. Moskva, 1952. Vol. 13, s. 292