Vem har vägrat förhandla?

Finlands president Stubb, USA:s sändebud Steve Witkoff (med ryggen mot kameran), 
Ukrainas president Zelenskyj och Norges statsminister Gahr Störe möttes i Oslo igår. 

Det har säkert inte undgått någon att de regioner där den överväldigande majoriteten talar ryska nästan exakt motsvarar de territorier som idag är ockuperade av ryssarna, med undantag för regionen Odessa och en del av regionen Charkiv.

Båda dessa områden är för närvarande, och det är ingen slump, utsatta för ryska angrepp. Är det rätt att ryssarna ockuperar dessa områden?

Lucio Caracciolo, filosofiprofessor vid l'Università La Sapienza i Rom försöker besvara frågan i Il Fatto Quotidiano.

Enligt många européer är svaret nej, och faktum är att ryssarna aldrig gjorde anspråk på dem före 2022.
De krävde istället skydd för de ryska befolkningsgrupperna som bor där. Nästan 10 miljoner människor. De krävde detta 2014 i Minskavtalet 1. De krävde det igen i Minskavtalet 2 år 2015. Ingenting hände.

Ukrainarna har aldrig velat ratificera dessa avtal, eftersom de ansåg dem vara ”bestraffande”, trots att de inte innebar någon territoriell förlust utan endast beviljandet av en särskild status efter förebild från Trentino i Italien – så pass att den dåvarande italienska regeringen erbjöd sig att hjälpa till att utforma en liknande modell.

Den ukrainske presidenten (vid den tiden Porosjenko) avvisade detta med förakt.

Ukrainarna valde den militära vägen, med stöd från amerikaner och européer, och trots upp- och nedgångar samt de många protesterna från den ryska regeringen fortsatte de att bomba Donbass i åtta år, utan att för övrigt lyckas besegra de självständighetsstridande trupperna (som naturligtvis fick hemligt stöd från ryssarna).

Och så kommer vi fram till 2022 och dagens händelser. Är det ett rättfärdigt krig? Nej. Det finns inga rättfärdiga krig. Men krig vinner man eller förlorar man.

De som vinns blir rättfärdiga och de som förloras blir orättfärdiga krig. Så har det alltid varit, i årtusenden. Kunde det ha undvikits? Ja. Det kunde ha undvikits.

Vem har sedan 2014 vägrat att förhandla fram en rimlig fredsplan som skulle garantera skyddet av ryssarna i de östra och södra regionerna? Ukrainarna. Och detta utan några som helst förbehåll.
Zelenskyj själv hade under valkampanjen lovat att genomföra Minskavtalen och fick till och med röster från de proryska väljarna.

Det var år 2019. År 2022 samlade han pansardivisioner i öster för att ge de separatistiska krafterna i Luhansk och Donetsk det avgörande slaget. Utan att ha gett efter ens en millimeter.

Vem var det som inte ville förhandla med ryssarna om en europeisk säkerhetsplan som Putin otaliga gånger högljutt efterfrågat? Amerikanerna. ”Ett möte om dessa frågor står inte på dagordningen”, svarade de.

Och finns det fortfarande någon som talar om inkräktare och invaderade? Om rysk imperialism? Men snälla… Jag är inte pro-rysk. När allt kommer omkring bryr jag mig inte ett dugg om Putin och hans folk.
Däremot bryr jag mig, och det mycket, om hur hela denna affär har hanterats av västvärlden, i första hand av amerikanerna och i andra hand av européerna, både då och nu.

En rad misstag, det ena större än det andra, och man fortsätter oförtrutet att göra fel även efter att ha fått stryk, slösat bort en förmögenhet och till och med hamnat på randen till ett öppet krig med Ryssland.

Och dessutom mot USA:s vilja, där det är uppenbart för alla och envar att USA vill dra sig ur och lämna européerna med den brinnande tändstickan i handen.

Och ni förväntar er att jag ska hålla med om all denna skit som har hänt? Att ett helt folk offras för amerikanska intressen? Absolut inte! 

Översättning Palmino Pieretti