Det är det stora södern som visar oss vägen till alternativa ekonomier, skriver Pino Arlacchi på Il Fatto Quotidiano.
BRICS-länderna och liknande sammanslutningar i det stora södern förändrar världsekonomin till det bättre. Och på sätt som etablerade ekonomer – såsom Draghi, Monti och liknande – inte ens har kunnat föreställa sig, skriver Arlacchi.
BRICS-länderna och liknande sammanslutningar i det stora södern förändrar världsekonomin till det bättre. Och på sätt som etablerade ekonomer – såsom Draghi, Monti och liknande – inte ens har kunnat föreställa sig, skriver Arlacchi.
Den ekonomiska stabiliteten på jorden skapas inte längre av en västerländsk hegemoni, utan av en samling ekonomier som producerar stabilitet och säkerhet som allmänna nyttigheter, tillgängliga för alla.
Vad talar jag om? Jag talar om den kinesiska och asiatiska efterfrågans motståndskraft under de senaste recessionerna, om det motstånd mot den amerikanska finansiella bläckfisken som utgörs av alternativa betalningskretsar som används av alla länder i det stora södern, vare sig de är allierade eller motståndare till Washington och västvärlden. Denna gemensamma nyttighet har sitt ursprung i den reala ekonomin. Ett system där krediterna styrs mot långsiktig produktionskapacitet istället för mot den globala finansvärldens kasinospel.
Den kinesiska industrin, som kontrollerar över 80 % av produktionskedjan för solcellspaneler, har på ett avgörande sätt bidragit till den 90-procentiga minskningen av den genomsnittliga kostnaden för solenergi som registrerats världen över mellan 2010 och 2023. Och liknande utveckling har skett inom batterier, elfordon, vindkraftverk, maskiner och material för transportinfrastruktur.
För länderna i söder, som under den amerikanska finansordningens år tvingades välja mellan importerad fossil energi som betalades i dollar och att avstå från utveckling, har detta prisfall inneburit möjligheten att bygga elsystem, järnvägsnät och industrier till kostnader som inget västerländskt samarbetsprogram någonsin hade gjort tillgängliga, och att göra detta genom att köpa kapitalvaror istället för att ackumulera finansiella skulder.
En ekonomi som inte lever på inkomster som utvinns från resten av världen behöver inte heller säkerställa indrivningen av dessa genom en global militärapparat. I den stora södern finns inte det samband mellan dollarns privilegierade ställning och den amerikanska militärmaktens utövande som utvecklats från Vietnamkrigets år och framåt, och som de senaste händelserna återigen har gjort synligt.
I den forna tredje världen möjliggjordes dessutom tillväxten inom handel och investeringar av den stora fredsprocessen som omfattade stora delar av Asien. Kinas ekonomiska makt har inte resulterat i uppbyggnaden av ett världsomspännande nätverk av militärbaser, utan i ett kolossalt projekt för fredligt samarbete som kallas Belt and Road.
Den asiatiska freden och finansvärldens underordnande under produktionen framstår därmed som två sidor av samma civilisatoriska val. Ett system som bygger på utbyte av reella varor har ett intresse av sina partners välstånd, medan ett system som bygger på utpressning av avkastning i slutändan kommer att betrakta hot och tvång som normala kostnader för sin egen fortlevnad.
Modellen ”Stora södern”är slutligen reproducerbar. Att underordna finansväsendet produktionen ligger inom räckhåll för varje stat som behåller suveräniteten över sina egna allokeringsbeslut, och erfarenheterna från Indien, Indonesien, Vietnam och många andra länder visar att den kan utformas i olika former, anpassade till institutioner och civilisationsarv.
Tillgången till kreditkällor och alternativa betalningskanaler till Wall Street och dess likar har återgivit regeringarna i Söder det ekonomisk-politiska handlingsutrymme som Washingtonkonsensusen hade berövat dem, och Kinas framgång har bevisat att detta utrymme kan användas för att växa utan att överlämna sig åt galenskaperna hos det ”heta” och hemlösa kapitalet, som vandrar från ena änden av världen till den andra och lämnar förstörelse och kaos efter sig i hela länder.
”Stora södern”-modellen är inte utan motsägelser. Felaktiga investeringar, lokala myndigheters skuldsättning och svag inhemsk konsumtion är reella problem.
Men skillnaden jämfört med tidigare ligger i att dessa problem nu hanteras genom suveräna politiska beslut och i stor utsträckning förblir begränsade till de länder som har skapat dem. Tidigare exporterades de till resten av världen via den globala finansmarknaden.
Idag har vi, framför allt tack vare Kina och Östasien, en stor produktionsmaskin som inte behöver kortfristig finansiering eftersom den finansieras internt och med tålmodigt kapital, inte påtvingar sin valuta som betalningsmedel och inte inför sanktioner mot oönskade länder. Ekonomin i “Stora södern”utgör därför en global allmän nyttighet vars omfattning ännu inte har förståtts.
Översättning: Palmino Pieretti
Vad talar jag om? Jag talar om den kinesiska och asiatiska efterfrågans motståndskraft under de senaste recessionerna, om det motstånd mot den amerikanska finansiella bläckfisken som utgörs av alternativa betalningskretsar som används av alla länder i det stora södern, vare sig de är allierade eller motståndare till Washington och västvärlden. Denna gemensamma nyttighet har sitt ursprung i den reala ekonomin. Ett system där krediterna styrs mot långsiktig produktionskapacitet istället för mot den globala finansvärldens kasinospel.
Den kinesiska industrin, som kontrollerar över 80 % av produktionskedjan för solcellspaneler, har på ett avgörande sätt bidragit till den 90-procentiga minskningen av den genomsnittliga kostnaden för solenergi som registrerats världen över mellan 2010 och 2023. Och liknande utveckling har skett inom batterier, elfordon, vindkraftverk, maskiner och material för transportinfrastruktur.
För länderna i söder, som under den amerikanska finansordningens år tvingades välja mellan importerad fossil energi som betalades i dollar och att avstå från utveckling, har detta prisfall inneburit möjligheten att bygga elsystem, järnvägsnät och industrier till kostnader som inget västerländskt samarbetsprogram någonsin hade gjort tillgängliga, och att göra detta genom att köpa kapitalvaror istället för att ackumulera finansiella skulder.
En ekonomi som inte lever på inkomster som utvinns från resten av världen behöver inte heller säkerställa indrivningen av dessa genom en global militärapparat. I den stora södern finns inte det samband mellan dollarns privilegierade ställning och den amerikanska militärmaktens utövande som utvecklats från Vietnamkrigets år och framåt, och som de senaste händelserna återigen har gjort synligt.
I den forna tredje världen möjliggjordes dessutom tillväxten inom handel och investeringar av den stora fredsprocessen som omfattade stora delar av Asien. Kinas ekonomiska makt har inte resulterat i uppbyggnaden av ett världsomspännande nätverk av militärbaser, utan i ett kolossalt projekt för fredligt samarbete som kallas Belt and Road.
Den asiatiska freden och finansvärldens underordnande under produktionen framstår därmed som två sidor av samma civilisatoriska val. Ett system som bygger på utbyte av reella varor har ett intresse av sina partners välstånd, medan ett system som bygger på utpressning av avkastning i slutändan kommer att betrakta hot och tvång som normala kostnader för sin egen fortlevnad.
Modellen ”Stora södern”är slutligen reproducerbar. Att underordna finansväsendet produktionen ligger inom räckhåll för varje stat som behåller suveräniteten över sina egna allokeringsbeslut, och erfarenheterna från Indien, Indonesien, Vietnam och många andra länder visar att den kan utformas i olika former, anpassade till institutioner och civilisationsarv.
Tillgången till kreditkällor och alternativa betalningskanaler till Wall Street och dess likar har återgivit regeringarna i Söder det ekonomisk-politiska handlingsutrymme som Washingtonkonsensusen hade berövat dem, och Kinas framgång har bevisat att detta utrymme kan användas för att växa utan att överlämna sig åt galenskaperna hos det ”heta” och hemlösa kapitalet, som vandrar från ena änden av världen till den andra och lämnar förstörelse och kaos efter sig i hela länder.
”Stora södern”-modellen är inte utan motsägelser. Felaktiga investeringar, lokala myndigheters skuldsättning och svag inhemsk konsumtion är reella problem.
Men skillnaden jämfört med tidigare ligger i att dessa problem nu hanteras genom suveräna politiska beslut och i stor utsträckning förblir begränsade till de länder som har skapat dem. Tidigare exporterades de till resten av världen via den globala finansmarknaden.
Idag har vi, framför allt tack vare Kina och Östasien, en stor produktionsmaskin som inte behöver kortfristig finansiering eftersom den finansieras internt och med tålmodigt kapital, inte påtvingar sin valuta som betalningsmedel och inte inför sanktioner mot oönskade länder. Ekonomin i “Stora södern”utgör därför en global allmän nyttighet vars omfattning ännu inte har förståtts.
Översättning: Palmino Pieretti
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Underteckna med ditt namn.