"Topaz" kan ha hindrat ett tredje världskrig

Från 1977 till 1989 var Rainer Rupp en västtysk civil representant vid Nato:s högkvarter. Som ordförande för Nato:s nuvarande underrättelsegrupp på 1980-talet hade han tillgång till topphemliga kosmiska dokument medan han arbetade som spion för östtysk underrättelsetjänst. Hans kodnamn var "Topaz".

År 1993 greps Rupp av tyska myndigheter och riskerade livstids fängelse, men 1994 dömdes han till 12 års fängelse eftersom han hade försökt undvika krig. Han släpptes efter sex år.

Han var 1983 troligen den enskilt viktigaste individen som gjorde att Europa kunde undvika ett kärnvapenkrig och tredje världskriget, skriver fredsforskaren Ola Tunander.

Enligt en populär uppfattning skyddades stater som omfattades av det amerikanska "kärnvapenparaplyet" av amerikanska kärnvapen, men mot vem skulle USA avfyra dessa vapen? USA kunde inte avfyra dem mot Sovjetunionen och senare Ryssland utan att riskera en rysk kärnvapenmotattack mot USA. Under kalla kriget förutsatte det amerikanska "kärnvapenparaplyet" existensen av Warszawapaktstater som kunde bli måltavlor för amerikanska kärnvapen.

"Kärnvapenparaplyet" förutsatte också en allmän uppfattning om en amerikansk eskalerande dominans som skulle göra det möjligt för USA att eskalera och avskräcka en sovjetisk attack, även på högre eskaleringsnivåer. Ingen av dessa förutsättningar existerar idag. Det finns följaktligen inte längre ett amerikanskt "kärnvapenparaply". Men låt oss börja med att titta på 1980-talet för att förstå logiken i detta mycket märkliga "paraply".

Halshuggningsattack
Vid Nato:s högkvarter i början av 1980-talet hade amerikanska neokonservativa drivit på för en kärnvapen-"halshuggningsattack". De ville använda de mycket precisa Pershing II-missilerna som skulle nå Moskva på tio minuter för att ta ut hela den sovjetiska civila och militära ledningen, för att få "den mäktiga Röda armén att springa" runt "som halshuggna kycklingar". Neokonservativa försökte genomföra dessa idéer som en del av NATO:s planer, och Sovjetunionen måste ha varit medveten om denna ambition.

I november 1983 tog sovjetisk underrättelsetjänst emot order från Nato:s kommandocentraler under en mycket realistisk Nato-kärnvapenövning, Able Archer. Pershing-missilerna flyttades på plats. Koderna ändrades och allt var mycket verkligt, vilket fick Sovjetunionen att tro att Nato-övningen var en täckmantel för en riktig kärnvapenattack. Sovjetunionen var övertygad om att västvärlden förberedde sig för "en halshuggningsattack" med en förestående kärnvapenattack. Sovjetunionen svarade med att beordra sina kärnvapenbombstyrkor i Östtyskland ut på landningsbanorna. Alla dessa flygplan väntade bara på en signal att starta, med sina motorer igång.

En amerikansk eller Nato-kärnvapenattack mot Sovjetunionen skulle innebära en enorm förstörelse. För ryssarna var det nödvändigt att slå till först, att förstöra Pershing-missilerna och andra amerikanska eller Nato-kärnvapenstyrkor, innan dessa styrkor kunde träffa Sovjetunionen.

Sovjetunionen var övertygat om att de var tvungna att slå till förebyggande för att överleva. Emellertid rapporterade en östtysk spion vid NATO:s högkvarter, Rainer Rupp, till östtyskarna och ryssarna att Able Archer bara var en övning. Han lyckades övertyga dem om att det inte var en riktig kärnvapenattack, och en sovjetisk kärnvapen-"motattack" stoppades, vilket vi nu alla är mycket glada över. CIA-rapporten om Able Archer och om den sovjetiska krigsoron hade påstått chockat president Reagan i en sådan grad att den fullständigt förändrade hans politik. Han inledde sina samtal med den sovjetiska ledaren Michail Gorbatjov 1985.

Sovjet vill inte krig
I en intervju med Pascal Lottaz sa Rainer Rupp att ett topphemligt dokument, ”ett av Nato:s hemligaste dokument från militärkommittén […], tydligt sa: Sovjetunionen vill inte ha ett krig med Nato. Deras strategi är, om ett krig bryter ut, att de [kommer] att göra allt [för att säkerställa] att kriget inte kommer att utkämpas på socialistiskt territorium, utan att föra det över till angriparens territorium.” Sovjetunionen tänkte inte i termer av en attack mot väst, utan de skulle slå tillbaka, möjligen förebyggande i händelse av en västlig attack.

I en annan av Pascal Lottaz intervjuer med Rainer Rupp säger han:

”Under de [kommande] veckorna var jag tvungen att leda den aktuella underrättelsegruppen i Nato:s lägescentrum, det vill säga det innersta rummet, där all underrättelseinformation från medlemsländerna kommer in. CIA och DIA (Defence Intelligence Agency, se här, ö.a.) skickar sina bedömningar av nya utvecklingar etc., och jag kunde se DIA:s underrättelsememorandum, hur de upptäckte kommunikationsnoder för luftförsvarssystem i norra Ryssland […] och man kan läsa det numera i [den senare officielle CIA-historikern] Ben Fischers [numera avhemligstämplade artikel om kärnvapenövningen Able Archer …].

Under [de halvårliga Wintex]-övningarna blev användningen av dessa taktiska kärnvapen större och större [och i] den senaste övningen, redan efter mötet mellan Gorbatjov och Reagan, använde vi faktiskt, tror jag, 153 taktiska kärnvapen i två vågor:

Först över hundra mot östeuropeiska industrimål men också huvudsakligen mot militära mål. Sedan, [efter tre dagar], resten. Så, allt som allt, minns jag 153, och det var för första gången också kärnvapen mot Östtyskland, eftersom tyskarna fram till dess alltid hade insisterat på att det inte skulle finnas ett kärnvapen mot Östtyskland. Men intressant nog fanns det […] mot Dresden. Jag minns väl, på grund av den historiska parallellen till bombningarna av Dresden (under WW2, ö.a.) […]. En viktig poäng [var] att målvalet under Wintex – för användning av kärnvapen i öst – alltid gjordes [av amerikanerna]. Det var ett amerikanskt privilegium. Så målvalet berörde aldrig ryskt territorium. Aldrig. Varför? Implicit är det mycket tydligt eftersom amerikanerna visste att från det ögonblick de träffar ryskt territorium kommer det att slå tillbaka mot amerikanskt territorium, i USA. Och det är den gamla frågan om tillförlitligheten hos kärnvapenparaplyet, hos det amerikanska kärnvapenparaplyet för Tyskland. Jag menar, [amerikanerna] var ganska glada att slåss till siste tysk i ett krig mot Ryssland eller till och med förstöra större delen av Europa. […] Jag minns i det sammanhanget en presentation vid kärnvapensplaneringsmötet i Oberammergau, där jag deltog, och en amerikansk general presenterade problemet med Fulda-gapet (se här, ö.a.) [… där de massiva sovjetiska styrkorna skulle rulla in i Västtyskland]. I Fulda-gapet fick vi ett verkligt problem [, sa han]: 'de tyska byarna var bara ett halvt kiloton från varandra'.”

Kärnvapen i ryggsäcken
Idén om ett amerikanskt "kärnvapenparaply" för Europa förutsatte existensen av Warszawapaktstater som USA kunde rikta in sig på. De tyska deltagarna ogillade att USA skulle använda kärnvapen för att bomba Östtyskland. Tyskarna ville att USA skulle använda "bomberna" längre österut (i Polen, Tjeckoslovakien och Ungern), men inte i Tyskland.

De korträckviddiga kärnvapenmissilerna förutsatte dock att en stor del av dem skulle användas i Östtyskland och mot de sovjetiska styrkorna som gick in i Västtyskland. En tidigare överbefälhavare för Baltap (Nato:s kommando över baltiska angrepp i Karup för Danmark och norra Tyskland) berättade för mig att specialstyrkor var förberedda på att bära ryggsäckar med kärnvapen, och att de inte skulle nå särskilt långt. I ett europeiskt krig skulle en stor del av USA:s taktiska kärnvapen nästan säkert användas i Tyskland.

Den norske chefen för militär underrättelsetjänst Alf Roar Berg (en tidigare chef för Nike-luftförsvarssystemen) vid Oslofjorden i juni 1992 tillsammans med CIA-chefen Robert Gates och de amerikanska Ambassadör i Norge Loret Miller Ruppe (Foto: privatarkiv).


Norrmännen var också missnöjda med att kärnvapnen i norr skulle användas i Finnmark i Nordnorge, eftersom de inte kunde användas mot Sovjetunionen. Dessutom hade Nike-missilluftförsvarssystemen i Norge konventionella stridsspetsar och var officiellt utplacerade för att skydda huvudstaden Oslo, men under krigstid skulle dessa missiler utplaceras med kärnstridsspetsar, och dessa norska Nike-batterier hade redan förvaringsutrymmen förberedda för sina kärnstridsspetsar, fick jag veta av en tidigare chef för dessa missilsystem, den senare chefen för militär underrättelsetjänst, generalmajor Alf Roar Berg.

Tanken var att dessa kärnvapenbaserade mark-till-luft-missiler skulle användas mot svärmarna av sovjetiska kärnvapenbomber som var på väg mot de amerikanska kärnvapenbombstyrkorna i Storbritannien och kanske mot USA, berättade general Berg för mig. Detsamma var fallet i Danmark, Västtyskland, Nederländerna och Belgien. Nike-batterierna utgjorde en mur av kärnvapenmissilstyrkor genom Europa från norr till söder, en kärnvapensköld som skulle blockera de sovjetiska bombernas tillträde till Storbritannien. Det radioaktiva nedfallet från De många kärnvapenexplosionerna skulle regna ner över Skandinavien och Tyskland inifrån kärnvapenparaplyet.

Regnade ner inifrån paraplyet
De flesta européer trodde förmodligen att det amerikanska kärnvapenparaplyet skulle användas, på ett eller annat sätt, för att skydda européerna mot Sovjetunionen och nu Ryssland. Man trodde att paraplyet skulle skydda oss från sovjetiska kärnvapen genom att använda en amerikansk kärnvapenavskräckning riktad mot Sovjetunionen, och att den amerikanska eskalerande dominansen (se tidigare artikel på min Substack) skulle avskräcka Sovjet från alla "äventyr". Men om "avskräckningen misslyckas" skulle dessa amerikanska vapen användas i Europa. De amerikanska kärnvapnen regnade alltid ner inifrån paraplyet. Under Nato-övningarna riktade USA aldrig in sig på Sovjetunionen eller Ryssland.

Idag finns det ingen Warszawapakt. Vi har ett utökat Västeuropa, och de amerikanska taktiska kärnvapnen skulle, om de användes, användas i Europa, inte mot Ryssland, eftersom en amerikansk kärnvapenattack mot Ryssland omedelbart skulle följas av en rysk kärnvapenattack mot USA.

I ett krig mellan USA och Ryssland, Ryssland kan Ryssland till exempel skapa en en buffertzon i norska Finnmark för att skydda Kolabaserna (nära Norge), för att göra det möjligt att försvara dem mot en västerländsk attack. Detta skulle vara ett scenario där USA skulle kunna använda kärnvapen, men USA skulle använda dessa vapen mot ryska styrkor i Norge, i Finnmark och mot norsk infrastruktur, inte mot Ryssland. Vissa hävdar att USA:s strategiska kärnvapenstyrkor (styrkor som skulle användas mot Ryssland vid en slutlig eskalering) skulle vara tillräckligt avskräckande för att få ryssarna att backa, men det skulle förutsätta en amerikansk eskalerande dominans, och denna eskalerande dominans existerar inte längre (se min tidigare Substack-artikel). Det finns inte längre ett amerikanskt "kärnvapenparaply". Många i Europa har missförstått vad ett amerikanskt "kärnvapenparaply" skulle innebära för Europa.

Idag talar man också om ett möjligt "franskt kärnvapenparaply" som en ersättning för det amerikanska "kärnvapenparaplyet", men även Frankrike skulle av uppenbara skäl försöka undvika att använda kärnvapen mot Ryssland. I händelse av en massiv västerländsk (inklusive fransk) konventionell missilattack mot Ryssland skulle Ryssland (enligt den nya kärnvapendoktrinen från september 2024) eventuellt använda kärnvapen, vilket skulle kunna få Frankrike att hämnas med användning av kärnvapen, men det skulle också vara mycket riskabelt, eftersom förstörelsen i Frankrike skulle vara helt oacceptabel jämfört med förstörelsen i Ryssland. Det verkar inte finnas något trovärdigt alternativ för västmakter att använda kärnvapen i ett krig med Ryssland.

Hypotetiskt sett kan man föreställa sig att president Trump skulle fatta ett beslut om att inleda en kärnvapenmissilattack mot Ryssland och att Ryssland skulle svara med en kärnvapenattack mot USA, men, som jag skrev i min artikel om "Eskalering av dominans", skulle de ansvariga personerna i Pentagon då vara oroliga för att de amerikanska missilerna skulle kunna skjutas ner av det ryska luftförsvaret, medan USA definitivt inte skulle kunna skjuta ner de nya ryska hypersoniska missilerna.

Det är följaktligen nästan omöjligt att föreställa sig att USA skulle gå in i en konflikt i Europa som skulle kunna eskalera till en strategisk kärnvapennivå. Man skulle nästan säkert backa och "delegera" kriget till européerna. Européerna är nu på egen hand, men de behöver inte oroa sig. 

Ryssarna är inte intresserade av Europa eller av att erövra europeiskt territorium. Ryssarna tänker fortfarande inte i termer av en attack, av att invadera Europa. Européerna kan faktiskt lugna ner sig.

Olas Substack

Översättning Rolf Nilsson