14 feb. 2017

Carsten Jensens roman om Afghanistan

Carsten Jensens (t v på bilden) roman Den första stenen (Bonniers förlag) bygger på författarens 30-åriga erfarenhet av Afghanistan.

Han har i en rad reportageböcker, artiklar och föreläsningar visat vad kriget gör med landet och  människorna.

Här recenseras boken av Lars-Gunnar Liljestrand, f d ordförande i Föreningen Afghanistansolidaritet.


I den nya boken tränger han djupare och ger i litterär form en bild av kriget i all dess ohygglighet som går vida utöver vad torra fakta kan visa.

För den som under mer än 15 år varje vecka följt rapporterna om kriget och alla övergrepp känns mycket igen men är ändå som nya då Carsten Jensen  beskriver dem inifrån, ur de danska soldaternas upplevelser.

Det handlar om en pluton om 30 man och en kvinna som är stationerade i Helmandprovinsen i södra Afghanistan, talibanernas kärnområde. Där utkämpades de hårdaste striderna och  där tog de danska trupperna stora förluster i omgångar tillsammans med kanadensare, amerikaner och britter.

Vi får följa de danska soldaterna när de är på sin camp, ett befäst läger omgärdat av murar, taggtråd och vakttorn, och när de går ut på patrullering. De kan bara lämna basen i kolonner med pansrade fordon. De kör på den stora Highway 1 mot Kandahar i hög fart  och signalerar med varningsskott om civila fordon inte omedelbart viker undan eller kör ned i diket. Allt görs för att  försöka undgå att möta en självmordsbombare eller att köra på en vägbomb.

Soldaterna lever i ständig  anspänning dels av rädsla, varje civil afghan kan vara en fiende, och dels av otålighet att få komma i strid som de tränat för hemma i Danmark. Frustrationen tar till slut överhand och i en blandning av raseri och  nervositet mejar de ner en familj civila afghaner i en liten Toyota som inte flyttade sig av vägen tillräckligt snabbt.

Händelsen leder till en rad konflikter där danskarna måste ingå uppgörelser och förbund med olika lokala makthavare för att kunna fungera vidare i sin camp.

Danskarna förstår inte vem de lierar sig md  och vem de kan lita på. Den lokale krigsherren som åtagit sig att skydda campen vänder sig mot dem. Den ömtåliga maktbalansen mellan de olika grupperingarna och danskarna  tippas över ända och leder till upptrappade och alltmer blodiga strider.
Den danske befälhavaren som levt i tron att hans erfarenhet att förhandla hemma i kommunstyrelsen i Bornholm skall ge honom ett övertag kommer helt till korta då han möter den afghanska verkligheten.

(Det mönster av beroenden och  maktkamp på den lokala nivån som Carsten Jensen skildrar har utförligt dokumenterats  också av den brittiske forskaren Frank Leveridge i  “Investment in Blood: The True Cost of Britain’s Afghan War”.  Han visar hur britterna i Helmand stödde den ena knarkbaronen och krigsherren mot den andra i blodiga uppgörelser i tron att man bekämpade talibanerna.)

För den danska plutonen leder det försämrade läget och ett förräderi mitt ibland dem till att de till slut för att överleva  tvingas byta sida i ett  komplicerat maktspel. De danska soldaterna även fältprästen måste ge upp alla sina ideal och kasta alla skrupler. Med sin närmast totala okunnighet om landet och dess seder och kultur begår de det ena övergreppet efter det andra. På ett sätt visar Carsten Jensen med danskarnas handlande vad många afghaner tvingas till. Man måste byta sida både en eller flera gånger för att överleva.

Det är USAs krig och afghanerna kallar följaktligen alla utländska soldater för amerikaner. I boken uppträder USA i första hand genom sina drönare, flygangrepp Chinook-helikoptrar och jättelika AC -130, ett flygande fort med kanoner, missiler och bomber.

För den danska plutonen är amerikanarna några man anropar via radio för att slå ut talibaner när man kommit i strid och offren blir då i många fall civila, ofta kvinnor och barn. Värst är fosforbomberna vars innehåll klistrar sig fast på kroppen och äter sig genom köttet in till benen.

Carsten Jensen skildrar varken de danska soldaterna eller talibanerna som goda eller onda. Kriget har sin egen obönhörliga logik och enskilda individers handlande har lite med moral att göra. Det är kriget som är det onda och utan att det sägs det rakt ut är det han skriver en våldsam anklagelse mot USAs ockupation.

Boken är spännande som en thriller och ger också kunskap och insikt om det afghanska samhället och visar på omöjligheten att med militärt våld tvinga på en nation en annan kultur och andra värderingar.

Carsten Jensens roman kommer för framtiden att vara den stora berättelsen om kriget.

Lars-Gunnar Liljestrand

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Underteckna med ditt namn.