tag:blogger.com,1999:blog-7360504264537497461.post3897512084177194074..comments2024-03-17T08:41:39.178+01:00Comments on Nyhetsbanken: Socialismens Albanien - in memoriamstefan lindgrenhttp://www.blogger.com/profile/01995508679413631822noreply@blogger.comBlogger1125tag:blogger.com,1999:blog-7360504264537497461.post-28760035235884916262017-05-02T13:03:02.128+02:002017-05-02T13:03:02.128+02:00Jag har inte läst Kadhammars bok men jag var i Alb...Jag har inte läst Kadhammars bok men jag var i Albanien som turist under två veckor sommaren 1973. Det var en väldigt varm sommar och jag har för mig att den sista dagen uppmättes temperaturen till 44 grader. Det gjorde att mycket tid tillbringades vid stranden. Det märktes när planet passerade gränsen från Jugoslavien. Det fanns stora bokstäver på bergsluttningen där det stod ENVER. För de flesta svenskar framstår en sådan personkult motbjudande. Jag var tvungen att köpa nya jeans för att komma in i landet. Mina manchesterjeans ansågs för utsvängda, trots att jag tagit mina rakaste modell. De jeans jag köpte var av unisex modell utan gylf med dragkedja i sidan. Maten på hotellet var ganska god med mycket soppa och grönsaker. Det var första gången jag ätit stekt gurka bl a. Men en dag kände jag mig konstig i magen och avstod middagen. Jag blev bättre framåt kvällen och lite hungrig. Då gick jag till en brödbutik för att köpa lite bröd. Det fanns egentligen bara två typer av bröd. Ett ljust och ett mörkt. Båda var goda och saftiga. När jag kom in i butiken var det fullt med albaner där. Det var inget snabbköp utan försäljning över disk. När de övriga kunderna fick se mig så skingrade de sig åt båda hållen och släppte fram mig till disken Det kändes ganska pinsamt men jag antog att det var en artighet mot mig som turist. Många albaner var nyfikna på oss turister och försökte få kontakt. Jag minns en äldre man som kom ledande en cykel. Trots att han passerade många albaner innan vi möttes så bad han ingen av dem om hjälp. Han hade nämligen tappat kedjan på cykeln och när han kom fram till mig och min svenske kamrat så stoppade han oss och frågade på bruten tyska om vi kunde hjälpa honom. Det gjorde vi naturligtvis och han förklarade att han lärt sig tyska under kriget då tyskarna ockuperat landet. Vi får ofta läsa att Albanien var isolerat och som ett stort fängelse. En dag simmade jag ut till en flotte som var en 100 m från stranden. Där satt tre albanska killar i 20-25 års åldern. De nästa kastade sig över mig med frågor på franska.<br />Jag har läst franska i skolan så jag förstod rätt mycket av frågorna men jag hade större problem med att svara på franska. Alla tre skulle åka till Frankrike för att utbilda sig till veterinärer. Någon sådan utbildning fanns inte i Albanien. De var också nyfikna på att höra om svenska kvinnor var så kalla som de hade hört.<br /> Busschaufförerna satte ofta på italienska radiostationer när de väntade på oss vid vår utflykter men när vi satt i bussen använde vår guide högtalarsystemet mest hela tiden.<br />Om man är turist i ett land där man inte ens kan språket så är det naturligtvis svårt att veta hur folk egentligen har det. På våra resor visades naturligtvis sådant som man ville visa vilket förresten alla länder gör. I Albanien fanns det så vitt jag vet bara turistmyndigheten som drev alla hotell och arrangerade alla resor inom landet och anställde alla guider. Albanien var huvudsakligen ett muslimskt land för kriget och vi såg moskeér men även kyrkor, som antingen såg förfallna ut eller användes till annat eftersom religionen bekämpades. Vi försökte fråga vår guide om hur folk såg på detta men han svarade väldigt undvikande och sa att det inte var några problem med det. Eftersom det var värmebölja när vi var där så gick det åt mycket glass och vaniljglassen var gjord på riktig vaniljstång och väldigt god och den glassen försvann tydligen ungefär samtidigt med kommunismen om man ska tro Richard Swartz i boken Room Service. Lasse Janssonhttps://www.blogger.com/profile/10999919577635103334noreply@blogger.com