Bjälken i Europas öga

Europa måste ta en ordentlig titt på sig själv, skriver den portugisiske sociologiprofessorn Boaventura de Sousa Santos i Globetrotter.

Europas ledare hade inte och har inte vad som krävdes för att hantera Ukrainakrisen.

Eftersom Europa har visat sig vara oförmöget att hantera orsakerna till Ukrainakrisen är Europa nu dömt att ta itu med dess konsekvenser.

Även om dammet av denna tragedi inte ens har börjat lägga sig, tvingas vi dra slutsatsen att Europas ledare inte hade och inte har vad som krävs för att hantera den aktuella situationen. De kommer att gå till historien som Europas mest mediokra ledare sedan andra världskrigets slut.

De ser nu till att de gör sitt bästa när det gäller humanitärt bistånd, och deras insatser i det avseendet bör inte ifrågasättas. Men anledningen till att de gör det är för att rädda ansiktet i ljuset av vår tids största skandal.

Under de senaste 70 åren har de styrt över befolkningar som har legat i framkant när det gäller att organisera sig och demonstrera mot krig varhelst det råkar utkämpas. Men det visar sig att de inte kunde försvara samma befolkningar från ett krig som hade pågått hemma sedan åtminstone så tidigt som 2014.

De europeiska demokratierna har just visat att de har en regering utan folket. Det finns många skäl för att komma till denna slutsats.

Både Ryssland och USA har förberett sig för detta krig under en tid.

När det gäller Ryssland hade det under de senaste åren funnits tydliga indikationer på att landet samlade på sig enorma guldreserver och prioriterade ett strategiskt partnerskap med Kina. Detta märktes särskilt på finanssfären, där en bankfusion och skapandet av en ny internationell valuta är det yttersta målet, och på handelsområdet, med dess Belt and Road Initiative och de enorma expansionsmöjligheter som det kommer att öppna upp för i hela Eurasien.

När det gäller förbindelserna med sina europeiska partner har Ryssland visat sig vara en trovärdig partner, samtidigt som det har klargjort vad dess säkerhetsproblem var. Detta var berättigade farhågor, om vi bara slutar tänka att i supermakternas värld finns det varken bra eller dåliga, bara strategiska intressen som måste tillgodoses.

Så var fallet med missilkrisen 1962, då USA drog en röd linje med avseende på installationen av medeldistansmissiler 70 kilometer från dess gräns. Tro inte att Sovjetunionen var ensam om att ge efter, för USA tog också bort sina medeldistansmissiler från Turkiet.

Avvägning, boende, varaktig överenskommelse. Varför var det inte möjligt i fallet med Ukraina?

Låt oss gå över till förberedelserna på den amerikanska sidan.

Inför nedgången av den globala dominans de har åtnjutit sedan 1945, försöker USA till varje pris konsolidera sina inflytandezoner, för att behålla sina fördelar i handel och tillgång till råvaror för amerikanska företag.

Det som står nedan har hämtats från officiella dokument och dokument från tankesmedjor.

Politiken för regimskifte syftar inte till att skapa demokratier, utan snarare på att skapa regeringar som är lojala mot USA:s intressen. Inte en enda demokratisk stat har vuxit fram ur de blodiga interventionerna i Vietnam, Afghanistan, Irak, Syrien och Libyen.

Främjandet av demokrati var inte det som fick USA att stödja kupper som avsatte demokratiskt valda presidenter i Honduras (2009), Paraguay (2012), Brasilien (2016) och Bolivia (2019), för att inte tala om kuppen 2014 i Ukraina.

Kina har varit USA:s främsta rival sedan en tid tillbaka. När det gäller Europa vilar USA:s strategi på två pelare: att provocera Ryssland och att neutralisera Europa (och i synnerhet Tyskland).

År 2019 publicerade Rand Corporation, en välkänd organisation dedikerad till strategiska studier, en rapport med titeln "Extending Russia ", framtagen på begäran av Pentagon. Rapporten beskriver hur man provocerar länder på sätt som kan utnyttjas av USA. Det har detta att säga om Ryssland:

"Vi undersöker en rad icke-våldsåtgärder som kan utnyttja Rysslands faktiska sårbarheter och oro som ett sätt att betona Rysslands militär och ekonomi och regimens politiska ställning hemma och utomlands.

"De steg vi undersöker skulle inte ha vare sig försvar eller avskräckning som sitt främsta syfte, även om de kan bidra till båda. Snarare uppfattas dessa steg som element i en kampanj utformad för att obalansera motståndaren, vilket leder till att Ryssland tävlar i domäner eller regioner där USA har en konkurrensfördel, och får Ryssland att översträcka sig militärt eller ekonomiskt eller få regimen att förlora inhemsk och/eller internationell prestige och inflytande.”

Behöver vi höra mer för att förstå vad som händer i Ukraina? Provocera Ryssland att expandera och sedan kritisera det för att det gör det. Nordatlantiska fördragsorganisationens expansion österut – tvärtemot vad som överenskommits med sovjetledaren Michail Gorbatjov 1990 – var nyckeln till att utlösa provokationen.

Ett annat viktigt steg var brottet mot Minskavtalet.

Det bör påpekas att när regionerna Donetsk och Luhansk först gjorde anspråk på självständighet efter kuppen 2014, stödde Ryssland inte deras påståenden. Ryssland var för autonomi inom Ukraina, enligt Minsköverenskommelserna. Det var Ukraina – med USA:s stöd – som rev upp avtalen, inte Ryssland.

När det gäller Europa är dess främsta angelägenhet att befästa sin status som en mindre partner som inte vågar ingripa i politiken för inflytandezoner. Europa måste vara en pålitlig partner, utan att förvänta sig ömsesidig behandling.

Det är därför Europeiska unionen – till ledarnas aningslösa förvåning – fann sig utestängd från AUKUS, säkerhetspakten mellan USA, Australien och Storbritannien för Indo-Stillahavsområdet. Mindre partner-strategin kräver att Europa blir mer beroende, inte bara i militära termer (något som man alltid kan lita på Nato för att säkerställa) utan även med hänsyn till ekonomin och energiområdet i synnerhet.

USA:s utrikespolitik (och demokrati) domineras av tre oligarkier (ty oligarker är inte Rysslands och Ukrainas monopol): det militärindustriella komplexet; gas-, olje- och gruvkomplexet; och bank- och fastighetskomplexet.

Dessa komplex ger fantastiska vinster tack vare så kallade monopolräntor, det vill säga privilegierade marknadspositioner som gör att de kan blåsa upp priserna. Deras mål består i att hålla världen i krig och alltmer beroende av USA:s vapenförsörjning.

Europas energiberoende av Ryssland var alltså något oacceptabelt. Och ändå var det i Europas ögon inte en fråga om beroende, utan snarare om ekonomisk rationalitet och en diversifiering av partners.

Med invasionen av Ukraina och de efterföljande sanktionerna föll allt på plats som planerat. Lagren av de tre komplexen steg omedelbart och champagnen började flöda. Ett mediokert, okunnigt Europa, som helt saknar strategisk vision, faller hjälplöst i händerna på dessa komplex, som snart kommer att låta Europa veta vilka priser det kommer att få betala. Europa kommer att bli utarmat och destabiliserat eftersom dess ledare inte lyckades ta sig till ögonblicket.

Värre än så, det kan inte vänta med att beväpna nazister. Man verkar inte heller minnas att FN:s generalförsamling i december 2021 antog en resolution – föreslagen av Ryssland – som syftar till att "bekämpa glorifiering av nazism, nynazism och andra metoder som bidrar till att underblåsa samtida former av rasism, rasdiskriminering, främlingsfientlighet och relaterad intolerans." Två länder, USA och Ukraina, röstade emot.

De nuvarande fredsförhandlingarna har missförståtts. Det är meningslöst att förhandla enbart mellan Ryssland och Ukraina. De borde vara mellan Ryssland och USA/NATO/EU.

Missilkrisen 1962 löstes mellan Sovjetunionen och USA. Tänkte någon bjuda in Fidel Castro till förhandlingsbordet?

Det är en grym villfarelse att tro att det kan bli varaktig fred i Europa utan några eftergifter från västsidan. Ukraina, vars självständighet vi alla förespråkar, får inte gå med i Nato.

Har Finland, Sverige, Schweiz eller Österrike någonsin behövt Nato för att känna sig trygga och komma framåt? Sanningen är att Nato borde ha avvecklats så snart Warszawapakten upphörde. Först då skulle EU ha kunnat upprätta en försvarspolitik och militära försvarskapaciteter anpassade till dess egna intressen snarare än USA:s.

Vilka hot fanns mot Europas säkerhet för att motivera Natos interventioner i Serbien (1999), Afghanistan (2001), Irak (2004) eller Libyen (2011)? Kommer det att vara möjligt, efter allt detta, att fortsätta kalla Nato för en defensiv organisation?

Den här artikeln producerades av Globetrotter och därefter i Asia Times. Boaventura de Sousa Santos är emeritusprofessor i sociologi, University of Coimbra, Portugal. Hans senaste bok är Decolonising  the University: The Challenge of Deep Cognitive Justice (Cambridge Scholars Publishing, 2021).