När blev vänstern för öppna gränser?

Den irländska författaren Angela Nagle granskar i en artikel  i American Affairs hur det kommit sig att partier och krafter som anser sig vara vänster blivit anhängare av liberala paroller om öppna gränser och fri invandring.

"Öppnagränser-radikalismen gynnar i slutändan eliterna i världens rikaste länder, försvagar ytterligare fackföreningarna, berövar utvecklingsländerna deras desperat behövda högutbildade och vänder arbetare mot arbetare", skriver hon.

Innan Trumps "Bygg muren!" var det "Riv ner den där muren!" I sitt berömda tal 1987 krävde Ronald Reagan att Berlinmurens fula ärr skulle avlägsnas och menade att den begränsning av rörelsefriheten den representerade inte var något mindre än en "fråga om hela mänsklighetens frihet". Han fortsatte med att säga att de som "vägrar att ansluta sig till frihetens stora gemenskap" kommer att "bli föråldrade" till följd av den oemotståndliga kraften hos den globala marknaden. Och så blev det. I glädjeruset dirigerade Leonard Bernstein så storartat "An die Freude" och Roger Waters skapade sin berömda "The Wall”. Hinder för arbete och kapital revs över hela världen; historiens hade nått sin slutpunkt; och decennier av USA-dominerad globalisering följde, skriver Nagle.

Under Berlinmurens tjugofemåriga existens dog omkring 140 personer när de försökte korsa den. I den förlovade världen av global ekonomisk frihet och välstånd dog 412 personer när de försökte komma över gränsen mellan USA och Mexiko förra året, och mer än tre tusen dog året innan i Medelhavet. Poplåtar och Hollywoodfilmer om detta får man dock leta efter, förgäves… Vad gick fel?

Naturligtvis försvann inte Reagan-projektet efter Sovjetunionens sammanbrott. Reagan - och hans efterträdare från båda partierna - använde samma triumfatoriska retorik för att försvaga fackföreningarna, avreglera bankerna, expandera ”outsourcing” och globalisera marknaderna undan det förlamande trycket av nationella ekonomiska intressen.

Centralt för detta projekt var en nyliberal attack på nationella hinder för det fria flödet av arbete och kapital. Hemma genomförde Reagan en av de mest betydelsefulla migrationslättnaderna i amerikansk historia, "Reagan-amnestin" 1986, som utvidgade arbetsmarknaden genom att låta miljoner illegala invandrare få rättslig status.

Folkligt motstånd mot olika delar av denna efter-kalla-kriget-vision kom inledningsvis från vänstern i form av anti-globaliseringsrörelser och senare ”Ockupera Wall Street”. Men utan tillräckliga krafter att utmana det internationella kapitalet nådde dessa proteströrelser ingenstans. Det globaliserade och finansierade ekonomiska systemet stod fast trots all den förödelse de skapade, till och med under finanskrisen 2008.

Idag är den mest synliga anti-globaliseringsrörelsen den form av antimigrationsbacklash som Donald Trump och andra "populister" står för. Vänstern verkar dock inte han emellertid inte finna något annat val än att förfasa sig över Trumps "muslimförbud" och Homeland Security-avdelningen ICE:s jakt på migrantfamiljer, vänstern kan bara reagera mot vad än Trump gör. Om Trump är för invandringskontroller, kräver vänstern det motsatta. Och idag har talet om "öppna gränser" också blivit en del av den allmänna liberala diskursen, trots att den en gång i tiden bara hördes från radikala frimarknadsentusiaster och libertarianska anarkistkretsar.

Eftersom inget seriöst politiskt vänsterparti ger några konkreta förslag till hur ett verkligt gränslöst samhälle ska se ut, har vänstern, genom att lyfta fram moraliska argument för öppna gränser och ansluta sig till de ekonomiska argumenten från vissa tankesmedjor för fri internationell handel, har vänstern målat sig i ett hörn. Om "ingen människa är illegal!" som slagorden ekar i vänsterns protester, innebär det faktiskt att vänsterns moral innebär bort med alla gränser och självständiga suveräna stater. Men vilka konsekvenser kommer obegränsad migration att ha för projekt som allmän folkhälsovård och utbildning, eller för en full sysselsättningspolitik? Och hur tänker vänstern sig kunna övertyga allmänheten om dessa mål? frågar sig Nagle.

När Vox-redaktören Ezra Klein under den demokratiska primärvalskampanjen i USA 2016 föreslog öppna gränser för Bernie Sanders, visade senatorn sin styrka när han gav sitt berömda svar: "Öppna gränser? Nej, det är Koch-brödernas förslag”.1) (Bröderna Koch är globalistiska amerikanska miljardärer/Övers. anm.).

Det här störde tillfälligt det officiella narrativet och Sanders blev snabbt anklagad för att" låta som Donald Trump ". Men bakom de generationsskillnader som denna debatt avslöjade döljer sig ett större problem. Eftersom all arbetarpolitik förstörts och övergetts kan migrationsfrågor för närvarande bara utspelas inom ramen för ett kulturkrig, helt och hållet fört med moraliska argument. Den allt mer känslopräglade amerikanska offentliga migrationsdebatten präglas av en grovt förenklad moralisk och politisk tvådelning. Det är "höger" att vara "mot invandring" och "vänster" att vara "för invandring". Men migrationens ekonomi berättar en helt annan historia.

Nyttiga idioter
Att öppna gränser förvandlats till en "vänsterfråga" är ett helt nytt fenomen och strider på ett grundläggande sätt mot den organiserade vänsterns historia. Öppna gränser har länge varit paroller för affärsvärlden och den frimarknadshögern. Stödda på neoklassiska ekonomer har dessa grupper förespråkat en friare migration med hänvisning till marknadsrationalitet och ekonomisk frihet. De motsätter sig begränsningar av migrationen av samma skäl som de motsätter sig begränsningar av kapitalets fria rörlighet. Det Koch-finansierade Cato-institutet, som även förespråkar att man tar bort lagliga begränsningar för barnarbete, har propagerat för radikalt öppna gränser i årtionden och hävdar att öppna gränser är en grundbult för libertarianismen med sitt "Glöm muren, det är dags för USA att öppna sina gränser.”2) Adam Smith-institutet har gjort detsamma och argumenterat för att" begränsningar av invandringen gör oss fattigare".3)

I spåren efter Reagan och figurer som Milton Friedman liberaliserade George W. Bush migrationspolitiken både före, under och efter sitt presidentskap. Grover Norquist, en ivrig förespråkare för Trumps (Bush´s och Reagans) skattesänkningar, har i åratal skällt på fackföreningarnas icke-liberalism och påmint oss om att "Fientlighet mot invandring har traditionellt varit fackets politik".4)

Han hade inte fel. Ända från den första lag som begränsade invandringen till USA 1882 till Cesar Chavez och det multietniska United Farm Workers som protesterade mot arbetsgivarnas användning och uppmuntran till olaglig invandring 1969, har fackföreningar ofta motsatt sig massinvandring. De ansåg den helt medvetna importen av illegala låglönearbetare försämrade arbetarnas förhandlingsstyrka och som en form av exploatering. Man kan inte bortse från att fackföreningarna bygger hela sin existens på sin förmåga att begränsa eller stoppa utbudet av arbetskraft, något som blir omöjligt om deras medlemmar lätt och billigt kan ersättas. Öppna gränser och massinvandring är en seger för kapitalisterna.

Och nästan alla kapitalister ser det så. Mark Zuckerbergs tankesmedja och lobbyorganisation, Forward, som vill ha en friare migrationspolitik har bland sina grundare och ekonomiska supporters Eric Schmidt och Bill Gates liksom ledarna för YouTube, Dropbox, Airbnb, Netflix, Groupon, Walmart, Yahoo, Lyft, Instagram och många andra. Dessas sammanlagda enorma förmögenheter räcker långt för att kraftigt påverka de flesta styrande institutioner och parlament, för att inte rent av köpa dem direkt. Även om de ofta hyllas av progressiva är målen för dessa "liberala" miljardärer tydliga. Deras generositet gentemot dogmatiskt arbetarfientliga republikaner, som Jeff Flake med det berömda "Gang of Eight"-förslaget (om friare invandring/Övers. anm.), är ingen överraskning.

Det är sant att det fackliga motståndet mot massinvandring tidigare ibland haft inslag av rasism (liksom det amerikanska samhället i övrigt). Vad som utelämnas i libertarianernas försök att svärta  ner fackföreningarna som "de verkliga rasisterna" är emellertid att fackföreningarna under sin storhetstid också använda sin makt till stora kampanjer för internationell solidaritet med arbetarrörelser runt om i världen. Och fackföreningar höjde lönerna för miljontals icke-vita medlemmar, medan deras försvagning idag beräknas kosta svarta amerikanska män 50 dollar per vecka.5)

Under Reagans nyliberala revolution fick fackföreningarna ett hårt slag som de aldrig har återhämtat sig från, och lönerna har stagnerat i årtionden. Under detta tryck har vänstern själv förvandlats. I avsaknad av en kraftfull arbetarrörelse har den förblivit radikal inom kultur och när det gäller individuella friheter, men erbjuder mest tandlösa protester och vädjar till nådegåvor när det handlar om ekonomin.

Med de förskräckliga bilderna av låglönemigranter som jagas som brottslingar av ICE, av drunknande i Medelhavet och tillväxten av invandringsmotstånd över hela världen är det lätt förstå varför vänstern vill försvara illegala invandrare mot de attacker som rikas mot dem. Och det är helt riktigt. Men genom att bara följa sin första moraliska impuls att försvara invandrarnas mänskliga värdighet har vänstern retirerat för och försvarar i själva verket hela det exploaterande migrationssystemet.

Dagens välmenande aktivister har blivit storföretagens nyttiga idioter, menar Nagle. Med deras högljudda krav på av "öppna gränser"- och sin hårda moraliska absolutism som betraktar varje begränsning av invandring migration som det ondaste onda – ser de i själva verket varje kritik av det exploaterande massinvandrings som en hädelse. Även gedigna vänsterpolitiker som Bernie Sanders i USA och Jeremy Corbyn i Storbritannien anklagas för "nativism" om de någon gång stöder gränser eller migrationsbegränsningar. Öppnagränser-radikalismen gynnar i slutändan eliterna i världens rikaste länder, försvagar ytterligare fackföreningarna, berövar utvecklingsländerna deras desperat behövda högutbildade och vänder arbetare mot arbetare.

Men det är inte bara jag som säger detta. Fråga bara Karl Marx, vars syn på invandring skulle få honom utkastad av dagens vänster. Trots att snabb och storskalig migration som vår tids var otänkbar på Marx tid, var han mycket kritisk till effekterna av den migration som förekom på 1800-talet. I ett brev till två av sina amerikanska sympatisörer hävdade Marx att importen av lågavlönade irländska invandrare till England tvingade dessa till fientlig konkurrens med engelska arbetare. Han såg denna migration som en del av ett exploateringssystem som splittrade arbetarklassen och bara var en förlängning av kolonialsystemet. Han skrev:

På grund av sina hela tiden tilltagande koncentrationssträvanden inom jordbruket måste Irland regelbundet skicka sitt överskott av arbetskraft till den engelska marknaden, och därigenom kan lönerna hållas nere, samtidigt som den engelska arbetarklassen demoraliseras och tvingas att ytterligare sänka sina materiella anspråk.

Och viktigast av allt: varje handels- och industriort i England har nu en arbetarklass som uppdelats i två mot varandra fientliga läger: engelska proletärer och irländska proletärer. De flesta av de engelska arbetarna hatar sina irländska konkurrenter, som sänker levnadsstandarden för alla landets arbetare. De känner sig som medlemmar av den härskande nationen, och i sin attityd mot irländarna förvandlar de sig därigenom till eftersägande hejdukar åt aristokraterna och kapitalisterna, och stärker sålunda dessas makt över arbetarna själva. Mot den irländske arbetaren mobiliseras religiösa, sociala och nationella fördomar. Attityden påminner rätt mycket om fattiga vitas hållning gentemot negrerna i USA:s sydstater. Irländarna ger igen med samma mynt. De ser i sina engelska kamrater  medbrottslingar och enfaldiga redskap till de engelska förtryckarna i Irland.

Denna antagonism hålls konstlat vid liv av pressen, predikstolen, skämttidningarna , kort sagt, med alla medel som står till de härskande klassernas förfogande. Denna antagonism är hemlighet bakom den engelska arbetarklassens maktlöshet, trots dess organisation. Det är hemligheten om hur kapitalistklassen upprätthåller sin makt. Och den senare är ganska medveten om detta.6) 

Marx menade vidare att den viktigaste uppgiften för den engelska arbetarrörelsen var ”att få de engelska arbetarna att inse att Irlands nationella frigörelse är den viktigaste förutsättningen för att de själva skall kunna uppnå en social frigörelse - att sluta upp på irländarnas sida blir således ingalunda någon sentimental hjälpaktion; det ligger lika mycket i engelsmännens eget intresse”.

Här pekade Marx på en strategi och ett synsätt man knappast finner idag. Importen av lågavlönad arbetskraft är ett förtrycksverktyg som splittrar arbetarna och tjänar makten. Det rätta svaret på detta är därför inte en abstrakt moralism om att välkomna alla invandrare som ett slags god gärning, utan snarare att ta itu med de grundläggande orsakerna till migrationen som ligger i förhållandet mellan de stora och mäktiga ekonomierna och de mindre utvecklingsekonomier som människor migrerar från.

Globaliseringens mänskliga pris
Förespråkarna för öppna gränser förbiser ofta de kostnader massmigrationen innebär för utvecklingsländerna. Globaliseringen skapar ofta en ond cirkel: liberaliserade handelspolitiska åtgärder förstör en regions ekonomi, vilket i sin tur leder till massutvandring från det området, vilket försvagar utvandringslandets potential, samtidigt pressas lönerna för de lägst betalda arbetarna i invandringslandet ned. En av de främsta orsakerna till arbetskraftsmigrationen från Mexiko till USA har varit den ekonomiska och sociala förödelse som orsakats av Nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA). NAFTA tvingade mexikanska jordbrukare att konkurrera med USA:s jordbruk, med katastrofala konsekvenser för Mexiko. Mexikos import från USA fördubblades och Mexiko förlorade tusentals grisfarmer och majsjordbruk till amerikanska konkurrenter. När kaffepriset sjönk under produktionskostnaden förbjöd NAFTA den mexikanska staten att ingripa för att hålla odlarna flytande. Dessutom fick amerikanska företag rätten att köpa upp infrastruktur i Mexiko, inklusive till exempel landets främsta nord-sydliga järnvägslinje. De nya ägarna avbröt sedan järnvägens passagerartjänst, vilket ledde till mängder av avskedanden sedan en vild strejk krossats. 2002 hade mexikanska löner minskat med 22 procent, trots att arbetstagarnas produktivitet ökat med 45 procent.7) I regioner som Oaxaca förstörde utvandringen lokala ekonomier och hela samhällen, då männen emigrerade för att arbeta i USA:s jordbruk och slakterier och efter sig lämnade barn och gamla.

Och vad ska man säga om den betydande emigrationen av välutbildade och tjänstemän? Trots retoriken om vad Trump kallat “shithole countries” eller länder "som inte skickar sina bästa" har kostnaden för ”braindrain” för de utvecklingsekonomier som drabbats varit enorm. Enligt amerikanska folkräkningsbyråns siffror för 2017 har cirka 45 procent av de invandrare som anlänt till USA sedan 2010 högskoleutbildning.8) Utvecklingsländerna kämpar för att behålla sina utbildade medborgare, ofta utbildade till stora offentliga kostnader, eftersom den största och rikaste ekonomierna som dominerar världsmarknaden är rika nog att köpa upp dem. I dag är t.ex. Mexiko en av världens största exportörer av välutbildade människor och dess ekonomi lider följaktligen av en bestående ”brist på kvalificerad arbetskraft". Denna utvecklingsorättvisa är förvisso inte begränsad till Mexiko. Enligt tidskriften Foreign Policy finns "det idag fler etiopiska läkare i Chicago än i hela Etiopien, ett land med 80 miljoner invånare."9) Det är inte svårt att se varför de politiska och ekonomiska eliterna i världens rikaste länder vill att världen ”skickar sina bästa", oavsett konsekvenserna för utvandringsländerna. Men varför är den moraliserande öppnagränservänstern beredd att ge ett humanitärt ansikte för detta nakna självintresse?

Enligt de bästa analyserna av kapitalflöden och global rikedom idag berikar globaliseringen de rikaste människorna i de rikaste länderna på bekostnad av de fattigaste, inte tvärtom. Några har kallat det "omvänt bistånd". Miljarder i skuldräntebetalningar flyter från Afrika till de stora bankerna i London och New York. Enorma privata rikedomar genereras via råvaruindustrier och tillverkning i låglöneländer varje år och förs tillbaka till de rika länderna där de multinationella företagen är baserade. Biljontals dollar i kapitalflykt uppstår när internationella företag utnyttjar skatteparadis och hemliga domstolar möjliggjorda av Världshandelsorganisationens liberalisering av "handelshindrande" faktureringsregler och andra åtgärder.10)

Global ojämlikhet är den primära drivkraften bakom massmigrationen och kapitalets globalisering kan inte separeras från denna fråga, menar Nagle. Andra faktorn är exploaterande arbetsgivare i Förenta staterna som försöker dra nytta av oorganiserade låglönearbetare inom bl.a. jordbruket och genom import av välutbildade personer som redan är utbildade i andra länder. Nettoresultatet är en beräknad befolkning på elva miljoner människor som bor olagligt i USA.

Artikeln refererar bara delvis Nagles artikel, som finns på https://americanaffairsjournal.org/2018/11/the-left-case-against-open-borders/

Noter
1) Ezra Klein, “Bernie Sanders: The Vox Conversation”, Vox, July 28, 2015.
2) Jeffrey Miron, “Forget the Wall Already, It’s Time for the U.S. to Have Open Borders”, USA Today, July 31, 2018.
3) Sam Bowman, “Immigration Restrictions Make Us Poorer”, Adam Smith Institute, April 13, 2011.
4) Grover G. Norquist, “Samuel Gompers versus Reagan”, American Spectator, Sept. 25, 2013.
5) Bhaskar Sunkara, “What’s Your Solution to Fighting Sexism and Racism? Mine Is: Unions”, Guardian, Sept. 1, 2018.
6) David L. Wilson, “Marx on Immigration”, Monthly Review, Feb. 1, 2017.
7) David Bacon, “Globalization and NAFTA Caused Migration from Mexico”, People’s World, Oct. 15, 2014.
8) Gustavo López, Kristen Bialik, and Jynnah Radford, “Key Findings about U.S. Immigrants”, Pew Research Center, Sept. 14, 2018.
9) Kate Tulenko, “Countries without Doctors?”, Foreign Policy, June 11, 2010.
10) Jason Hickel, “Aid in Reverse: How Poor Countries Develop Rich Countries”, Guardian, Jan. 14, 2017.

Angela Nagle har medverkat i Atlantic, Jacobin, Irish Times och Baffler. Hon har skrivit “Kill All Normies: Online Culture Wars from 4chan and Tumblr to Trump and the Alt-Right”, (Zero Books, 2017).