Dissident mot envis revolution

Dissident mot envis revolution   90-talet bröt in och det socialistiska systemet i Östeuropa föll till marken. Överlycklig intog den vildsinta kapitalismen dess plats, bit för bit.   Kuba som hade varit dess allierade blev alldeles ensam kvar. Halsstarrig som den är insisterade revolutionen på att dess väg är socialismens. USA och övriga kapitalistländer riktade hela sin arsenal av psykologisk krigföring och propaganda mot Kuba. Pengarna flödade över och ”dissidenterna” strömmade till.   Även om Kuba hade viss erfarenhet av att dras med dessa konstgjorda företeelser, översköljdes landet nu av mängder som skulle platsa i rekordböckerna.   Varenda dag tillhandahöll ”dissidenter” sina namn till kampanjer som organiserade från Miami, Washington eller vilken europeisk huvudstad det vara må.  De stod till och med till tjänst för att skärpa blockaden. Medan de själva kunde köpa allt de behövde med intjänade dollar, minskade maten på grannens tallrik.  Deras barn gick välnärda till skolan medan andra barn fick se sin mjölkranson krympa.  Men det hindrade inte ”dissidenterna” att fortsätta dra fördel av det som revolutionen försökte förse alla med, gratis, som läkarvård till exempel.   Så kom 2000-talet och tiden gick. Ekonomin förbättrades. Inte ens Världsbankens experter kunde förstå hur det kunde vara möjligt. De kunde inte förstå att enigheten och tron på en dröm kan åstadkomma underverk.    Det strategiska målet att sänka den karibiska revolutionen har inte uppnåtts. Men den har skadats. Det har ”dissidenterna” stått till tjänst med för att straffa det överväldigande flertal kubaner som förblivit revolutionen trogna.  Den ena nya stjärnan i ”dissidenternas” skara har tänts och slocknat, utan att någonsin varken förr eller senare ha torterats eller försvunnits,  och ännu mindre mördats. Deras akilleshäl är avsaknaden av folkligt stöd. Detsamma gäller de som stått för betalningen. Deras stora fiende är att det inte finns någon klyfta mellan ledare och folk.   Inom kommunistpartiet finns många dissidenter (utan citattecken). Det är normalt, det är mänskligt att inte vara överens om det ena eller andra. Du kan vara osams med din äkta hälft, i olika röstlägen. Men det är en annans sak att ansluta sig grannen för att föra krig mot sin livskamrat. Det är förräderi. Och det är vad kubanska folket fått stå ut med: De som internationellt kallas ”dissidenter” har gått ihop med fienden, med Washington, som vill karva sönder Kubas självständighet bit för bit.   En revolution är en skapande process. Den kubanska revolutionen utgick från nollpunkten och lärde sig allt på vägen. Och förnyade nästan allt. Det är självklart att alla som deltagit i denna skapelse i vardande inte är överens om en eller annan färg. Tur är det, för annars skulle skapelsen avstanna. De har en avvikande åsikt, men de säljer sig inte.    ”Dissidenterna” är och förblir en exportprodukt för att svärta ner bilden av revolutionen och röja vägen för internationella politiska påtryckningar.  Ingen av dem finner något som helst gott i revolutionen. De är klassiska exempel på otacksamma barn. De fick lära sig att läsa och skriva, bli intellektuella, forskare, läkare, lärare. Det fick till och med lära sig att vara kritiska. Men som korpar försöker de bara hacka ut ögonen för några fattiga dollar, några omnämnanden i internationella massmedier och några applåder från det egna landets fiender.   Internationella massmedier har haft huvudrollen. De är de enda på Kuba som bryr sig om dem. Vilken grimas som helst blir en nyhet. Medierna leder anfallet i det krig det handlar om. Ingen vet vad denna mängd utländska korrespondenter gör på denna lilla ö förutom att ta hand om ”dissidenterna” och invänta Fidels eller Rauls död.  Kuba tillhör det land i den så kallade tredje världen som dessa massmedier ger högsta prioritet.   Chucho Valdés, kuban och en av världens främsta pianister, försäkrade mig år 2004: ”Mot Kuba jobbar en slaskpress som bara är ute efter skandaler. Till och med när det gäller oss musiker försöker de hitta en politisk vinkling för att förvrida och skada Kuba, och revolutionen.”   Den franska EU-parlamentarikern Jean-Luc Melenchon, sa mig i maj 2010: ”Dessa massmedier, som alla är knutna till USA, bryr sig bara om att hitta någon som kallar sig ’dissident’ eller ’politiskt fånge’ för att upphöja honom till hjälte att använda i kampanjerna mot Kuba.”   Det kan tyckas konstigt. Men varför finns det ”dissidenter” bara i länder som inte faller Washingtons, Madrids, Londons, Berlins, Paris’ med flera politiker i smaken?  Konstigt, det kunde vara konstigt helt enkelt, men så enkelt är det inte.   *Hernando Calvo Ospina, colombiansk författare och journalist, bosatt i Frankrike, skriben i Le Monde Diplomatique. Översättning från spanskan Eva Björklund