Svenska media hetsar mot Nordkorea

Svenska media hetsar mot Nordkorea   USA bedriver en aktiv, hotfull och mycket aggressiv politik mot Nordkorea. Svenska media sprider okritiskt fördomar, halvsanningar och direkta lögner. Det är ett sätt att hålla allmänheten okunnig och spela med i USA:s krigspolitik. Vid detta sekels början, då norra och södra Korea enades om fred och avspänning och nationell återförening ”av vår nation själv”, kontrade USA:s president George Bush med att utpeka Irak, Iran och Nordkorea som ”ondskans axelmakter”. Sydkoreas dåvarande president Kim Dae Jung, som tillsammans med nordsidans ledare Kim Jong Il undertecknat den historiska 15 juni-deklarationen i Pyongyang, fick ett kyligt mottagande i Washington. Bush markerade allvaret i sina uttalanden om ”ondskans axelmakter” med att i trots mot en stark världsopinion invadera Irak – och därefter också Afghanistan. Nordkorea drog slutsatsen att varken världsopinionen eller stormakters garantier (särskilt efter sovjetblockets kollaps och Kinas politiska kursändring), utan bara ett starkt eget avskräckande försvar, kan förhindra ett nytt imperialistiskt angreppskrig på Koreahalvön. Relationerna mellan norra och södra Korea förbättrades genom en rad konkreta steg. I oktober 2007 hölls det andra toppmötet med norra och södra Koreas ledare i Pyongyang. Denna gång hette sydsidans president Roh Moo Hyun och mötet antog en deklaration för utveckling av nord-sydliga relationer och fred och välstånd som mycket konkret angav steg mot fortsatt samarbete för att förverkliga den deklaration som antagits sju år tidigare. Men kort därefter lyckades Bushregimen matcha fram en sydkoreansk president i sin smak. Den 25 februari 2008 valdes Lee Myong Bak från det mycket konservativa och USA-vänliga Grand National Party till Sydkoreas nye president. Det skedde med rekordlågt valdeltagande – både vid presidentvalet i februari och vid parlamentsvalet i april 2008. I det sistnämnda valet uppgick valdeltagandet bara till 46 procent. Efter tio år med mer progressiva regeringar satte USA därmed stopp för avspänningen för att åter driva fram konfrontation mellan norra och södra Korea. Samtidigt blockerade USA med olika utspel mot Nordkorea sexpartssamtalen där ordförandelandet Kina samt USA, Ryssland, Japan, Nordkorea och Sydkorea diskuterat vägar till kärnvapenfrihet och fred på Koreahalvön och enats om principer för en lösning. Svenska media påstår – i USA:s efterföljd – att sexpartssamtalen enbart skulle handla om avveckling av nordkoreanska kärnvapen i utbyte mot bistånd. I själva verket handlar de om att normalisera relationerna och skapa förutsättningar för en varaktig fred och kärnvapenfrihet på hela Koreahalvön. Sydkoreanskt fartyg sänkt President Obama har inte, som många hoppats, återgått till de ståndpunkter i Koreafrågan som Clintonadministrationen en gång stod för, utan tvärtom i samverkan med Lee Myong Baks regim övertagit och utvecklat den aggressiva konfrontationslinje som Bush stod för. Ett uttryck för detta är agerandet efter att den sydkoreanska korvetten Cheonan vid halvtiotiden på kvällen den 26 mars sprängdes i två delar och sjönk utanför ön Baengnyeong (uttalas Pyongnang). Av besättningen på 104 man omkom 46 personer. Nordkorea förnekade omedelbart och kraftfullt varje inblandning och uttryckte sympati för förlusten av koreanska landsmän. Likafullt utpekas de rutinmässigt som skyldiga till tragedin – eller aggressionen. Typisk för svenska medias rapportering är TT-Reuters formulering den 20 juli: ”USA och Sydkorea inleder på söndag en stor gemensam militärmanöver med syfte att avskräcka Nordkorea från framtida attacker efter sänkningen av ett sydkoreanskt örlogsfartyg, meddelade de båda allierade staterna på tisdagen... Spänningen på den koreanska halvön har ökat sedan 46 sjömän omkom då det sydkoreanska örlogsfartyget sjönk i mars. Nordkorea anklagas av omvärlden för att ha torpederat fartyget men nekar.” Underförstått i detta nyhetstelegram är att ”omvärlden” är överens med den sydkoreanska regimen och USA och att den gemensamma militärmanövern därmed är motiverad. Den nordkoreanska dementin omnämns bara pro forma. ”Vänskaplig eld” I själva verket förliste fartyget under en pågående militär samövning med amerikanska och sydkoreanska flottenheter, Key Resolve/Foal Eagle, som av Pentagon kallats ”en av världens största simulerade övningar”. Där deltog mängder av ultramoderna krigsfartyg från USA och Sydkorea, utrustade med senaste teknik, bland annat för ubåtsbekämpning. Övningen syftade till att hålla ett vakande öga på Nordkorea och att träna för en överraskningsattack avsedd att förstöra massförstörelsevapen i norra Korea. Händelsen inträffade i Västhavet nära den omstridda gränslinjen Northern Limit Line (NLL) i välbevakade vatten, som sedan Koreakrigets slut kontrollerats av sydsidan och USA. Nordkoreanska ubåtar är inte tillräckligt tystgående för att tränga in på kraftfullt bevakade sydkoreanska vatten nattetid utan att upptäckas av de amerikanska och sydkoreanska styrkornas ubåtsbekämpningsenheter – särskilt inte under pågående militärövning. I själva verket talar mycket för att fartyget sänktes genom beskjutning av misstag, ”friendly fire”, från amerikansk sida – en typ av händelse som ofta förekommit i Irak och Afghanistan. ”Tonkinbuktincident” Först två månader efter händelsen, den 20 maj, gick den sydkoreanska regeringen officiellt ut med anklagelsen att fartyget sänkts av en nordkoreansk torped. Den anklagelsen sades grunda sig på vad en sydkoreansk haverikommission kommit fram till. Haverikommissionen var alltså sydkoreansk och inte, som påståtts, internationell. Däremot fick den tekniskt stöd från USA, Storbritannien, Kanada, Australien – och Sverige. Den svenska regeringen beslutade den 14 april efter en begäran från Sydkorea att lämna stöd till Sydkorea i haveriutredningsarbetet. Den svenska insatsen är hemligstämplad. Den militärt kunnige journalisten Stephen Gowans, som utförligt granskat och tillbakavisat haverikommissionens falska bevisföring, kallar händelsen för ”en ny Tonkinbuktincident” – med hänvisning till den fabricerade incident i Tonkinbukten utanför Vietnam den 2 augusti 1964 som blev USA:s förevändning för att angripa Nordvietnam: ”Chenoanincidenten har alla kännetecken på ännu en Tonkinbuktincident. Som vanligt anklagar angriparen det tilltänkta offret för en oprovocerad attack för att rättfärdiga en politik av aggression under förevändning av självförsvar”. Värt att notera är att den hätska kampanjen mot nordsidan resulterade i ett katastrofalt bakslag för presidentens Grand National Party i valen till lokala församlingar i Sydkorea den 2 juni. WHO mot Amnesty Som en del i den aggressiva amerikanska och sydkoreanska propagandakampanjen sprids systematiskt förtal och direkt fabricerade lögner för att svartmåla Nordkorea. Den 15 juli publicerade Amnesty International en rapport som utpekar sjukvården i Nordkorea som eftersatt och bristfällig. Den gavs stor uppmärksamhet i svenska media. Vad som inte noterades var att Världshälsoorganisationen, WHO, tidigare framhållit sjukvården i Nordkorea som ett föredöme för många u-länder, och nu tillbakavisade Amnestys uppgifter. WHO:s talesman Paul Garwood uttalade sig redan dagen efter att Amnestys rapport publicerats och kallade den ”anekdotisk” då han menar att den innehåller uppgifter så gamla som från 2001 och att den inte lever upp till en vetenskaplig nivå. ”Alla uppgifter är från personer som inte befinner sig i landet” sa Garwood vid en pressträff. ”Denna rapport är inte vetenskaplig.” WHO:s generalsekreterare Margaret Chan beskrev tidigare i år DFRK:s sjukvård som imponerande. Hon menar att man har gjort stora framsteg med att förbättra den och att det är många länder som har anledning att vara avundsjuka på Nordkorea. Medan Amnesty påstår att man i Nordkorea måste betala sjukvårdspersonal för att få vård menar WHO att hundratals fältundersökningar har genomförts i landet och inte en enda av dessa har rapporterat något sådant. ”Världens värstingar” Svenska Dagbladet publicerade 17 juli en artikel om ”världens värstingar”, som utpekade Burma, Nordkorea, Sudan, Libyen och Eritrea som världens värsta skurkstater. Artikeln refererade okritiskt en årlig rapport från Freedom House, som kallades ”en ledande amerikansk människorättsorganisation”. Här är det viktigt hur man definierar begreppet skurkstat. Om en skurkstat är ett land som bryter mot folkrätten, till exempel genom att angripa och invadera andra länder eller begå övergrepp i massomfattning, inte minst mot civilbefolkning, är det uppenbart att en ledande amerikansk människorättsorganisation skulle kunna hitta värstingar på närmare håll. Den 19 juli hade P1 Morgon ett reportage av Anja Sahlberg om en eritreansk radiostation i Paris som skulle sända ”objektiva” nyheter om att Eritrea och Nordkorea är världens värsta diktaturer. Ingenting sades om vem som finansierar dessa radiosändningar. Ofred sedan Koreakriget Det är i år 60 år sedan Koreakrigets utbrott. Sedan krigsslutet 1953 råder en situation av varken krig eller fred. En bred opinion bland koreaner i norr, i söder och utomlands tycker att det är hög tid att sätta stopp för kriget genom ett fredsavtal mellan de stridande parterna – i första hand USA och Demokratiska Folkrepubliken Korea (Nordkorea). Ett fredsavtal i Korea skulle med nödvändighet (i enlighet med vapenstilleståndsavtalet 1953) innebära bortdragande av USA:s trupper och vapen – även kärnvapen – från södra Korea, och sannolikt också en minskning av USA:s militära närvaro i Japan. Men ur USA:s perspektiv utgör denna amerikanska militära närvaro en väsentlig del i inringningen av Kina och Ryssland. Därför föredrar USA att behålla konfrontation och en spänd situation på Koreahalvön. Nordkorea vill ha fred för att utifrån det egna landets förutsättningar bygga välfärd för sitt folk och ett starkt socialistiskt samhälle och återförena norra och södra Korea fredligt, självständigt och genom det egna folkets ansträngningar – ”av vår nation själv”. Stormakten USA ser denna strävan som ett farligt prejudikat för andra länder och gör därför allt för att misskreditera Nordkorea. Mot den bakgrunden finns det anledning att vara mycket skeptisk mot de återkommande rapporterna om elände, förtryck och missförhållanden i Nordkorea och mot ryktesspridningen om landets ledare.   2010-07-21 Christer Lundgren   För mer information se tidskriften Korea-information samt Svensk-Koreanska föreningens hemsida www.svenskkoreanska.se Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten Brödtexten SLUT