Ett ark papper

Ett ark papper   En fras har försvarsminister Sten Tolgfors upprepat mer än andra i debatten om den svenska Afghanistanstyrkan:  "Vi är i landet på inbjudan av den afghanska regeringen", sa han i bl a Svenska Dagbladet och Nerikes Allehanda 9 februari 2010. I en mängd artiklar i landsortspress upprepades budskapet av ministern. Vad är då mer naturligt än att begära att få se denna omtalade inbjudan? Efter en dryg månads letande i UD:s arkiv och funderande kom svaret i förra veckan. "Någon handling av det slag du begär få ta del av har inte kunnat påträffas", skriver Tord Janebäck som är ämnesråd på SSSB, "Sekretariatet för säkerhet, sekretess och beredskap"  "Däremot kontaktade Storbritanniens ambassad Utrikesdepartementet den 12 december 2001 för att inbjuda Sverige att delta i den multinationella styrka (Prop. 2001/02:60) som Förenta nationernas säkerhetsråd i resolution förväntades auktorisera inrättandet av", fortsätter Janebäck. Formuleringarna är oerhört intressanta. Det är alltså Storbritannien som inbjudit Sverige till Afghanistan. Med vilken rätt frågar man sig? Jo, i kraft av en resolution som FN "förväntades" anta men ännu inte antagit. Det här är folkrättsligt mygel i flera led. Det finns ingen inbjudan från Afghanistan. Alltså är vi "objudna gäster" i det landet och har ingen rätt att förvåna oss över att våra trupper möts med vapenmakt. Att hänvisa till en hemligstämplad skrivelse från Storbritannien förändrar inte faktum och inte heller hänvisningen till en förväntad FN-resolution. Fredsoperationer i andra länder måste ju rimligen bygga på inbjudan från respektive lands regering och en existerande FN-resolution. Faktum kvarstår. Sverige har ingen inbjudan av Afghanistans regering. Varje gång Tolgfors påstår detta upprepar han en lögn. Själva grundbulten i den svenska interventionen, den folkrättsliga legitimiteten som förutsätter någon form av inbjudan, saknas. Den som går in i ett land utan inbjudan från landets regering eller FN-beslut är en ockupant.   Stefan Lindgren